Från förlagets hemsida:lockelamora Problemet är”, sa Tjuvmakaren, ”att om jag inte lyckas sälja honom till dig måste jag skära halsen av honom och kasta honom i bukten. Och jag måste göra det inatt.”
En ung pojke fiskas upp av Tjuvmakaren, han som tar sig an utsatta föräldralösa barn. I tjuvmakarens vård lär sig pojken att stjäla, men han visar sig vara för skicklig, han vill för mycket. Pojkens ursprung är oklar men hans öde säkert – han är gentlemannatjuven, även kallad Locke Lamora.
Välkommen in till Camorras värld där mystik och rå realism blandas samman och bildar en oslagbar miljö i sann fantasy- och modern Dickensanda.
Här härskar överlevnad som det mest primära. I en värld där även barn hängs eller utnyttjas på värsta tänkbara sätt gäller det att vara underfundig, att snabbt förstå spelreglerna. Här växer Locke Lamora upp och blir mästare på att bedra.
I kontrast till allt det grymma reser sig fem torn av Elderglas som med sitt falska ljus både fascinerar och påminner om en svunnen tid.
Låt dig förföras av Locke Lamoras lögner 

Locke Lamoras lögner av Scott Lynch kom ut 2007. I original heter den The Lies of Locke Lamora och kom ut 2006. Det är den första i en serie – Gentlemannarövarna. På engelska har det hittills kommit ut tre delar, och flera är planerade, men endast de två första finns översatta till svenska. Scott Lynch är en amerikansk fantasyförfattare som debuterade med Locke Lamoras lögner.

Maj månad betyder att jag hade en bok kvar i årets Makeutmaning så något val fanns inte. Bara att gripa sig an ännu en fantasybok. Både maken och sonen hade läst och gillat. Men fantasy är ju inte alltid min grej.

Locke Lamoras lögner är en välskriven och humoristiskt berättad historia. Det finns en hel del associationer till klassiker, fast historien här utspelar sig i en helt annan värld. Det var en betydligt bättre bok än jag väntat, mycket för sättet den var skriven på, med glimten i ögat. Locke Lamora är minst sagt rapp i käften, och hans vänner är lika underhållande de. Det är bra tempo i grundhistorien om Gentlemannarövarna och lätt att känna sympati för huvudpersonerna.

Det är fantasy i den bemärkelse att den utspelar sig i en värld som är uppbyggd på ett speciellt sätt, och att det finns varelser som är magiska. Men eftersom huvudpersonerna är människor och de i huvudsak beter sig som ”vanliga” människor är det nästan så jag ibland glömmer att det är fantasy.

Tyvärr så upplever jag boken som något ojämn. Ibland svävar den ut i otroligt detaljerade beskrivningar av miljön de befinner sig i, och då tappar jag snabbt fokus. Den växlar mellan ”nutid” och tillbakablickar, och tillbakablickarna finner jag ibland tröga. Kombinationen med ojämnheten och att det är en tjock bok – 572 sidor i den utgåva jag läste – gjorde att det tog väldigt lång tid för mig att läsa. Nästan tre veckor (med en paus en helg när jag läste lite i en annan bok) vilket kändes väldigt långt. Den hade mått bra av en kraftigare redigering.

Nu finns bara en del till i serien översatt och dessutom har jag inte hittat den ens i antikvariat. Sonen har funderat på att önska sig nästa del på engelska. Jag är nyfiken, men den är tydligen på 558 sidor… Det verkar också vara en författare som har svårt att komma till skott, med väldigt ojämn produktion. Sju delar planerade, men långt mellan delarna. Lite som Sagan om Is och Eld…

Omdöme: Humoristisk fantasy om en tjuv och bedragare med ett sinne för omtanke.
Betyg: 4-

Bloggat om boken har Ett hem utan böcker, Midnatts ord och Bokomaten

Originaltitel: The Lies of Locke Lamora
Förlag: Bonnier Pocket (mitt exemplar)
Översättare: Helena Ridelberg

Mitt exemplar lånade jag av maken.
Utläst 20 maj 2016.