Aldrig mer av Sara Larsson

Från förlagets hemsida: 16-åriga Andreea från Bukarest hoppas att livet ska bli bättre i Spanien, men det visar sig vara en mardröm. Hon hålls fången i en liten lägenhet och säljs upprepade gånger av hallickar. När hon så småningom hamnar i Sverige bestämmer hon sig för att aldrig mer bli utnyttjad. Oavsett konsekvenserna.
Terapeuten Patrik finns på plats då en man grips för att ha plockat upp en minderårig flicka på Malmskillnadsgatan. Han nekar till brott. Patrik blir snart övertygad om att mannen talar sanning. Men varför plockade han då upp flickan?
Ted har i många år köpt sex under sina arbetsresor till Stockholm. En kväll räcker hans fru över ett lila kuvert som har kommit med posten. Innehållet i kuvertet visar att någon vet vad Ted håller på med, och vill tvinga honom att börja ta ansvar för sitt handlande.
Tre människor och tre öden vävs samman i denna högaktuella roman om kvinnor som utnyttjas i prostitution i Sverige och Europa.

Aldrig mer av Sara Larsson hade recensionsdatum 22 januari 2018. Sara Larsson är en svensk författare som är utbildad civilingenjör men har även studerat bland annat radiojournalistik och juridik. Hon är konsult och driver förändringsprojekt inom skola, omsorg och socialtjänst. Hon debuterade 2015 med Den första lögnen, och Aldrig mer är hennes andra bok.

Jag läste Den första lögnen när den kom ut 2015, och tyckte den var engagerande och välskriven. När jag såg att Sara Larsson skulle komma med en ny bok så visste jag att jag gärna ville läsa den, och förlaget var vänligt nog att skicka ett recensionsexemplar.

Aldrig mer är en välskriven och lättläst spänningsroman, men också fruktansvärt obehaglig läsning. När jag började läsa boken var jag inne i lite av en lässvacka, så det var befriande att ha en bok som jag sträckläste på en ganska kort tid. Språket flyter, och kapitlen är lagom långa. Historien har ett bra driv. Jag gillar att vi får ta del av tre personers olika delar av berättelsen, och jag tycker Sara Larsson lyckas med att få ihop trådarna utan att det känns krystat. Även tidshoppen fungerar, trots att jag i början missar att saker utspelar sig vid olika tidpunkter. Slutet på boken berör mig mycket, och jag uppskattar att hon inte väjer för det svåra. Dock tycker jag ibland det är lite svårt att skilja på ”rösterna” i de olika berättelserna rent språkligt och känslomässigt, de är rätt lika skrivna.

Att skriva om sådana allvarliga ämnen som trafficking i spänningsromansformatet har sina nackdelar tycker jag. Det är lätt som läsare att man gömmer sig bakom tankarna att det ”är ju en fiktiv historia”, och glömmer/förtränger att det är verklighetsbaserat, att det här är vardagen för unga kvinnor/barn runt om i världen. Det är helt enkelt ofattbart. Men det är också därför jag tycker sådana här böcker är viktiga att skriva och läsa.

Jag läser gärna mer av Sara Larsson och hoppas det inte dröjer lika länge till nästa bok.

Omdöme: Välskrivet och tankeväckande om trafficking.
Betyg: 4

Bloggat om boken har Just nu just här och Johannas deckarhörna

Mer om boken hittar du här eller här.
Förlag: Norstedts
Sidor: 431
Betyg på Goodreads: 4,29 baserat på 7 betyg
Hur jag fick tag på den: Recensionsexemplar från förlaget. Tusen tack!
Utläst: 27 januari 2018

Annonser

Veckans topplista v. 5: Danmark

Johannas deckarhörna har skapat en serie hon kallar Veckans topplista, eftersom hon tycker Top Ten Tuesdays inlägg blir svårare och svårare. Jag deltar gärna i en sådan serie – här är veckans inlägg.

Vecka 4 är temat: Danmark

För några år sedan gav jag mig på projektet att läsa på danska. Jag läser flytande norska och ville se om det gick bra med danska. Det fungerade bättre än jag befarat, men det blev ändå inte så många böcker lästa. Några inköpta på danska står olästa i hyllan fortfarande. Kanske jag kan få ännu fler tips nu… Listan idag blir på böcker jag faktiskt läst, antingen direkt på danska eller översatta till svenska.

