M – Mörk. En bok med mörka toner.
Det är inte Fifty Shades of Grey vi snackar om här. Nej, den här boken hade inte kunnat bli mörkare ens om du läste den på natten. Skräck, sorg, ilska. Den här boken levererar.

Jag läser ju ofta deckare och en del av dem är mörka. En serie av deckare som är riktigt mörka är Gard Sveens serie om Tommy Bergmann. Jag har läst alla tre på norska, men den första i serien finns översatt till svenska: Den siste pilgrimen. Som exempel i just det här inlägget väljer jag den sista boken: Blod i dans.

Så här skrev jag i min recensionBlod i dans är lättläst norsk krim. Lättläst i språk och uppbyggnad – en bladvändare. Men inte helt lättläst i stämningen. Gard Sveens böcker är mörka. Synen på mänskligheten är mörk och det finns få ljusglimtar. Det är bitvist brutalt och rått, han backar inte för att gräva i människors mörkaste delare. Blod i dans är inte en bok för någon som vill ha lättläst cosy crime. Jag är fascinerad av hur Gard Sveen lyckas beskriva så väl vad som kan föregå i huvudet på personer som uppenbart har problem och någon form av psykisk störning. När jag träffade honom på Svenska Deckarfestivalen 2016 var det just en av sakerna vi pratade om.