Söndag på bloggen innebär att jag deltar i En smakebit på søndag. Varannan vecka är det Astrid Terese på bloggen Betraktninger som håller i trådarna, och varannan vecka är det Mari på bloggen Flukten fra virkeligheten.

Är fruktansvärt trött, så det har varit lågt tempo den här helgen. Jag är bara glad att jag orkar läsa. Det var nästan det enda jag orkade göra igår och fredag kväll. Idag hoppas jag ha mer energi. Men till smakbiten. För flera år sedan läste jag en bok av Boel Bermann som jag gillade, och när jag fick ett mejl om Det växer så svarade jag att jag gärna ville läsa den. Men det är något med e-böcker, det är inte lika lätt för mig att komma ihåg dem. Men igår när jag läst ut boken jag då höll på med kom jag på att jag borde läsa Det växer. Sagt och gjort så började jag. Den är rätt kort så det är sannolikt att jag läser ut den idag. Smakbiten kommer från sid 76.

Jag går fram till fönstret och ser ut genom de böljande fönsterglasen. Mörkret är ogenomträngligt där utanför. Jag kan bara skymta murgrönan som vajar i vinden intill fönstret. Ett ljud växer sig starkare. Det låter som att det kommer från växterna som slingrar sig upp på träpanelen utanför, som att jag kan höra dem växa. Bladen runt fönstret darrar, de har nästlat sig tätt runt fönstret, ringat in det. Mörka blad i natten. Plötsligt får jag för mig att de rör sig av egen kraft. Jag står blickstilla och ser dem sträcka ut sig mot mig från skuggorna. I den stunden kan jag inte släppa dem med blicken, de slingrar sig mot glaset i långsamma, reptilliknande rörelser. De höjer sina spretiga triangulära blad som ormhuvuden som sakta närmar sig sitt byte. Jag kan inte andas.