Från förlagets hemsida: David Sarac är informatörshanterare vid Stockholmspolisen. Hans jobb är att rekrytera och sköta topphemliga källor. Manipulation, mutor och hot – så länge han levererar resultat ställer ingen några frågor. Men efter en våldsam bilolycka förlorar han minnet. Tappar kontrollen över sitt avancerade nät av svek och lögner. Plötsligt är han lovligt byte för alla som vill åt hans hemligheter. För att skydda sig själv och sina källor måste han återupprätta kontakten med den försvunne infiltratören ”Janus”, som befinner sig högt upp i den kriminella hierarkin. Flera personer, på båda sidor om lagen, verkar vara beredda att gå över lik för att avslöja ”Janus” rätta identitet. Eller kanske för att skydda den?

MemoRandom av Anders de la Motte kom ut 2014. Anders de la Motte är en svensk författare som tidigare arbetat som polis och säkerhetschef. Han debuterade 2010 med [geim] som bl.a. belönades med pris från Svenska Deckarakademin. Han har gett ut sju böcker i tre olika serier. MemoRandom är hans fjärde bok, och den första i en serie på två böcker om David Sarac som ska bli TV-serie.

Anders de la Motte är en författare jag varit nyfiken på ett tag, inte minst sedan jag lyssnade på honom vid Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall 2014. MemoRandom fick jag i julklapp 2015 men den har blivit stående, trots att jag satt upp författaren i Boktolvan. Nu behövde jag en pocketbok att ta med på en resa, och då passade den här bra.

MemoRandom är en välskriven och lättäst deckare av det mera hårdkokta slaget. Egentligen så är MemoRandom en deckare av den typ som jag inte är så förtjust i, och David Sarac är verkligen inte den typ av personlighet som jag vill ha som huvudperson. Ändå så flyter läsningen av MemoRandom förvånansvärt lätt. Det har något att göra med Anders de la Mottes sätt att skriva och bygga upp historien, som är skickligt gjort. Berättelsen har ett bra tempo, och är uppdelat i korta stycken.

Hela intrigen bygger på att David Sarac förlorat minnet. Anders de la Motte har själv sagt att mycket av materialet till just minnesförlusten har han fått från sin pappa som tappade minnet. Jag tvivlar inte på att det kan vara en riktig beskrivning, men jag har svårt för när det i en bok är oklart om det som händer är verklighet eller en fantasiprodukt/dröm/hjärnspöke.

Karaktärsbeskrivningarna är bra, men alla personer är mer eller mindre skumma. David Sarac framstår redan från början som en obehaglig typ. Däremot den andra huvudpersonen, Atif, gillar jag som huvudperson, trots att han också gjort en hel del brutala saker och fattat obehagliga beslut. Berättelsen är i huvudsak uppbyggd kring de två som berättare, och det fungerar bra för att driva berättelsen framåt.

Mycket i MemoRandom handlar om grova brott och ”maffiametoder”, och i någon mån närmar sig berättelsen det man brukar kalla ”hårdkokt”. Det är inte min favorittyp av berättelse, men ändå så har den något som väcker mitt intresse och får mig att läsa vidare när jag väl plockar upp boken.

Jag gillar Anders de la Mottes sätt att skriva, och kan tänka mig att läsa mer av honom. Tror dock inte att det i så fall blir den andra delen i den här serien, UltiMatum, utan snarare någon i hans senaste serie som börjar med Slutet på sommaren.

Omdöme: Lättläst deckare av det hårdkokta slaget.
Betyg: 3+

Bloggat om boken har Annikas litteratur- och kulturblogg, Zellys bokhylla och Bokberoende

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Forum/Månpocket
Sidor: 397
Betyg på Goodreads: 3,44 baserat på 374 satta betyg
Hur jag fick tag på den: Hyllvärmare
Utläst 17 juni 2018.