Foto: Linnéa Jonasson/Appendix Fotografi.

I höstas fick jag frågan från Piratförlaget om jag vile intervjua Fredrik Backman. Naturligtvis ville jag det! Det tog mig ett tag att tänka ut frågor, och man kan väl säga att det inte blev så himla enkla frågor att bena ut. Av olika skäl så blev sen svaren sena också, men den som väntar på något gott… Här kommer intervjun i sin helhet.

Hej Lotten,
Jag är väldigt, väldigt ledsen att jag inte svarat på de här frågorna förrän nu. Det blev lite mycket med livet där ett litet tag, jag har försökt skriva min nästa bok samtidigt som Minecraft-spelandet och Frost-tittandet med mina barn tar sin beskärda del av varje dygn i besittning, och hela karusellen runt filmatiseringen av ”En man som heter Ove” har ju utöver det snurrat lite obegripligt snabbt emellanåt. ”Det är mycket med det jordiska”, som min mamma brukar säga. Jag beklagar att det gick ut över min responstid på det här. Men NU kör vi!

I både Britt-Marie var här och i Björnstad så låter du sporten och personerna som berörs av sporten bära historien framåt. Vad är det med sport som gör att du skriver om den? Hade Björnstad kunnat handla om fotboll istället?
Det där är ju flera frågor på en gång, så jag ska försöka ta dem i omvänd ordning: Ja, absolut, Björnstad hade kunnat handla om fotboll. Den hade förmodligen lika gärna kunnat handla om ett väldigt framgångsrikt företag inom vilken bransch som helst som har många människor i ett litet samhälle anställda eller känslomässigt involverade på ett eller annat sätt. För historien handlar väldigt mycket om makt och inflytande, om elitism och utslagning, och vad ett samhälle prioriterar och vad vi är beredda att förlåta våra mest framgångsrika individer för om de är viktiga för oss. Och…ja…vad fan är det då med just sport som gör att jag skriver om den? Förmodligen är det enkla svaret att jag älskar sport och litteratur av samma anledning: De är båda två byggda på verklighetsflykt och sagoberättande. Båda är fyllda av äventyr och hjältar och dramatik, det bästa och det värsta, det ljusaste och det mörkaste. Jag ville försöka berätta något om det, både om idrottens allra finaste delar och dess allra sämsta. För på många sätt känner jag att en stor del av vårt samhälle och den tid vi lever i finns komprimerad där.

Ytterligare en fråga lite på samma tema. För mig handlar Björnstad mycket om grupptryck. Jag tillhör de där som aldrig utövat lagsport, eller ens befunnit mig i en supporterskara, så jag har svårt att förstå hur man kan bli så uppslukad. Ändå blir jag intresserad av fenomenet när jag läser Björnstad. Hade boken kunnat handla om något annat än ishockey, och ändå blivit skriven av dig? Varför/varför inte?
Ja, som sagt, boken hade nog kunnat handla om vilken stark gemenskap som helst. I grunden är ju förmodligen nästan alla samhällen byggda på någon sorts grupptryck, ibland positivt och ibland negativt. Jag tror att all civilisation i grunden bygger på att de flesta av oss vill känna att vi tillhör något som är större än oss själva, och därför är redo att underkasta oss vissa regler och begränsningar för gruppens bästa. Vi vill alltid så gärna intala oss själva att vi är unika indvidualister, men samtidigt vill nog en majoritet människor fortfarande ha ett sammanhang på något sätt: En familj, en grupp vänner, och så vidare utåt i vidare och vidare cirklar. Och i de där cirklarna påverkar vi varandra, vi sätter gränser och säger att vissa är välkomna in i dem och andra inte. Vi skaffar gemensamma fiender, snackar skit om de som inte är som oss, identifierar oss genom vilka vi alienerar. Det funkar så överallt, hela tiden. Jag tror att det är ganska allmängiltigt, för vissa är det kanske idrott som för gruppen samman och för andra är det kanske istället politik och för andra är det antagligen andra saker: Konst, språk, konsumtion, föräldraskap, social status…vi skapar grupper och bygger vår identitet inom vissa ramar. Det är väldigt enkelt, oavsett var man befinner sig, att omge sig med vänner som är ungefär som en själv, som har ungefär samma klädstil och språkbruk och intressen, ofta till och med samma slags uppväxt och kulturella bakgrund och politiska åsikt. Och självklart påverkar det oss. Jag tror att väldigt få människor är så oberoende av andra människor som de kanske hoppas att de är. Nästan alla av oss lever med någon form av grupptryck, hela tiden.

