Hösten är i antågande och träden längs Trosaån har färgats vackert gula. Äntligen har Vera Jansson hittat en köpare till sitt barndomshem, och köpeskillingen är tillräcklig för att hon ska kunna bli delägare i revisionsbolaget hon arbetar för. Allt hon behöver göra är att signera kontraktet för att kunna lämna sitt förflutna bakom sig.
Men så försvinner sonen till en av hennes vänner spårlöst, och Vera släpper allt för att hjälpa stadens invånare att leta. Omgående dras paralleller till Veras brors försvinnande för många år sedan, och mörkret hon gjort allt för att skingra sänker sig åter över husen vid ån

I mörka vatten av Anna Roos kom ut 28 oktober 2020. Anna Roos är en svensk författare som debuterade 2017 med SpelI mörka vatten är hennes femte roman, och den tredje och avslutande delen av trilogin Morden vid världens ände.

Jag har läst och gillat alla Anna Roos böcker inklusive de två tidigare i den här serien – En evig sömn och Lika i döden – och har sett fram mot den tredje och avslutande delen. Förlaget var vänligt nog att skicka ett exemplar.

I mörka vatten är en välskriven spänningsroman med en suggestiv ton som kryper under huden. Det är obehagligt, men det finns också en charm och en torr humor som en extra krydda. Mycket är outtalat i berättelsen, men ändå på ett sådant sätt att man inte behöver sväva i allt för mycket ovisshet. Jag gillar att Anna Roos lämnar en hel del till läsaren, och inte skriver en på näsan. I mörka vatten har ett driv som gör att man vill läsa vidare, även om inte spänningen är andlös. Det underliggande krypande obehaget är det som gör I mörka vatten till en riktigt bra spänningsroman.

Karaktärsteckningarna är välgjorda. Det fungerar oväntat bra med en revisor i huvudrollen. Vera är besynnerlig och skadad, och hon flyr in i siffrornas värld, och Excel är hennes snuttefilt. Jag kan inte låta bli att tycka om henne, och hennes reflektioner om sin omvärld, inte minst sina kollegor, får mig att le både en och två gånger. Hon har också ett stort hjärta men skulle inte erkänna det. Solveig (och för all del fågeln Romeo) är original, och med sin butterhet och ärlighet så är hon en karaktär som jag har lätt att uppskatta.

Jag kan inte påstå att jag gillar upplösningen av boken och trilogin, när man får reda på mer om vad som hände med Veras bror Leon, och vad som i mångt och mycket präglat Vera till den hon är. Kanske jag borde sett det komma, men jag blev överraskad, och det ligger kvar och skaver.

Det finns flera saker som jag gillar med den här serien. Böckerna i trilogin har kommit ut i en sådan takt att jag har en chans att minnas vad som hänt i tidigare böcker utan att historien blir uttjatad. Som jag redan nämnt så har Anna Roos förmågan att berätta en historia på färre antal sidor än som vad är vanligt numera i spänningsgenren. Varje bok är på sätt och vis en avslutad historia, och på sätt och vis hänger de tydligt ihop. Det gör att jag som läsare både känner att jag läst ut en bok, och att jag längtar till nästa. Anna Roos är och mycket bra på att få fram händelser utan att tala om vad man ska tycka och känna. Det är intressant att hon väver in sagor på ett indirekt sätt, böckerna har Kejsarens nya kläder, Törnrosa och Näcken som tema. Det som knyter ihop det är de tillfällen när Veras och Leons pappa läser högt för å-barnen, men även i själva mysteriet finns sagorna som ett lager under.

En extra eloge till den som designat omslagen. De är snygga, suggestiva och knyter väl an till innehållet i boken.

Nu hoppas jag få läsa mer av Anna Roos inom kort!

Omdöme: Välskrivet och suggestivt om svek, vänskap och desperation
Betyg: 4

Bloggat om boken har Tankar från en samlares hjärna

Förlag: Louise Bäckelin förlag
Sidor: 236
Betyg på Goodreads: 4,50 baserat på 2 betyg
Hur jag fick tag på den: Recensionsexemplar
Utläst: 23 november 2020