Minirecension

Handling från förlagets hemsida: Den söndrade jordens enda kontinent kallas Stillheten. Men jorden är allt annat än stilla: skalv och jordbävningar kommer och går ständigt. Ibland går jorden in i en Femte Årstid, som kan sträcka sig över flera år. Då antar dessa vulkaniska, seismiska, atmosfäriska, geomagnetiska omvälvningar apokalyptiska proportioner. Under historien har civilisationen på Stillheten kommit att organiseras i ett kast- och rassystem. Utanför det står orogenerna, utstötta ur och förslavade av samhället, men samtidigt nödvändiga för att skydda mänskligheten, eftersom endast de kan påverka och motverka de seismiska krafter som hotar dess överlevnad. Nu råder Femte Årstiden återigen – kommer världen att gå under eller kan någon rädda den?
Essun har lyckats hålla hemligt för sin man Jija och sin omgivning att hon är orogen. En dag finner hon sin treårige son Uche död – ihjälslagen för att han visat tecken på orogeni. Och den som dräpt pojken är Jija. Han har nu flytt tillsammans med deras dotter Nassun, som även hon har ärvt förmågorna. Essun måste hitta sin dotter innan något ont händer henne. Men var ska hon söka?
I Den femte årstiden berättas också om den unga Damaya, som tas till Navet där hon utbildas för att tjäna mänskligheten, och den äldre Syenit som med mannen Alabaster ska hjälpa en förödd stad men också avla orogeniska barn. Vilket öde kommer att drabba dem?

Boken: Den femte årstiden av N K Jemisin kom ut på svenska i november 2019. Det är den första delen i en serie.

Varför jag läste den: Den blev augustis månads val i Makeutmaningen. Min gissning var att jag behövde läsa den när jag hade ledigt.

Vad jag tyckte om den: Jag upplevde Den femte årstiden som märklig från början till slut. Den var väldigt trög att komma in i, både beroende på språk och upplägg. Det är många specialord som gjorde läsningen hackig. Efter ett tag så vande jag mig dock vid dem. Jag var hemma och tvungen att ta det lugnt när jag läste den här, och det var nödvändigt med fokus för att jag skulle ta mig igenom boken.

Berättelsen har olika POVs, och den som jag tycker är absolut svårast att gilla och greppa är Essuns historia. Den berättas i du-form, något jag aldrig varit med om tidigare, och som jag har mycket svårt att förstå mig på. Men även karaktären Essun är en orsak till mina problem att ta till mig berättelsen, hon är konstig och svår att få grepp om.

Syentis historia är intressant men den blir för detaljerad och tar för mycket plats i boken. Jag upplever den också som ojämnt berättad. Som karaktär så tycker jag bäst om Syenit, förmodligen beroende på att hon är mest upprorisk. Damayas berättelse är också intressant, men får för lite plats.

Det tar mig mer än halva boken innan jag får någon alls ordning på världen som karaktärerna lever i. Jag förstår inte tidsaxeln, eller hur den är uppbyggd. Fortfarande efter avslutad läsning tycker jag den är ganska förvirrande.

Fantasy är inte min favoritgenre, men det finns sådana jag gillar. Jag förstår inte varför fantasy ofta måste innehålla så oändligt många detaljer, som i Den femte årstiden? Så småningom upptäckte jag ett appendix i boken som hjälper till. Den femte årstiden har fått beröm för att vara unik, och det var den. Men på helt fel sätt för mig.

Betyg: 3-

Mer info:
Förlag: Norstedts
Sidor: 471
Betyg på Goodreads: 4,28 baserat på 152 240 betyg
Hur jag fick tag på den: Lånat av maken
Utläst: 8 augusti 2020