Minirecension

Handling från förlagets hemsida:
De var piloter, stridsvagnsförare, spanare och prickskyttar – kvinnorna som stred i Röda armén, sida vid sida med männen. De var också sjukvårdarna som bar de sårade ut ur stridszonen. Men till skillnad från männen betraktades de efter kriget inte som hjältar, utan bemöttes med misstänksamhet och inte sällan med förakt. Så de teg. Tills journalisten och författaren Svetlana Aleksijevitj fyrtio år senare började söka upp dem på fabrikerna och i hemmen och bad dem berätta sin historia.
Den flerfaldigt prisbelönta boken bygger på hundratals djupintervjuer och ingår i författarens stora livsprojekt »Utopins röster«, ett unikt försök att beskriva den sovjetiska erfarenheten utifrån den lilla människans perspektiv.
Kriget har inget kvinnligt ansikte – som tilldelades det polska Kapuścińskipriset 2011 – utkom första gången 1984 i en censurerad version. År 2004 färdigställdes den kompletta utgåvan, som den här översättningen bygger på.

Boken: Kriget har inget kvinnligt ansikte av Svetlana Aleksijevitj kom ut på svenska i september 2012.

Varför jag läste den: Den här boken blev jag nyfiken på när författaren fick Nobelpriset 2015. Sonen, som äger den och har läst den, rekommenderade den varmt, och i sommar beslutade jag mig för att äntligen läsa den.

Vad jag tyckte om den:  Det dröjde ett tag innan jag kom in i berättelsen, för både språkligt och strukturellt kändes det ovant. Det kändes som att berättelsen upprepade sig och gick lite hit och dit. Men så småningom hittade jag den röda tråden och föll in i läsningen. Men jag har svårt med texter som innehåller …. på många ställen, att det inte blir avslutade meningar.

Kriget har inget kvinnligt ansikte är oerhört skakande läsning och väldigt intressant. Det är en stark berättelse, och om möjligt blir jag ännu mindre klok på varför människan krigar. Det känns bara ännu mer meningslöst. Rösterna från de som Svetlana Aleksijevitj har intervjuat drabbar mig hårt, och det går bara att läsa bitar i taget, för att låta dem sjunka in. Under läsningen funderade jag på hur mycket som är författarens röst och hur mycket är det de som hon intervjuat. Är det journalistik eller litteratur och var går gränsen?

Jag hade lite svårt för de delar som handlar om en längtan efter klänningar och smink, men förstod mer de om kärlek, närhet och barn. Det finns stycken som handlar om kvinnor i krig (kläder som inte är anpassade, vad gör man när man får mens osv) men i mångt och mycket tycker jag det är en berättelse om människor i krig. Tror en hel del män skulle kunna ge motsvarande tankar och bilder om de öppnade sig.

Kriget har inget kvinnligt ansikte är stark läsning, och väcker många tankar och känslor.

Betyg: 5-

Mer info:

Förlag: Ersatz
Sidor: 447
Betyg på Goodreads: 4,53 baserat på 17 460 betyg
Hur jag fick tag på den: Lånat av sonen
Utläst: 9 juli 2020