In 1959 Virginia, the lives of two girls on opposite sides of the battle for civil rights will be changed forever.
Sarah Dunbar is one of the first black students to attend the previously all-white Jefferson High School. An honors student at her old school, she is put into remedial classes, spit on and tormented daily.
Linda Hairston is the daughter of one of the town’s most vocal opponents of school integration. She has been taught all her life that the races should be kept separate but equal.
Forced to work together on a school project, Sarah and Linda must confront harsh truths about race, power and how they really feel about one another.

Lies We Tell Ourselves av Robin Talley kom ut 2014. Robin Talley är en amerikansk författare som debuterade med Lies We Tell Ourselves. Innan hon blev författare på heltid arbetade hon med digital kommunikation för bl.a. LGBTQ-rättigheter och kvinnorätt (se hennes hemsida). Hon har gett ut fem ungdomsböcker och ytterligare två kommer under 2020. Hennes böcker är inte översatta till svenska.

Lies We Tell Ourselves fick bli december månads bok i Makeutmaningen. Tyvärr har det tagit mig ett tag att skriva den här recensionen, så en del har jag hunnit glömma.

Lies We Tell Ourselves är en välskriven ungdomsbok om utanförskap och identitetssökande. Den klassas också som historisk roman, den utspelar sig i slutet av 50-talet. Robin Talley har en fin berättarröst för två unga flickor som attraheras av varandra men som kommer från två helt olika världar. Det finns en hel del paralleller man kan dra med dagens samhälle, för i vissa hänseenden har vi inte kommit så långt som vi vill tro. Styrkan med boken är skildringarna av Sarahs och hennes vänners situation i skolan dit de kommer. Det är brutalt och visar det sämsta hos människor, men också vad man måste göra för att överleva. Budskapet i boken är naturligtvis att man ska få vara den man är, och att alla människor är likvärdiga. Robin Talley lyckas med ett slut som är trovärdigt och fint, om än inte helt lyckligt.

Karaktärerna är fint beskrivna, och man får ta del av många tankar. Ibland känns det som om Linda och Sarah är äldre utifrån vad de berättar, men i synnerhet Sarah har så många erfarenheter med sig att det inte verkar så otroligt. Jag tycker Robin Talley lyckas med växlingen mellan två berättarröster, men jag har läst att vissa har problem med hur hon porträtterar Sarah. Den ständiga utmaningen för en författare, att få kritik om man ska berätta ur ett perspektiv som andra tycker man inte har ”rätt” till. Jag tycker tvärtom, att Sarah har den starkare tonen. Ibland blir det lite tjatigt med en del av beskrivningarna, det är rätt många likadana beskrivningar av framförallt deras debatter/samtal och vilka känslor de framkallar.

Ett problem med Lies We Tell Ourselves är att Robin Talley greppar över lite väl många olika problemställningar och jag tycker det spretar för mycket. Sarahs och Lindas förhållande/attraktion utmanas både av ras och kön, och hur omgivningen (och de själva) ser på den frågan. Livet är förstås inte bara en fråga, och en utmaning, men i Lies We Tell Ourselves får det effekten att vissa händelser inte får det djup de förtjänar.

Lies We Tell Ourselves är en sådan bok som fler borde läsa, kanske i synnerhet ungdomar. Den är både historiskt lärorik och tänkvärd.

Omdöme: Välskriven ungdomsbok om rasism, attraktion och att vara ung.
Betyg: 4

Bloggat om boken har Petras bokblogg,

Mer om boken kan du läsa här.
Förlag: Harlequin Teen
Sidor: 382
Betyg på Goodreads: 4,10 baserat på 10 893 betyg
Hur jag fick tag på den: Lånat av maken
Utläst 24 december 2019.