Från förlagets hemsida: När bomberna faller över den grekiska byn under andra världskriget tar lärarinnan med sig skolbarnen till en skyddande grotta. Där berättar hon för dem om ett annat krig – om hur grekerna belägrade Troja. Eller med Homeros ord: hur akajerna belägrade Ilion. 
”Fröken, varför var akajerna så grymma? Varför skulle de ge sig på trojanernas fruar och döttrar?” frågar en flicka. ”Inte för att njuta i kvinnornas famn, utan för att förödmjuka deras män. Så gjorde man då och så gör man än idag”, svarar fröken. 
Dag efter dag berättar hon om hur akajerna lider av törst, värme och hemlängtan och hur motståndarna möts – här mot här, man mot man. Huvuden flyger, hjälmar klyvs, blodet rinner.
Och allting hade börjat när prins Paris från Troja blev förälskad i akajernas kung Menelaos hustru, den vackra Helena, som rymde med honom till Troja. Nu står Helena vid stadsmuren för att se när förföraren Paris och den bedragne maken Menelaos ska mötas i strid. Hur det än slutar blir det hon som förlorar.

Slaget om Troja av Theodor Kallifatides kom ut 28 september 2018. Theodor Kallifatides är en svensk författare född i Grekland som gett ut ett trettiotal skönlitterära verk. Han är mångfaldigt prisbelönad för sitt författarskap. Parallellt med sitt författarskap har han medarbetat i tidningar och översatt andras verk. 2000 utnämndes han av svenska regeringen till professor ”för ett storartat författarskap”.

Theodor Kallifatides tillhör mina favoritförfattare, och grekisk mytologi var länge ett stort intresse. Det vet 16-åriga sonen, och så hade han själv precis läst Odyssén och önskat sig Illiaden i present. Det kan nog ha inspirerat honom att ge den här boken till mig.

Slaget om Troja är en mycket välskriven bok med ett oerhört vackert och finstämt språk. Jag tycker om Theodor Kallifatides sätt att skriva, med en fantastisk fingertoppskänsla för nyanser i det svenska språket. Ändå så har jag problem med att ta till mig Slaget om Troja och det beror på de två parallella berättelserna. Berättelsen om Grekland berör mig på många plan men till min fasa, med tanke på mitt intresse för grekisk mytologi, så inser jag att den återberättade berättelsen från Illiaden inte alls intresserar mig, utan framstår som rätt obegriplig. Detta till trots att det finns flera paralleller mellan berättelserna. Men den ena upplever jag som djupt personlig, medan den andra är just bara en återberättad berättelse.

Texten är uppbyggd med två parallella spår. Det ena spåret är den där den unga pojken lyssnar till lärarinnan som berättar en fängslande historia. Den delen utspelar sig under Tysklands ockupation av Grekland under andra världskriget och handlar också om byn där pojken och lärarinnan bor. Där lär jag mig fakta samtidigt som jag på samma sätt som i andra böcker av Theodor Kallifatides njuter av hans personliga ton och berörs av människornas öde. Det andra spåret är berättelsen som lärarinnan berättar, som är Illiaden i en ”enklare” version. Det är en lovvärd ansats, men den fungerar inte för mig. Återberättad på det här sättet framstår den som en enda lång uppräkning av obegripliga slag. Trots de 200 sidorna så tar det lång tid för mig att läsa Slaget om Troja. Jag är inte säker på att Illiadhistorien egentligen tjänar på att göras mer lättillgänglig, även om jag tycker intentionen är lovvärd.

Jag kommer givetvis att läsa mer av Theodor Kallifatides, och det finns en hel del olästa böcker i hyllan.

Omdöme: Välskrivet men något tungläst i en berättelse från Illiaden sammanvävt med en ung pojkes uppväxt i ett ockuperat Tyskland.
Betyg: 3+

Bloggat om boken har Kulturbloggen, och dagarna går och Enligt O

Mer om boken kan du läsa här eller här
Förlag: Albert Bonniers förlag
Sidor: 200
Betyg på Goodreads: 3,56 baserat på 73 betyg
Hur jag fick tag på den: Julklapp från sonen
Utläst 23 januari 2019.

Annonser