Livet efter dig hade premiär på bio 17 juni 2016. Vi såg den på bio 25 juni 2016.

Så här står det på nätet om filmen:

Louisa ”Lou” Clark bor i en pittoresk stad på den engelska landsbygden.Livet_efter_dig Utan att veta vad hon egentligen vill i livet hoppar hon mellan olika ströjobb och hjälper till att försörja sina föräldrar. 
Lous vanligtvis så positiva inställning ställs på prov när hon erbjuds ett arbete som personlig assistent åt Will Traynor, en framgångsrik ung aktiemäklare som blivit rullstolsburen i en olycka. Olyckan kom att förändra Wills liv på ett ögonblick. Han som en gång var en aktiv äventyrare har förvandlats till en cyniker som gett upp allt – ända till Lou bestämmer sig för att visa honom att livet är värt att leva. Tillsammans upplever de en omvälvande tid och upptäcker att deras liv – och hjärtan – förändras på ett sätt de aldrig kunnat föreställa sig.

Jag läste Livet efter dig av Jojo Moyes 2014 och blev överraskad över hur mycket jag tyckte om den. Den var charmig, rolig och allvarlig på en och samma gång. När jag såg att den skulle bli film så visste jag att jag ville se den, men vissa farhågor hade jag. Som alltid när en omtyckt bok ska bli film.

Livet efter dig är en charmig film som lockar både till skratt och gråt (nåja, jag gråter inte, men det fanns de i salongen som gjorde det lät det som…). Hade jag inte tyckt så mycket om boken så hade jag förmodligen varit ännu mer positivt inställd. Jag gillade kemin mellan de två huvudpersonerna, det finns en glimt i ögat och jag blir övertygad att de fastnar för varandra. Den är snyggt filmat med miljöer som förstärker känslorna filmen vill förmedla, och jag är svag för musiken.

Men det är några saker som förstör. Det första är Lous minspel. När hon för sjuttioelfte gången höjer på ögonbrynen, ler med hela ansiktet och grimaserar för att förmedla hur spontan och sympatisk hon är så håller jag på att skrika rätt ut. Först så trodde jag det var skådespelerskan, men när jag inser att Emilia Clarke spelar Daenerys i Game of Thrones så inser jag att det måste vara att hon är instruerad att spela över.

Eftersom jag läst boken så är jag lätt skeptisk till vissa saker. Givetvis måste man ändra och hoppa över en del i en filmatiseringen men en del av ändringarna gör Will mer sympatisk och mindre en skitstövel och då blir en del av handlingen mindre förklarlig. Även slutet och Wills val blir mindre förklarligt och går väldigt snabbt. Det är ett allvarligt tema som här blir behandlat rätt styvmoderligt.

Sen en ”note to self” – vissa filmer vill man inte ha störande biopublik i närheten när man ser…

Filmen recenseras på Moviezine, Svenska dagbladet, DN och GP

Omdöme: Charmig feelgood med djup i brittisk miljö
Filmbetyg: 4+

Medelbetyget på IMDB är 7,8 baserat på 13664 röster.