från förlagets hemsida: En pappa återvänder till Sverige för att hälsa på familjen som han en gång övergav. Hans dotter är gravid med fel man, hans neurotiske son har fått egna barn och vill att pappan som nu är farfar ska ta hand om sig själv. Pappaklausulen måste omförhandlas. Men går det? Inte utan krig. 

Pappaklausulen av Jonas Hassen Khemiri hade recensionsdatum 31 augusti 2018. Jonas Hassen Khemiri är en svensk författare och dramatiker vars prisnominerade böcker översatts till ett femtontal språk. Flera av hans böcker är prisbelönta, bl.a. belönades Allt jag inte minns 2015 med Augustpriset. Han debuterade 2003 med Ett öga rött.

Jag har läst två böcker av Jonas Hassen Khemiri (Jag ringer mina bröder och Allt jag inte minns). Bägge gjorde stort intryck på mig, och när jag såg att han kommit med en ny bok så ville jag läsa den. I samband med den kvällen på Akademibokhandeln när jag pratade böcker så fick jag möjlighet att låna Pappaklausulen.

Pappaklausulen är en välskriven bok med ett helt unikt språk. Den är både sorglig och vacker på samma sätt. Jonas Hassen Khemiri har ett speciellt sätt att skriva, och jag tror att hur man mottar det är helt avgörande för om man tycker om hans böcker eller inte. Jag är djupt imponerad av att man kan skriva en hel bok utan namn på personerna och ändå få fram karaktärerna. Tänkvärt! Det är heller inget problem att hålla reda på vem som är vem, eftersom alla beskrivs genomgående på samma vis. Jonas Hassen Khemiri är en mästare på att genom sitt språk fånga detaljer och samtidigt måla den stora bilden.

Jag hade lite svårt att komma in i Pappaklausulen till att börja med, och det var först när jag kunde ha lite mer fokus på boken som jag kände att jag riktigt kom in i den. Då nästan sträckläste jag. Det är på sätt och vis en sorglig historia om hur föräldrar och barn kan missförstå varandra och glida isär. Samtidigt finns det något vackert i den, ett underliggande stråk av hopp. Den är mycket gripande, jag blir djupt berörd. Det kan också bero på att det här är något jag ofta funderar på – relationerna föräldrar-barn och vilken betydelse det har.

Genom att låta personerna i boken ”berätta” om samma händelser, som de ofta upplever på helt olika sätt, så växer karaktärerna fram. Karaktärsteckningarna är speciella men det känns som om man lär känna personerna, i alla fall deras känslor och reaktioner. Samtidigt så överraskas man ibland. Även barnen får egna kapitel och de är underhållande, inte minst fyraåringens klarsynta iakttagelser.

Jonas Hassen Khemiri lyckas beskriva vardagen för en urban modern småbarnsfamilj väl. Allt från könsroller och krav på att leva miljövänligt till den krassa vardagen med all stress. Här ryms både humor och tragik. En del ler jag igenkännande åt, även om det nu är många år sedan man stod mitt upp i det.

Jag kommer definitivt att vilja läsa mer av Jonas Hassen Khemiri. Efter tre böcker så kan jag säga att han är en av mina favoritförfattare.

Omdöme: Gripande berättelse om föräldrar-barn med ett helt unikt språk.
Betyg: 5-

Bloggat om boken har Johannas deckarhörna, hyllan, Feministbiblioteket och Bokdivisionen

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Albert Bonniers förlag
Sidor: 365
Betyg på Goodreads: 4,07 baserat på 235 betyg
Hur jag fick tag på den: Lånat av en vän
Utläst 14 oktober 2018.

Annonser