Från förlagets hemsida:
Bröllopsresan är planerad över jul och nyår. Äntligen ska kriminalinspektör Pia Kirchhoff, hemligt nygift, få sin välförtjänta semester. Men ett par dagar före resan nås hon av ett telefonsamtal som får planerna att gå om intet. I det lilla samhället Eschborn utanför Frankfurt har en äldre kvinna skjutits ihjäl av en okänd gärningsman. Kort därpå inträffar ytterligare ett liknande mord: en kvinna skjuts genom sitt köksfönster. Inget av offren hade några fiender. Varför måste just de dö? Trycket på utredningen ökar snabbt. Pia Kirchhoff och hennes chef Oliver von Bodenstein söker efter en mördare som tycks välja sina offer godtyckligt – och de kommer en mänsklig tragedi på spåren.
Annars skjuter jägaren mig av Nele Neuhaus hade recensionsdatum 15 juni 2018. I original heter den Die Lebenden und die Toten och är den sjunde delen i serien Bodenstein & Kirchhoff, men den tredje som översatts till svenska. Nele Neuhaus är en tysk författare som debuterade 2005 med Unter Haien. Hon gav ut sina tre första böcker på eget förlag. Hon är mest känd för sin kriminalserie och har nu sålt över 5 miljoner böcker i 25 länder av sina åtta böcker.
Jag fick ett mejl från förlaget med fråga om jag ville läsa den här boken. Självklart ville jag det – hade ju läst och gillat de två tidigare översatta i serien.
Annars skjuter jägaren mig är en välkomponerad deckarhistoria med högt och bra tempo. Den är välskriven och lättläst, men stundvis väldigt detaljerad. I vanliga fall så är det en sak som jag brukar störa mig på, men här får jag mer känslan av att man får reda på mycket om huvudpersonerna vilket gör att de känns verkliga. Samtidigt så tynger det ner berättelsen något, det blir ibland som en uppräkning och då tappar den annars mycket fartfyllda historien i tempo.
Karaktärsteckningen i Annars skjuter jägaren mig är bra på flera sätt. Både Pia Kirchhoff och Oliver Bodenstein är intressanta och realistiska personer. Den stundvis detaljerade beskrivningen gör att man får en god inblick i deras liv och vid avslutad läsning är det som att man säger adjö till vänner. En sak som stör mig är att i och med att alla böckerna inte är översatta så tappar man en del bakgrund vad gäller de återkommande karaktärerna, och en del referenser till händelser blir inte helt begripliga.
Annars skjuter jägaren mig är en historia som har bra tempo, som en klassisk deckare ska ha i mina ögon. Det är en väldigt obehaglig berättelse, som gör att man tänker både en och två gånger på hur en liten händelse i ens eget liv kan förändra en annan persons liv, och hur sårbara vi är. Mitt intryck är också att berättelsen är en rimlig beskrivning av verkligt polisarbete. Ett plus är också att trots att jag läser många deckare så kan jag inte helt gissa hur allting hänger ihop förrän mycket sent.
En mindre detalj rör översättningen av titeln. Jag har lite svårt när man börjar på ett tema (Snövit i den första) och sen fortsätter på det i översättningarna. Just den här titeln refererar inte till något i boken vad jag märker (eller missar jag något) och en direktöversättning hade ju varit De levande och de döda. Det finns säkert skäl till detta, och det vore intressant att veta hur man resonerar.
När jag läser boken så undrar jag om det är den sista boken i serien, men ser nu att det finns en åttonde bok – Im Wald. Jag hoppas den översätts till svenska – det här är en av de serier som jag följer nu som jag gillar mest.
Omdöme: Välskriven berättelse i bra tempo om små händelsers stora betydelse
Betyg: 4
Bloggat om boken har Boklysten
Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Albert Bonniers förlag
Originaltitel: Die Lebenden und die Toten
Översättare: Christine Bredenkamp
Sidor: 380
Betyg på Goodreads: 3,91 baserat på 1 234 betyg
Hur jag fick tag på den: Recensionsexemplar från förlaget
Utläst 30 juni 2018.
