Från förlagets hemsida: miiraHon kastade sig över honom. Kampkramade hans lärarkropp hårt bakifrån med hela sin collegekropp. Brandbrusade. Gjorde fällben på honom så att de båda föll framåt och dök in bland bladen. Pressade pannan mot hans mansnacke och mörkmorrade.
Hjärnan var överhettad, hon kunde inte hålla sig och bet i hans hals med blodsugartänderna. Ville sluka fångsten som inte gav sig utan spjärnade emot och nu fällde upp rumpan precis som de andra som nyss startat stafettloppet hade gjort. Det var ju så hon skulle göra, när hon ville. Inte han. Hon skrattade till. Borrade in dojorna i dyngan och band armarna runt hans bröst. Hennes hjärta hårdbankade. Bröstvårtorna stelnade och sände elstötar mot skrevet. Låren darrade.

Miira är född och uppvuxen i Göteborgsförorterna Gårdsten och Bergsjön. Hon kan äntligen lämna hemspråksklassen och den ofria grundskoletiden bakom sig och påbörja den fria grymmetiden. Plugga järnet på gymnasiet, bli proffs. I hjärnkirurgi. Flytta hemifrån, hetshångla när hon vill. Bli fri från trappstädarjobbet också. Men vägen är krokig, livet krulligt, och Miira får blåmärken av krockarna. Trots det vägrar hon att ge sig. Med en brinnande vildvilja slår hon sig fram genom hindren i ett hårt segregerat system.

Miira av Eija Hetekivi Olsson har recensionsdatum idag, 19 september 2016. Eija Hetekivi Olsson är uppvuxen i Göteborgsförorterna Gårdsten och Bergsjön. Hon har bland annat arbetat som trappstädare och restaurangbiträde, innan hon läste in gymnasiet på komvux och utbildade sig till lärare. Hon debuterade 2012 med Ingenbarnsland och gav 2014 ut, tillsammans med fotograf Jerker Andersson, Fuck skolan, en samling röster från elever i nian. Miira är hennes andra roman.

2012 fick jag Ingenbarnsland av Eija Hetekivi Olsson som recensionsexemplar av förlaget. Jag läste och fascinerades, men var ändå lite tveksam till delar av boken. Men allt eftersom tiden gick så insåg jag att det var en sådan bok som jag gärna återkom till i tankarna och funderade på. En bok som satte sig fast. I min recension skrev jag att jag gärna skulle läsa mer om Miira som Ingenbarnsland handlade om, och min lycka var stor när jag upptäckte att det skulle komma en uppföljare. Även den här gången fick jag den som recensionsexemplar.

Miira är en helt unik roman med ett fantastiskt språk. Som jag skrev i smakebiten på bloggen igår så är den fylld av alldeles egenpåhittade ord (se även beskrivningen ovan) men det fantastiska är att de är så komponerade att man snarare undrar varför de inte används oftare än irriterar sig på det. Ord som hetshångla, jaktspackla, hetsleta, bestämmarsidan, tvärtomtänka, ordmogna sätter sig fast. Det är ingen lätt bok att ta sig in i, den kräver stor koncentration just beroende på språket. Men när jag väl tagit sig in så flyter läsandet på ett alldeles eget sätt och jag är fast. Jag känner igen känslan från Ingenbarnsland trots att det är såpass länge sedan jag läste den. Kan dock tänka mig att om man inte kommer in i den så blir språket ett hinder.

Miira är född av finska föräldrar i Sverige, och genom sin uppväxt (som skildras i Ingenbarnsland) så kämpar hon mot fördomar och segregation. I början av Miira så går hon ut grundskolan och ska börja gymnasiet. Hon har sökt naturvetenskaplig linje, och är den enda från sin klass som gjort det. Kulturkrocken är fullständig och några av de starkaste kapitlen i boken är de som beskriver de första dagarna i gymnasiet. Överhuvudtaget känner jag mig omruskad och skakad när jag läser, det är en verklighet genom ett par helt andra ögon. Eija Hetekivi Olsson använder konkreta texter, som exempelvis läroböcker i som Miira stöter på, eller vanliga svenska barnböcker för att illustrera hur långt de ligger från den verklighet som många i Sverige befinner sig i. Enormt effektfullt och skakande.

Jag älskar verkligen hur Miira framställs. Hennes föräldrar visar sin kärlek genom att fullständigt acceptera hur hon är. Hon är en tjej som inte tar skit från någon, karlar som behandlar henne eller andra kvinnor illa får veta det. Hon avskyr daltande och ömsinthet, vill mötas som en jämlik. Det är en ständig uppförsbacke men hon är outtröttlig. Hon är en förebild.

Vissa bitar av historien greppar jag inte riktigt, som resan hon gör, och ibland så hattar hon för snabbt fram och tillbaka. Slutet förstår jag inte heller riktigt. Det är som det slutar mitt i.

När jag läser om Eija Hetekivi Olssons bakgrund så stämmer det med hur Miiras tid i samma ålder beskrivs, och jag blir väldigt nyfiken på hur mycket som är självupplevt. Jag skulle gärna vilja läsa mer om Miira, och jag vill definitivt läsa mer av Eija Hetekivi Olsson.

Omdöme: Språkligt fascinerande om en tjej som outtröttligt står upp för sig själv och andra.
Betyg: 5-

Mer om boken finns att läsa här och här.
Förlag: Norstedts

Mitt exemplar var ett recensionsexemplar från förlaget. Tack för det!
Utläst 18 september 2016.