Från det svenska förlagets hemsida: Lilla nioåriga Scout växer upp i amerikanska Södern i en loj småstadsidyll, när ohyggliga och dramatiska händelser vänder upp och ner på livet och hennes föreställningar. En ung svart man blir anklagad för våldtäkt på en vit kvinna, och hans chans att få en rättvis rättegång är försvinnande liten. En vit advokat tar sig an försvaret, men hatet och indignationen i det lilla samhället växer som en lavin.
Inför Scouts oskuldsfulla ögon omstörtas den sömniga lilla staden och hon blir seende: hennes berättelse blir till en anklagelse, som ingen av oss undslipper.

To Kill a Mockingbird av Harper Lee kom ut 1960. I svensk översättning heter den Dödssynden och kom ut 1960. 2015 gavs en nyöversättning ut. Dödssynden vann Pulitzerpriset 1961 och anses vara en modern klassiker. Harper Lee var en amerikansk författare som publicerat två böcker – Dödssynden och Ställ ut en väktare som kom 2015, strax innan hennes död 2016.

Det är inte ofta jag numera läser böcker som anses vara klassiker, men To Kill a Mockingbird har jag varit nyfiken på ett tag. När vi var i Salt Lake City 2015 inhandlade jag den, men den lyckades (trots att jag satte upp den i Boktolvan redan förra året) bli en hyllvärmare. Men mitt i läsningen av recensionsexemplar kände jag ett behov av att läsa något helt annat.

To Kill a Mockingbird är en tänkvärd skildring av rasism, fördomar och ett litet samhälles villkor. Det är i mångt och mycket ett tidsdokument, i språk och uppbyggnad. Tyvärr är temat med fördomar och rasism lika aktuellt nu som då. Språkligt så upplever jag den som omständig, och det är en hel del ord och ordvändningar som jag får tänka på. Normalt så brukar jag inte ha problem med att läsa böcker på engelska, men här så tappar jag då och då tråden, och ibland så känns det som om det är språket. Nu vet jag inte hur en flicka på den tiden i USA pratade men det känns inte naturligt med ordvalen i hennes tankar.

I berättelsen låter Harper Lee den unga flickan Scout vara berättarrösten. På ett sätt så gillar jag det, eftersom det låter läsaren dra egna slutsatser utan att Scout egentligen tar ställning. Hon berättar historien som hon ser den, och det innebär också att hon har sina fördomar och föreställningar. På ett annat sätt så gillar jag det inte, det blir många röriga trådar, och jag får inte ihop allting. Det blir långa redogörelser av detaljer i Scouts liv, bl.a. från skolan, som jag inte tycker tjänar till att förstärka historien utan bara blir ointressanta.

Det är några karaktärer som jag tycker beskrivs väl, och det är pappan Atticus Finch och brodern Jem. En del andra karaktärer får man en känsla för, men andra framstår som mycket schablonartade (vilket skulle kunna vara ett grepp, att just Scout får dem att framstå så). Atticus Finch är den verkliga hjälten, inte bara sitt rättvisetänk och ambition att behandla alla lika, utan också i sitt sätt att uppfostra barnen, vilket framstår som mycket progressivt. Utöver rasism så finns här också en hel del saker att fundera över jämställdhet. Men inte ens Atticus är perfekt, han anser t.ex. att kvinnor inte skulle klara att sitta i en jury, de skulle prata för mycket…

Jag upplever To Kill a Mockingbird som ojämn. Vissa delar, i synnerhet när pappan Atticus Finch får stå i centrum, är väldigt bra och jag läser med iver. I andra delar så kör jag helt fast och har svårt att läsa mer än ett par sidor åt gången. To Kill a Mockingbird är inte många sidor men tog mig väldigt lång tid att läsa. Samtidigt kan jag uppskatta och förstå vilken betydelse en bok som den här hade när den kom, och fortfarande kan ha.

Omdöme: Tankeväckande, men trögläst om fördomar
Betyg: 3+

Bloggat om boken har Bokföring enligt Monika, Ms Hisingen och Bokgalleriet

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Grand Central Publishing
Sidor: 376
Betyg på Goodreads: 4,26 baserat på 3 424 063 betyg
Hur jag fick tag på den: Från bokhyllan. Inköpt 2015 i Salt Lake City.
Utläst 18 december 2017.