Strax efter att jag läste Björnstad så läste jag en helt annan sorts bok, en reportagebok, Flickan och skammen av Katarina Wennstam. Ni tar upp samma fenomen på olika sätt och ur olika perspektiv vilket gjorde att jag började fundera igen på din bok med mer fakta i botten. Vad gör att du valde den skönlitterära formen? Ser du någon styrka i att det är en man som berättar
Det är flera frågor här också, vilket gör det lite komplicerat att svara. Men jag valde den skönlitterära formen för att det är den formen jag skriver mina böcker i. Jag är en skönlitterär författare. Angående att jag är man och hur det påverkar kan jag inte svara på, det måste den som läser boken bedöma. Men jag är väl om jag ska vara helt ärlig inte säker på att man alltid måste jämföra alla böcker med andra böcker. Jag tror att man kan läsa en bok och låta den stå för sig själv. En historia måste få vara en egen historia, till en viss gräns. Det är väldigt, väldigt bra att sätta saker i ett sammanhang, men det måste också finnas plats för en berättelse att faktiskt få ha ett eget värde också.

För mig som har en fjortonårig son och en sextonårig dotter kommer ibland berättelsen för mycket in under huden. ”Det krävs inte mycket av dig för att kunna släppa taget om ditt barn. Det krävs bara allt.” är det citatet som jag bär med mig för det beskriver allt. Just de här tankarna, om att släppa taget, våga lita på sina barns goda omdöme, är något som jag brottas med varje dag som förälder, och Björnstad spär snarare på mina rädslor än gör mig tryggare. Hur tänker du själv kring de här rädslorna och hur man kan hantera dem? Vad fick dig att skriva om dem?
Hur jag känner för dem kommer väl fram väldigt tydligt i boken, tror jag. Den där skräcken är ju extremt universell, alla människor som älskar någon bär ju innerst inne en ständig oro för att något kan hända dem. Att få barn berövar oss ju allihop på något sätt förmågan att leva i nuet, när man blir förälder tillbringar man en otroligt stor del av sin tid åt att antingen känna skuld över det förflutna eller oro över framtiden.

Har researchen innan du skrev Björnstad skilt sig åt mot vad du gjort innan du skrivit dina tidigare böcker?
Jag gjorde definitivt betydligt mer research inför den här boken än inför något annat jag skrivit. Det krävde otroligt mycket mer av mig. Jag intervjuade enormt många människor, betydligt fler än vad som syns i tacklistan eftersom ganska många delade med sig av historier som gjorde att de bad att få slippa ha sina namn utskrivna i samband med dem. Det tog rätt mycket emotionell kraft att få ut allting på papper, det gjorde det, och det krävde också att jag grävde djupare i mig själv än jag någonsin gjort förut. Det är min mest personliga bok på det sättet att jag aldrig har lämnat så här mycket av mig själv på varje sida förut.

Redan innan du började ge ut böcker så bloggade du och du fortsätter med det. Bloggandet ger ju på gott och ont möjligheter till en ganska speciell växelverkan med läsarna medan böcker kan bli mer en envägskommunikation. Hur växelverkar du helst med dina läsare nu?
Jag vet inte om det förändrats så värst mycket. Jag reser väldigt lite, eftersom jag försöker prioritera att vara med min familj, så den kommunikation jag har med läsare är ju fortfarande främst via nätet. Men jag bloggar i ärlighetens namn väldigt lite nuförtiden, främst för att jag jobbar hårdare och hårdare med mina böcker och med andra saker jag skriver. Men det ska ju samtidigt sägas att en blogg kan ju faktiskt vara minst lika mycket ”envägskommunikation” som en bok, det beror ju helt på hur engagerad man är i kommentarsfältet. Och där blir frågan komplicerad, för då börjar det handla extremt mycket om tid. Jag försöker verkligen så långt det är möjligt att svara när folk skriver till mig, men då blir det ett relativt stort antal mejl och några tweets och några Instagram-kommentarer och några Facebook-kommentarer och faktiskt några handskrivna brev också varje vecka. Och…ja. Jag försöker vara en okej pappa och jag försöker skriva nya böcker och jag har samtidigt ett väldigt stort behov av att få gå runt ensam och tänka och grubbla ganska mycket, så även om jag skulle VILJA vara den där härliga spontana människan som svarar på precis allt och är tillgänlig hela tiden så har jag fått lära mig att acceptera att det helt enkelt inte är jag. Och det har jag ruggigt dåligt samvete över, väldigt ofta, för jag märker att en del människor blir besvikna när de inte får svar omedelbart. Men det är bara 24 timmar på ett dygn. Alla människor gör väl så gott vi kan med det där.

