Från förlagets hemsida: Runt om i Stockholm hittas barn döda. Ulrika Stenhammar vid Citypolisen, som just kommit tillbaka från en sjukskrivning, får i uppdrag att utreda dödsfallen – som vid en första anblick liknar självmord. Samtidigt blir det unga journaliststjärnskottet Lovisa Ling dödshotad för sina provocerande artiklar om flyktingar och mäns våld mot kvinnor. Tillsammans lägger Ulrika och Lovisa ett pussel som ingen annan vill se: barnen har blivit mördade. Den udda duon tar upp jakten på en förövare som inte skyr några medel för att få det han vill ha. Ärren vi bär är den fristående inledningen på en dokudeckarserie om en dold värld på internet som vi vuxna helst vill blunda för

Ärren vi bär av Caroline Engvall har recensionsdatum idag 18 maj 2017. Caroline Engvall är en svensk författare och journalist som arbetat som redaktör och nöjesskribent. Hon driver frågan om att vi måste uppmärksamma dessa barn som far så illa, inte minst på nätet, och är mycket aktiv i samhällsdebatten. Caroline Engvall debuterade som författare 2008 med 14 år och till salu, har sålt över 200 000 exemplar. Ärren vi bär är hennes skönlitterära debut.

För några år sedan läste jag Skuggbarn av Caroline Engvall. Det var oerhärt stark läsning och den boken har levt med mig sen dess. Lite roligt var att i pocketutgåvan av den boken fick jag min första blurb. Mer förundrad var jag när den recensionen gav mitt första nättroll i kommentarsfältet… När jag såg att Caroline Engvall skulle komma ut med en skönlitterär bok så var jag säker på att jag ville läsa den. Förlaget var vänligt nog att skicka ett recensionsexemplar.

Ärren vi bär är en av de värsta böcker jag läst. Missförstå mig nu inte. Ärren vi bär är en av de starkaste böcker jag läst. Den berörde och den är välskriven. Men det gör också att det är en av de värsta böcker jag läst för den borrar sig in i mig. Djupt in. Den skapar ångest, den skapar ilska och den berör enormt starkt. Ärren vi bär är en viktig bok.

Det är länge sedan jag läste en bok som var så jobbig att ta sig igenom. Jag orkade bara läsa korta bitar i taget. Har svårt att sätta ord på vad jag egentligen kände under läsningen. I botten ligger förstås att Ärren vi bär handlar om vuxna som utnyttjar barn, och det är bland det värsta man kan läsa om som vuxen. Att jag själv har tonårsbarn som bara är aningens äldre än flickorna i boken gör förstås att det berör alldeles extra. Det faktum att jag känner till Caroline Engvalls engagemang och litar helt och fullt på att ramen inte är påhittad, utan att detta existerar i verkligheten, gör det svårare att värja sig. När jag läser vanliga deckare kan jag ju ofta känna att jag gömmer mig bakom ”jamen det här är så överdrivet att det måste ju vara påhittat”. Det kan jag inte riktigt här. Samtidigt är det så groteskt och absurt att det är svårt att ta in att det verkligen händer. Jag tror att jag inte riktigt förmådde att tro på allt ändå.

Nu kan man fråga sig varför jag läser den här boken ändå? Jo, men jag tror att man ibland måste tvinga sig att läsa om vissa saker. För om vi inte orkar läsa, hur ska vi då kunna se och agera? När jag läste den så var jag tvungen att ta ett snack (igen) med barnen om det här med nätet och bilder och annat, bara för att upptäcka att de var väldigt medvetna och välinformerade. Inte för att det skyddar, men det känns bra att ha haft de samtalen.

Ärren vi bär är en välskriven bok, även om jag ibland tycker det är lite för många detaljer om utseende och vägbeskrivningar i Stockholm. Karaktärerna är intressanta, även om det hela kommer lite för nära själva polisgruppen kan jag tycka.

Förmodligen vill jag läsa nästa bok i serien. Frågan är om jag orkar bara…

Omdöme: Välskriven och extremt stark och jobbig berättelse om barns utsatthet.
Betyg: 5-

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Kalla kulor
Sidor: 307

Mitt exemplar är ett recensionsexemplar från förlaget. Tack för det!
Utläst 7 maj 2017.

Annonser