ensmakebitSöndag på bloggen innebär att jag deltar i En smakebit på søndag i regi av bloggen Flukten fra virkeligheten. Veckans smakbitar hittar du här.

Det går fortfarande trögt med läsandet av olika skäl, men i veckan så bestämde jag mig för att ge upp en bok som jag inte kunde komma in i och som bromsade min läslust. Helt mot mina normala principer men jag vill inte tappa läsglädjen. Istället så bestämde jag mig för att börja på februari månads bok i Makeutmaningen och mitt val föll på Red China Blues av Jan Wong. Jan Wong är en kanadensare med kinensisk härkomst med en stark kärlek till maoism som åkte till Kina 1972. Det här är hennes berättelse.

Smakbiten kommer från sid 61:redchinablues

The more I learned, the better I understood the psyche. Communism was the holy grail, unattainable, pure, otherwordly. China was still a ”socialist” country, not yet perfect enough to be a ”Communist” one. Words such as privacy didn’t exist. Honorifics like Miss and Mrs. hade been replaced by the unisex Comrade. Still other words, like please and thank you, had disappeared under decades of Communist influence. If I said ”Please pass the soy sauce,” I would he the same look I would if i curtsied a bus driver in Montreal. ”Thank you” was now appropriate only for big favors, such as when someone saved your life.

Annonser