Från Discshop:like_crazy Like Crazy visar på ett fint sätt hur den första kärleken kan vara lika spännande och underbar som den är bräcklig. När en brittisk collegestudent (Felicity Jones, utsedd till Bästa nykomling av National Board of Review) blir kär i en amerikansk klasskompis (Anton Yelchin, Star Trek) påbörjas en passionerad och livsomvälvande resa. Vad de inte vet är att de snart måste skiljas åt.

Like Crazy är en amerikansk film från 2011. Den verkar inte ha gått på bio i Sverige men kom på DVD 1 augusti 2012.  Vi (hela familjen) såg den 3 september 2016.

Den här filmen har förmodligen maken köpt vid något tillfälle, och det var han som valde den när det var hans tur att välja lördagsfilm. Vi andra hade i princip ingen aning om vilken typ av film det skulle vara.

Like Crazy liknar en dokumentär fast den ändå inte är det. Den utspelar sig i scener, där det är tidshopp av en speciell karaktär, ungefär som stillbilder. I filmandet och upplägget liknar det en dokumentär, men i detaljnivån inte. Det är ganska få personer i storyn, och historien cirklar så starkt kring Anna och Jacob att de får överlägset mest tid. Det är överlag bra skådespelare, och Felicity Jones och Anton Yelchin är mycket bra. Men tyvärr saknar jag den där verkliga kemin mellan dem för att göra historien trovärdig. Mest förtjust är jag i Annas föräldrar som spelas av Alex Kingston och Oliver Muirhed. De utstrålar trygghet och föräldraskap samtidigt som de har en kemi sinsemellan.

Det tog ett bra tag för mig att komma in i filmen, kanske för att jag väntade mig något annat. På ett sätt så var den både intressant och fin, men jag saknar något. En vändpunkt kanske, eller ett budskap. Jag blir aldrig riktigt engagerad i historien. Samtidigt så kan jag njuta av skådespelarna och detaljerna.

Jag och min man (då pojkvän) har under två perioder på sammanlagt ca 2,5 år bott ifrån varandra, stundvis på olika kontinenter. Utifrån det blir jag väldigt frustrerad på Anna och Jacob, och ifrågasätter om de verkligen vill vara tillsammans. De ser hela tiden problem, och ”ger upp” så lätt. Till viss del kan jag förstå det med tanke på omständigheterna, men det finns många sätt att komma varandra nära när man är ifrån varandra, då man tvingas på ett annat sätt att sätta ord på sina känslor. De använder inte heller de tekniska möjligheter som fanns 2011 (eftersom de har smartphones så antar jag att det ska utspela sig ungefär då och inte tidigare) för att hålla kontakten och prata. Då och då får jag lust att bara skaka om dem. Men det är också den starkaste känslan filmen väcker.

Vad gäller dokumentärkänslan så står det så här på Wikipedia: Rather than writing a traditional screenplay, he and Ben York Jones compiled a 50-page outline of the film from which the actors improvised almost all of the dialogue. Det förklarar definitivt känslan.

Omdöme: Långsam berättelse med dokumentärkänsla om kärlek och långdistansförhållanden.
Filmbetyg: 4-

IMDB har den betyg 6,7 baserat på 47 156 betyg.
Filmtipset har den betyg 2 baserat på 761 betyg.

Filmen recenseras på Moviezine och The Guardian