Under årens lopp har det blivit några fullpoängare här på bloggen. I serien ”Favoriter i repris” så återpublicerar jag vad jag skrev när det begav sig.

Nu har turen kommit till Det gångna är inte en dröm av Theodor Kallifatides som jag skrev om på bloggen 19 juni 2011. Theodor Kallifatides är en av mina favoritförfattare som jag alltid känner att jag borde läsa mer av. Att jag som inte gillar biografier så ofta sätter en femma på den här säger en del.

Så här skrev jag då:

Den första självbiografin som jag recenserar här på bloggen blir ”Det gångna är inte en dröm” av en välkänd författare i Sverige, Theodor Kallifatides. Kallifatides kom 1964 från Grekland till Sverige och blev med tiden en väletablerad författare. Kallifatides böcker är skrivna på svenska, ett språk han lärde sig efter sin ankomst till Sverige, men många av hans böcker går tillbaka till det Grekland han växte upp i.

Theodor Kallifatides föddes 1938 i byn Molai i Grekland. Hans självbiografi ”Det gångna är inte en dröm” börjar när han som åttaåring tas av sin morfar till Aten för att återförenas med sin mamma och pappa som flytt från Molai efter att pappan angivits som kommunist. Kallifatides tar oss genom sin barndom och ungdom, sin ankomst till Sverige, hur han träffar sin fru Gunilla, sin tid här och inte minst hur han efter mer än 60 år senare återvänder till byn Molai på besök. På inte mer än 230 sidor tar han oss igenom ett helt liv, låter oss få glimtar av en ung pojkes förälskelser, det politiska läget och inte minst Grekland under 40-, 50- och 60-talet – ett Grekland under förändring.

Kallifatides språk är helt och fulllkomligt underbart. Små nyanser beskriver stora känslor på ett sätt som går rätt in, ibland är tårarna nära, ibland ler jag. Det är realistiskt och det är vackert och det är allmänbildande. Det är kärlek och humor och det är ett stort mått av självdistans. Och det är förstås mycket Grekland. Lite extra ler jag när jag på sid 12 läser ”På andra sidan det smala sundet fanns en citronträdsskog, en riktig skog, inte en eller två lundar.” och inser att det förmodligen är den skogen jag besökte för mer än tjugo år sedan.

Oavsett vad det är som gör det, så tycker jag det är en fantastisk bok!

Betyg: 5