1. Svinehunde av Lotte och Søren Hammer. En bra första bok i en deckarserie. Den finns också översatt till svenska. Själv har jag del två stående oläst.
2. Skæbneanekdoter av Karen Blixen är en novellsamling från 1958. En av novellerna är Babettes gästabud, som blev mer känd när den blev film 1987.
3. Dödens rum av Susanne Staun. En ganska obehaglig thriller. Jag hade tänkt läsa fler i den här serien men det har jag glömt.
4. Flickorna på Englandsbåten av Lone Theils. Första delen i en av mina favoritdeckareserier. Även del två finns översatt. Lone Theils var också på Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall där jag lyssnade på henne.
5. Tyrannens barn av Anne-Cathrine Riebnitzsky. En berättelse om otrygghet, föräldraskap och en tragisk uppväxt.

Från A till Ö: Klocka

K – Klocka. En bok om tidsresor.
Det kan vara framåt eller bakåt i tiden. Vad föredrar du?

Tidsresor är inte något som jag letar efter i böcker, det är snarare så att jag förhåller mig rätt skeptisk. Jag kan ge fler exempel på när man inte alls lyckas skriva om detta. Men en serie jag hade stor behållning av där tidsresor är en stor del är en serie i kategorin ungdomsfantasy var Ädelstenstrilogin av Kerstin Gier . Första delen heter Rubinröd. Den har f.ö. också filmatiserats.

Gwendolyn Shepherd lever med sin stora och speciella familj i London. I väntan på att hennes malliga kusin ska göra sin första tidsresa, fördriver Gwen tiden med att plugga och hänga med sin bästa kompis efter skolan. Ända tills den dag hon plötsligt befinner sig i det viktorianska London i slutet av 1800-talet! 
Gwendolyn finner sig snart indragen i hemliga planer och mystiska intriger som ett uråldrigt ordenssällskap under ledning av 1700-talsgreven av Saint Germain planerar. Tillråga på allt så utses den några år äldre Gideon, snygg men värsta stroppen, till hennes ledsagare för att hjälpa henne med de första tidsresorna.
En familj med många hemligheter… och den största hemligheten är Gwen själv. 

Den här serien har jag skrivit om förut vad gäller omslag. Omslagen bytte utseende mitt i serien. Bilden ovan är det omslag som var först, det som vi har i hyllan.

En smakebit på søndag – Artemis

Söndag på bloggen innebär att jag deltar i En smakebit på søndag. Det är Astrid Terese på bloggen Betraktninger som håller i trådarna.

I fredags var det här är en helt oplanerad helg – precis vad jag behövde. Sen har den ändå fyllts. Inga problem att fylla den, men bara känslan… Apropå känslan så blev jag verkligen glad och stolt igår när dottern fick besked att hon vunnit en novelltävling. Uppläsning och prisutdelning om några veckor!

Den här veckan har jag haft ork att läsa lite på kvällarna trots att allt är så intensivt. Igår så läste jag ut Sara Larssons nya bok, och gav mig sen på ett annat recensionsexemplar: Artemis av Andy Weir.

Smakbiten är de första raderna i boken:

Jag tog långa skutt över den grå, dammtäckta terrängen på väg mot Condradbubblans enorma kupol. Den röda ringen av ljus om omgav luftslussen befann sig oroande långt borta.
Det är svårt att springa när man bär på tvåhundra kilo utrustning, till och med i månens gravitation. Men ni skulle häpna över hur mycket man faktiskt kan få upp farten när det gäller att överleva.

Buss på villovägar av John Steinbeck

Från Adlibris: Juan och Alice Chicoy äger en restaurang med tillhörande bilverkstad i en öde vägkorsning nära den mexikanska gränsen. Medan den koleriska Alice passar restaurangen tillsammans med en romantiskt drömmande servitris, tar den lugna, manliga Juan hand om verkstaden och busskörningen tillsammans med lärlingen ”Blemman”, vars tankar främst kretsar kring olika kvinnor. Under ett hemskt oväder kör bussen en dag fast på en öde, lerig väg i Kalifornien. Och i den ovanliga situationen uppstår en rad spänningar mellan de åtta tillfälligt sammanförda personerna, som får den polerade ytan att brista och personerna till att avslöja sina sanna jag och uppnå nya erkännanden.

