1987. En isolerad bondgård på östra Island. Snöstormen borde ha hållit alla främmande människor borta, men det har den inte gjort. Paret som bor på bondgården borde inte heller ha släppt in den oväntade gästen. Men det gjorde de. En oväntad gäst. En lögnare. En mördare. 
Alla kommer inte att överleva natten. Och det kommer att bli ett fall som ska hemsöka kommissarie Hulda Hermannsdóttir för alltid. 

Dimma av Ragnar Jónasson kom ut 5 mars 2020. I original heter den Mistur och kom ut 2017. Ragnar Jónasson är en prisbelönt isländsk författare som debuterade 2009 med Fölsk nóta, den första i en serie Dark Iceland. Dimma är hans nionde bok och den tredje i serien Hidden Iceland om Hulda Hermannsdóttir. Hans böcker har sålts till 23 länder och han är en av grundarna till den isländska deckarfestivalen Iceland Noir.

Jag har läst de två tidigare böckerna i den här serien – Mörkret och Ön – och verkligen gillat dem. Dessutom har jag lyssnat på författaren när han var på Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall. Därför blev jag mycket glad när jag fick möjlighet att få ett recensionsexemplar av Dimma.

Dimma är en välskriven och lättläst suggestiv psykologisk spänningsroman, där Island framträder i mörker, enslighet och vinter. En av Ragnar Jónassons starka sidor är att få fram miljön på ett sätt som gör att man nästan fysiskt kan känna hur eländig vintern i Dimma är. Jag gillar hans grepp i den här serien, som utspelar sig i omvänd kronologisk ordning i Huldas liv, det är ett sätt som få författare skulle bemästra. Tyvärr så är det trots detta svårt för mig att uppbåda något egentligt intresse för historien som utspelar sig i Dimma.

Jag har svårt för själva ”mysteriet” i Dimma, det griper inte tag i mig, utan blir en enda lång beskrivning av något kallt, ensligt och mycket märkligt. Som läsare får man följa kvinnan i huset, Erlas, berättelse, och allt eftersom så tröttnar jag på henne som karaktär. Det blir aldrig riktigt spännande.

Nackdelen med den ”bakvända” kronologin visar sig tydligare i Dimma än i Ön, eftersom jag som läsare omedelbart minns vad det är som kommer att inom kort hända i Huldas liv. Den delen tillför inte mycket. Det är så tragiskt och jobbigt, och det är man som läsare medveten om hela boken igenom. I kombination med Erlas sorgliga berättelse blir det bara för mycket och för tungt.

Trots att Dimma inte alls blev samma läsupplevelse som Mörkret och Ön, så vill jag absolut läsa den fjärde boken också som kom ut förra året. Jag hoppas den också kommer att översättas till svenska.

Omdöme: Välskriven isländsk deckare med en oändligt sorglig ton
Betyg: 3+

Mer om boken kan du läsa här.
Förlag: Modernista
Originaltitel: Mistur
Översättare: Arvid Nordh
Sidor: 256
Betyg på Goodreads: 3,71 baserat på 350 betyg
Hur jag fick tag på den: Recensionsexemplar från förlaget
Utläst 30 mars 2020