Shirin har tagit sitt beslut och nu finns ingen återvändo. Hon och hennes dotter kommer lämna den trasige man
som förstörd av krig och droger misshandlar och plågar sin lilla familj.

Flykten sker med hjälp av Shirins älskade mormor, en sofistikerad kvinna som dyrkats av sin man, rest över världen, köpt sina kläder i Paris och som anser att dotterdottern till varje pris förtjänar sin frihet.
Men flykten blir allt annat än enkel. När Shirin är tillbaka på ruta ett i den krigsdrabbade huvudstaden och desperationen är bottenlös, öppnas plötsligt andra dörrar och nya färgstarka bekantskaper sträcker ut en hand. Det finns en väg ut. Men den kommer att gå rakt igenom helvetet.

Vinterfjäril av Zinat Pirzadeh har recensionsdatum idag, 14 oktober 2020. Zinat Pirzadeh är persisk-svensk författare, komiker, skådespelare och föreläsare. Hon är den första kvinnliga komikern någonsin som vuxit upp i Iran. I ett sommarprat 2007 berättade hon om sin uppväxt i Iran, flykten från ett tvångsäktenskap och kampen för att hon och hennes son skulle få stanna i Sverige. Hon debuterade 2011 med Fjäril i koppel, som är inspirerad av hennes uppväxt i Iran. Vinterfjäril är den andra boken om Shirin.

Jag läste Fjäril i koppel 2012 och har sett fram mot att läsa en uppföljare. Hade nästan gett upp hoppet, så det var en glad överraskning att Vinterfjäril skulle komma ut. Förlaget skickade ett recensionsexemplar.

Vinterfjäril är en både hoppfull och tragisk berättelse om en kvinna som försöker ta sig ur ett äktenskap med en grym make. Det är en fiktiv historia, men som läsare kan man inte låta bli att tro att det är mycket som är självbiografiskt. Dels beroende på karaktären, dels beroende på hur historien berättas. Det finns mycket fakta i berättelsen om att leva i Iran, och det förstärker känslan. Ibland får jag nästan känslan av att läsa dagboksanteckningar, något utbroderade. Oavsett hur mycket det finns av just Zinat i Shirin, så upplever jag boken som en autentisk skildring. Vinterfjäril är en bok som vidgar mina vyer, ökar min kunskap och får mig att tänka.

Karaktärsteckningarna i Vinterfjäril är bra, men det är många karaktärer vi får möta. Shirin är huvudkaraktären och det är i huvudsak hennes perspektiv vi får ta del av, men plötsligt så kommer det stycken insprängda med andra berättarröster som överraskar. Speciellt förtjust är jag i Shirins mormor som är en av huvudkaraktärerna i början av boken. Även de vänner Shirin hittar mot slutet av boken är tecknade med värme, och deras handlingar är sådana som tyder på verklig vänskap. Historien hade vunnit på en lägre detaljgrad, ibland får vi mycket kort ta del av något kort som händer Shirin, som inte synligt tillför berättelsen något, det blir som en parentes.

Styrkan i boken är framförallt de livfulla skildringarna av livet i Iran under flera år. Vissa saker känner jag till ytligt, från ett svenskt perspektiv, men här får man som läsare ett annat inifrån perspektiv. Genom att läsa Vinterfjäril får jag med mig iransk historia, matkultur, populärkultur, religion mm. Så fort Shirin ska göra något, äta något eller träffa någon så får man som läsare en detaljerad beskrivning av vad det är, och hur det framstår i det iranska samhället. I början tycker jag det bryter av Shirins berättelse för mycket, men efterhand så tycker jag just de delarna är mer och mer intressanta. Ibland blir Shirins berättelse lite översiktligt behandlad, ibland blir den detaljerad. En del starkare redigering hade boken mått bra av.

Jag kommer inte ihåg tillräckligt med detaljer från Fjäril i koppel för att kunna relatera de två böckerna till varandra, men jag skulle tro att de tjänar på att läsas i följd. Snart ska tredje delen, Fjäril Fenix, komma, och den vill jag absolut läsa! Det här är en intressant trilogi som fler borde läsa.

Omdöme: Intressant och gripande om en iransk kvinnas liv
Betyg: 4

Förlag: Piratförlaget
Sidor: 359
Betyg på Goodreads: Inte betygssatt
Hur jag fick tag på den: Recensionsexemplar
Utläst: 9 oktober 2020