Buss på villovägar av John Steinbeck kom ut 1947. I original heter den The Wayward Bus och kom ut 1947. John Steinbeck är en amerikansk författare som fick Nobelpriset i litteratur 1962. Han debuterade 1929 med Blod och guld. Till hans mer kända verk hör Möss och människor (1937) samt Vredens druvor (1939). Av hans 27 böcker har sjutton stycken filmatiserats.

I januari så började jag läsa en av George R R Martins böcker i Makeutmaningen, men fick inte alls något läsflyt. Tillfälligt så pausade jag den och valde den här boken ur Makeutmaningen istället. Jag har läst Steinbeck tidigare, men det var mycket länge sedan.

Buss på villovägar är en lättläst berättelse. Nu för tiden läser jag mest relativt nya böcker, och jag upplever att Buss på villovägar har ett gammaldags språk och uppbyggnad. Inte så konstigt när den är från 40-talet, men det färgar mitt intryck av boken. I början så stör det mig att det är många detaljerade beskrivningar av personer och deras reaktioner på i mitt tycke ovidkommande detaljer. Men efterhand så vänjer jag mig vid berättarstilen och språkrytmen, och mot slutet så kan jag t.o.m. uppskatta dessa detaljer.

Det är svårt att skriva något om Buss på villovägar för även efter att jag läst ut den så har jag svårt att säga vad den egentligen handlade om. Vilket är budskapet, vad är det Steinbeck vill förmedla? Det är som om historien börjar mitt i något och slutar mitt i något, det blir aldrig något att ta på. Samtidigt förstår jag att man kan se det som en fin betraktelse av mänskligt beteende.

Det finns en sak som stör mig oerhört med Buss på villovägar som jag inte hittar någon annan som tagit upp och det är kvinnornas syn på hur männen behandlar dem. Jag vet inte om det är ett tidsdokument, om boken inte åldrats med värdighet eller om det är en poäng som jag missar. Det är flera rätt brutala övergrepp på kvinnor i boken, som tas som männens självklara rätt att utföra. Och kvinnorna i boken resonerar så, att männen helt enkelt inte kan låta bli att agera våldsamt och det är något kvinnor får antingen uppgivet acceptera eller utnyttja till sin fördel. Det här påverkar min syn på Buss på villovägar – annars hade betyget kunnat bli högre. jag är faktiskt inte säker på att jag när jag läste Steinbeck som ung nödvändigtvis skulle reagerat lika starkt…

Lite nyfiken är jag på att läsa något annat av John Steinbeck, om inte annat för att se hur han beskriver relationer mellan män och kvinnor. Men det är inte högprioriterat.

Omdöme: En lättläst betraktelse av människans natur, med en underlig syn på mäns våld mot kvinnor
Betyg: 3+

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Bonniers (mitt exemplar)
Originaltitel: The Wayward Bus
Översättare: Nils Holmberg
Sidor: 288
Betyg på Goodreads: 3,82 baserat på 6 985 betyg
Hur jag fick tag på den: Lånat av maken
Utläst 22 januari 2018.

 

Helgfrågan v. 4 – Lågt bokbetyg och bra TV-serie

Fredag inleds som vanligt med Mias helgfråga: Vilken bok har fått ditt lägsta betyg- Bonusfråga: Vilken tv-serie tycker du är riktigt bra?

Mitt lägsta bokbetyg är 1 och det ger jag till böcker som jag helt enkelt ger upp för de passade inte mig. Det där är ju högst individuellt. Totalt sett sen jag började blogga och betygssätta är det faktiskt bara sex böcker som jag gett upp på det sättet (finns någon som jag bara läst en sida eller två i, och sedan lagt undan). 2017 var det bara en bok som fick det betyget och det var en bok som många andra tyckt om: Grace av Anthony Doerr.

Åh – TV-serier 🙂 Mitt andra beroende. Jag tänker nämna två TV-serier. Den första är Big Bang Theory. Jag har sett tio säsonger och älskar den serien.