Läser du recensioner av dina egna böcker? Om nej – varför inte?
Om ja – hur tror du att det påverkar ditt skrivande?
Är det någon skillnad på hur du reagerar på recensioner av bloggare och av recensenter i tidningar?
Jag läser recensioner då och då, men inte alla och definitivt inte hela tiden. Jag tror att det är en ganska naturlig process att man i takt med att man blir äldre lär sig att en åsikt faktiskt bara är EN åsikt, och om man ska ta in ALLAS åsikter om precis allting hela tiden tror jag att det till sist blir väldigt svårt att skriva någonting alls som faktiskt betyder någonting. Man måste lyssna på kritik, men man måste också ha en kreativ bubbla där man kan stänga av bruset. Man kan inte skriva om man är rädd för vad folk kommer tycka hela tiden. Så jag försöker komma ihåg att jag bara är en person skriver saker och sedan finns det andra vars jobb det är att tycka något om det. Men det är inte nödvändigtvis menat att vara en kommunikation mellan oss, både jag och den som recenserar pratar ju i första hand med läsaren. Jag skriver inte för recensenters skull, de recenserar inte för min skull, och det är ju exakt så det är menat att vara. Angående skillnaden mellan traditionella recensioner och recensioner i sociala medier beror de ju helt på vilken recensent det handlar om, det finns jättebra och lite mindre bra versioner av båda. Rent generellt tycker jag som läsare kanske att de bästa recensionerna är de som pratar väldigt mycket om boken och de sämsta är de som pratar väldigt mycket om författaren, men det är min personliga åsikt. Men rent generellt är det min fasta åsikt att de traditionella recensenterna och kulturredaktionerna fyller en extremt viktig roll i svensk litteratur, inte minst för den litteratur som inte hade nått ut annars. De bästa recensenterna sätter ju också all litteratur i ett sammanhang och förklarar kontexten, ger ett mervärde till en läsupplevelse, och det är verkligen obeskrivligt viktigt för all form av kulturutövning. Jag tycker inte att sociala medier på något sätt varken tävlar eller behöver ställas mot det, jag tycker att traditionella tidningsrecensenter och bokbloggare kan vara fantastiska komplement till varandra, de behöver absolut inte (och SKA nog verkligen inte) vara samma sak. I slutändan måste man ju bara komma ihåg att alla de här rösterna tillhör individer, och individer är olika. Och som min vän och kontorskollega N brukar säga: ”Det finns inte bra och dålig populärkultur. Det finns bara åsikter.” Så…ja. Det enda jag har lärt mig vid det här laget är väl att jag aldrig kan förutse reaktionerna på någonting. Det enda jag kan göra är att försöka berätta de historier jag vill berätta så absolut bra jag kan, med de förutsättningar jag har. Om läsaren tycker att de är bra nog så lever historierna vidare, annars försvinner de. Det gör inte recensentens roll varken mer eller mindre viktig, recensentens roll är ALLTID viktig för litteraturen. Man måste bara komma ihåg att recensentens åsikt inte alltid ska vara livsavgörande för författaren, för då går den naturliga dynamiken dem emellan förlorad.

 Att det blir en till del i serien om Björnstad framgår i den första delen. Kommer det fler delar än så? Hade du tänkt ut hela berättelsen om Björnstad redan innan du började skriva den första delen?
Det blir en del 2, ja, som kommer sensommar/höst 2017 och är tänkt att lanseras i samband med bokmässan i Göteborg september. Efter det vet jag faktiskt inte riktigt, jag försöker ge mig själv lyxen att bara tänka på en bok i taget.

Tusen tack Fredrik att du tog dig tid att svara på mina frågor som var flera frågor i varandra. Och tack Piratförlaget.

 

Advertisements