Under årens lopp har det blivit några fullpoängare här på bloggen. I serien ”Favoriter i repris” så återpublicerar jag vad jag skrev när det begav sig.

Nu har turen kommit till Før jeg brenner ned av Gaute Heivoll som jag recenserade 11 juli 2011. Den översattes senare till svenska. Den här boken har jag skrivit om flera gånger sen dess på bloggen. Det blev en stor läsupplevelse, och jag hittade en ny favoritförfattare. Dessutom gav den mig en speciell känsla eftersom detta var den sista bok min pappa tipsade mig om innan han dog, och den sista boken vi diskuterade ingående, som vi tidigare diskuterat så många böcker.

Så här skrev jag då:

Den 4 juni 1978 döps nyfödda Gaute Heivoll i Finsland utanför Kristiansand i södra Norge. Samtidigt härjar en pyroman  i bygden där Gaute och hans föräldrar är bosatta. Vem är det som är pyromanen? Och varför? Redan nästa dag kommer allt att vara över men det vet inte innevånarna i  bygden som lever i skräck. Gaute växer upp och flyttar till Oslo, där han såsmåningom blir författare. Många år senare återvänder Gaute till hembygden för att skriva om sin uppväxt, sin far och hans bortgång och inte minst historien om pyromanen.

Boken är uppbyggd med två parallella historier som vävs in i varandra. Dels är det historien om pyromanen. Vi får möta brandchefen Ingemann, hans hustru Alma och deras enfödde son Dag. Vi får också möta Johanna och Olav, vars hus bränns ned av pyromanen, musiklärarinnan Teresa och Alfred. Dels är det historien om Gaute, hans föräldrar – i synnerhet pappan som insjuknar i cancer och dör när Gaute är i 20-årsåldern – och hur Gaute åter kommer till bygden och får veta mer om vad som hände de där dagarna 1978.

Gaute Heivoll är en ung norsk författare som skrivit romaner, noveller, dikter och barnböcker. ”Før jeg brenner ned” belönades 2010 med Bragepriset, Norges motsvarighet till Augustpriset. I boken väver Gaute Heivoll en skicklig väv mellan nutid och dåtid (främst 1978 och 1998). En del av spänningen ligger i historien om pyromanen och även om man ganska tidigt kan förstå vem det är så låter han bakgrunden sakta växa fram. Den starkaste delen är i mitt tycke dock beskrivningen av relationen mellan Gaute och hans far. När han beskriver sin egen kluvenhet inför fadern och sjukdomen skriver han hur han utåt är som vanligt men ”i virkeligheten drev jeg stille utover”.

”Hvem er det vi ser når vi ser oss selv” skriver han på flera ställen, vilket på sätt och vis binder samman historierna kring självbild och relationen föräldrar-barn. Det fick mig också fick mig att reflektera både en och två gånger. Boken har ett fint språk, är både tänkvärd och spännande, och förmedlar både det norska och det tidstypiska.

Jag läste boken på norska och jag hoppas verkligen att den kommer på svenska snart så ni som inte vill läsa på norska kan ta del av den! Enligt Gaute Heivolls egen hemsida så har Norstedts rättigheterna men jag hittar ingen information på deras hemsida. Förhoppningsvis är det på gång!

Betyg: 5