En smakebit på søndag – Miira

Söndag på bloggen innebär att jag deltar i En smakebit på søndag i regi av den norska bloggen Flukten fra virkeligheten. Andra smakbitar hittar du här.

Om veckan är inte mycket att säga, det har liksom varit fullt upp. Så det är riktigt skönt med helg. En hel del att göra som skjutits upp, men också familjetid och lästid. Det är ju en förmån att få recensionsexemplar men just nu är jag aningens stressad och känner att jag inte gör alla dessa fantastiska böcker rättvisa, för jag vill ju njuta av dem. Just nu läser jag Miira av Eija Hetekivi Olsson som har recensionsdag i morgon.

För flera år sedan läste jag Ingenbarnsland , och det har varit en av de böcker som levt kvar i mina tankar väldigt länge. Så när jag såg att det äntligen skulle komma en uppföljare om Miira så blev jag väldigt glad. Både Ingenbarnsland och Miira har ett väldigt speciellt språk, med en massa fantastiska egenpåhittade ord. Oftast så beskriver de en känsla eller stämning så mittiprick att man undrar varför inte ordet finns ”på riktigt”. Det är också en stark berättelse om en tjej som inte tar skit från någon. Miira är uppvuxen med finska föräldrar i Angered och drömmer om att ta sig bort, ta sig någonstans. Men det är inte så enkelt.

Smakbiten handlar om Miiras första dag på gymnasiet. Hon har kommit in på naturvetenskaplig linje och hennes klasskamrater, lärare och läroböcker är något helt annat än hon stött på förut. Miira går igenom uppgifterna i samhällskunskapsboken:

Den här skolboken var ingen smartbok Det var en inavelsbok. De som hade skrivit den bodde också på bestämmarsidan, jävligt långt från Bergsjösidan och pengarproblemen. De var inte bara svennegubbar. De var svennesnobbgubbar. Grannar med Sifo och Stugbyägaren.
Vad fan vill ni mig? muckade hon med dem.
Är du beredd att ta en lägre lön för att fler ska få arbete? muckade de tillbaka. Som om hennes städarlön var orsaken till andras arbetslöshet och som om det fanns överlevnadsutrymme för henne att tjäna mindre än tvåtusen i månaden.