Den andra är en serie som jag och maken följer tillsammans. Vi har precis sett klart säsong 5 av den: Nashville! Det är musik (mest country), dramatik, livsöden och fin känsla. Vi är helt beroende… Här kommer en av höjdpunkterna den här säsongen vad gäller musiken (jag valde att bara ta musiken, om man tar klipp från själva serien blir det ju spoilers).

Hett i hyllan #76

Dags för Hett i hyllan – inspirerad av Bokföring enligt Monika som skriver så här:

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

På bokrean 2015 så inhandlade jag två böcker. En av dem står oläst i hyllan: För mycket lycka av Alice Munro. Jag får upprepa vad jag skrev förra veckan. Hur kan jag ha en oläst bok av en författare som kan räknas som en favoritförfattare? Visserligen har jag bara läst två böcker av Alice Munro men båda tyckte jag väldigt mycket om. Jag visste inte ens om att jag hade en oläst en bok av henne stående. På det sättet är Hett i hyllan väldigt bra!

Det är (som vanligt) en novellsamling så allt som står på webben är:

Tio hudnära noveller av 2013 års Nobelpristagare i litteratur. Alice Munros berättelser rymmer ofattbar grymhet, svek och brutalitet, men också en seglivad kärlek och mänsklig värme. Munro skriver med sin sedvanliga ömhet, eftertanke och skärpa. Hon avslöjar det spel som ständigt pågår mellan människor, även när det nästan inte märks.

Den fjärde pakten av Kristina Appelqvist

Från förlagets hemsida: En student faller ner från universitetets klocktorn. Ingen kan säga om det rör sig om en olycka, ett självmord eller rentav mord.
Händelsen hamnar snart i skuggan av en stor donation som ska bekosta ett unikt center för forskning och göra Västgöta universitet känt i hela världen.
Rektor Emma Lundgren, som återvänt efter mammaledigheten, känner sig mer och mer motarbetad av sina kolleger. Tillsammans med Helena Waller försöker hon ta reda på vad som sker och vem som ligger bakom kuppen för att få henne avsatt. Och när chefsgruppen besöker den rika donatorn på Franska rivieran inträffar ett mordförsök som får dem att inse att starka krafter verkar i det fördolda.

Den fjärde pakten av Kristina Appelqvist har recensionsdatum idag, 24 januari 2018. Kristina Appelqvist är en svensk författare som debuterade 2009 med Den svarta löparen. Hon är kommunikationskonsult och har bl.a. arbetat som kommunikationschef på Högskolan i Skövde. Smultron, bröllop och döden är den fjärde boken i serien om litteraturforskaren och talskrivaren Helena Waller.

Den fjärde pakten är en mycket underhållande och lättläst bladvändare. Kristina Appelqvist skriver bra, språket flyter verkligen. Jag sträckläste boken under ett dygn, det var knappt så jag kunde sluta läsa. Det är många detaljer i beskrivningarna, men istället för att störa mig (som det kan göra i vissa böcker) så ger det en autentisk vardagsbeskrivning. Det är skönt att personerna i boken har ett vanligt liv utanför det dramatiska som händer.

Jag jobbar på universitet och det gör Kristina Appelqvists böcker extra roliga att läsa. Det finns mer än ett guldcitat i boken att läsa högt i fikarummet på jobbet. Hon vet verkligen fakta om universitetsvärlden, vilka regler som gäller, vilka strukturer som dominerar.  Men som det kan vara för att driva en historia framåt så är det parodiskt många elaka personer med omåttligt maktbegär i Den fjärde pakten och riktigt så illa är det inte i verkligheten. För varje bok så väver hon in ett aktuellt universitetsämne. Den här gången handlar det om fri forskning i relation till extern finansiering, som här illustreras genom en stor donation. Intressant och hon sätter fingret på den balansgången riktigt bra.

Jag vet inte hur den här boken fungerar som fristående, men för mig som känner igen karaktärerna sen tidigare böcker så är det som att återse gamla bekanta. Det är några trådar på det personliga planet som jag inte tycker följs upp (t.ex. Filips). Med slutet så undrar jag om persongalleriet kommer att ändras till nästa bok. För jag hoppas innerligt att det blir en nästa bok. Jag längtar redan!

