Från förlagets hemsida:ildmannen En natt sent i mars antennes stallen på Stornes gård. Nærmere tretti hester brenner inne. Utover våren herjes flere steder i nærheten av brann, og attenåringen Karsten og hans seks år yngre søster trekkes inn i en strøm av uhyggelige hendelser. Flere liv skal gå tapt når Ildmannen raser.

Ildmannen av Torkil Damhaug kom ut 2011. Den finns ännu inte översatt till svenska. Torkil Damhaug är en norsk författare och läkare som debuterade 1996 med Flykt, måne. Ildmannen, som är hans sjätte av totalt åtta böcker, vann Rivertonpriset 2011 (motsvarigheten till Svenska Deckarakademins pris).

En norsk krim som har vunnit Rivertonpriset – ja så mycket mer behöver inte behövas för att locka mig. Ildmannen inhandlade jag vid ett besök i Trondheim i maj 2013. Av någon anledning blev den sen stående i hyllan. Tills vi nu i augusti skulle på minisemester i Trondheim. Då ville jag läsa norskt på tåget. Torkil Damhaug är med i Boktolvan 2016.

Ildmannen är en välskriven och intressant norsk deckare. Det finns många intressanta trådar, och det finns mer att fundera över än ”bara” mysteriet. I boken berörs exempelvis främlingsfientlighet och gruppdynamik, inte minst i mindre samhällen. Jag tycker Torkil Damhaug lyckas med sina karaktärsbeskrivningar, även om jag har något svårt att förstå mig på personerna. Historien har bra tempo, med en del twister som jag inte kan förutse. Men ibland så blir det nästan som en form av ”drömsekvenser” med tankar som far hit och dit. Jag är inte så förtjust i det, i synnerhet inte i en deckare, och inte ens i en psykologisk thriller som detta skulle kunna kategoriseras som.

Ildmannen är nästan 500 sidor lång och det är lite för många sidor. Historien är uppdelad i två, med ett relativt långt tidshopp mellan när delarna utspelar sig. Ett tag i mitten, just innan tidshoppet görs så upplever jag berättelsen som seg. Efter tidshoppet tar den desto mer fart, men jag är också svag för just det berättarknepet med tidshopp om man gör något av det, vilket Torkil Damhaug gör. Sen förstår jag inte alls slutet utan känner mig nästan snuvad på något. Men det är en helt annan sak.

Jag skulle kunna tänka mig att läsa mer av Torkil Damhaug, men de flesta av hans böcker är relativt tjocka, så det får nog vänta ett tag. Det här är en av de norska författare som jag inte förstår varför de inte blivit översatta till svenska. Än.

Omdöme: Välskriven norsk krim om kulturkrockar och barn som inte syns
Betyg: 4-

Bloggat om boken har Artemisas verden, Bokdama och Anettes bokbobble.

Mer om boken kan du läsa här.
Förlag: Cappelen Damm

Mitt exemplar var en hyllvärmare.
Utläst 3 augusti 2016.