Omdöme: Lättläst och träffsäkert om brott i universitetsmiljö
Betyg: 4+

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Piratförlaget
Sidor: 372
Betyg på Goodreads: Recensionsdag idag – för få betyg
Hur jag fick tag på den: Recensionsexemplar från förlaget. Tusen tack för det!
Utläst 13 januari 2018.

Veckans topplista v. 4: Förintelsen

Johannas deckarhörna har skapat en serie hon kallar Veckans topplista, eftersom hon tycker Top Ten Tuesdays inlägg blir svårare och svårare. Jag deltar gärna i en sådan serie – här är veckans inlägg.

Vecka 4 är temat: Förintelsen (med anledning av förintelsens minnesdag den 27/1). 

Min första känsla är – oj, jag undrar om jag får ihop en lista på detta… Men när jag börjar tänka så kommer jag ju på en del som jag läst.

1. Anne Franks dagbok. En bok som de flesta läst. Men om du inte gjort det – så gör det!
2. Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz av Göran Rosenberg. Om Göran Rosenbergs föräldrars resa från koncentrationsläger till ett liv i Sverige.
3. Boktjuven av Markus Zusak. Om Liesel, som växer upp i Nazityskland. En modern klassiker.
4.  Varför kom du inte före kriget? av Lizzie Doron. Om en överlevare av Förintelsen men också en ärlig beskrivning av en mamma full av infall.
5. De fattiga från Lodz av Steve Sem Sandberg. Mycket läsvärt om ghettot i Łódz.

Film: Catch me if you can

Från Discshop: Catch Me If You Can är inspirerad av en otrolig men sann historia om en lysande ung bedragare och en FBI-agent som är honom tätt i hälarna. Huvudrollerna spelas av Oscarnominerade Leonardo DiCaprio och den tvåfaldigt Oscarbelönade Tom Hanks och handlar om Frank W. Abegnale Jr, som framgångsrikt lyckas dupera sin omgivning och uppträda som pilot, advokat och läkare – innan han ens fyllt 21 år!

Catch me if you can är en amerikansk film från 2002 av Steven Spielberg med bl.a. Leonardo diCarpio, Tom Hanks, Christopher Walken och Martin Sheen.

På något vis trodde jag att jag sett den här filmen men det hade jag inte. Sonen valde att vi skulle se den när det var hans tur att välja och den fanns ju på Netflix.

Catch me if you can är en rätt underhållande film. Den är hela 2 h 20 min och jag tycker faktiskt den blir lite för lång. Frank är en skicklig bedragare och hittar på olika saker, men det blir lite för många upprepningar. Det är som om de har känt behov av att klämma in så många olika varianter på samma tema som möjligt. Det gör att filmen saknar lite i tempo. Hade den haft högre tempo hade mitt betyg varit betydligt högre.

Det är lite kittlande att det är verklighetsbaserat, men vad jag förstått har man ändå tagit sig en del friheter med historien. Lite svårt är det att förstå att Frank kunde bedra så många så enkelt. Jag gissar att det inte skulle gå på samma sätt idag, med dagens identitetskontroller, men det skulle säkert finnas andra sätt.

Det är en imponerande rollista, jag känner igen nästan alla skådespelarna från andra filmer. Leonardo DiCaprio är faktiskt inte min favorit, men jag tycker han gör bra ifrån sig, även om han inte direkt är en övertygande 16-åring. Tom Hanks gör en riktigt bra gestaltning av Carl och är en stor del av behållningen. Christopher Walken är inte heller en favorit hos mig, jag tycker ofta han spelar över, och han är också en stor del av historien – det påverkar att filmen inte riktigt går hem hos mig.

Filmen är välgjord och snygg. Men den är från 2002 och den känns betydligt äldre i vissa bitar. Jag hade gissat på mitten av 90-talet. Det är något i färgsättningen och filmkvaliteten som gör det.

Mitt betyg: 6,5 (av 10)

Mer om filmen kan du läsa här eller här.
Originaltitel: Catch me if you can
Genre: Biografi, Drama, Thriller
Baserat på en bok av Frank Abagnale Jr
Betyg på IMDB: 8,1 baserat på 631 476 betyg
När jag såg den: 20 januari 2018
Format: Netflix
Med vem: Maken, dottern och sonen.
Ingen recension på Moviezine.