Från förlagets hemsida:
En man spränger sig själv utanför Riksdagshuset i Stockholm, men överlever. Agerade han ensam eller är fler dåd att vänta? Utredare Leona Lindberg sätts att förhöra honom. Men Leona, som nätt och jämnt klarat sig genom en rad hårda prövningar efter händelserna i förra boken är minst sagt distraherad. Hennes fokus ligger av förklarliga skäl på annat håll, familjen är splittrad, hon är utsatt för hot och i stort behov av likvida medel – fort. Tur då att hon har sin förmåga att som ingen annan tänka utanför boxen. Med en fot på var sida om lagen drar hon i gång en alldeles speciell verksamhet, där storslagna projekt ska genomföras. Och ju högre risker, desto större vinst i potten. Men tiden är knapp och hon pressas snart från alla håll och kanter.
Leona – Alla medel tillåtna av Jenny Rogneby hade recensionsdatum 28 april 2016. Jenny Rogneby är kriminolog och arbetar som brottsutredare vid Citypolisen i Stockholm. Hon är också utbildad musikalartist och arbetat som artist i många år. Hon debuterade som författare 2014 med Leona – Tärningen är kastad.
Jag läste Leona – Tärningen är kastad förra sommaren och gillade den. Del två hade jag tänkt läsa, men det blev tidigare och mer spontant när jag såg den på 7-dagarslånshyllan på biblioteket när jag var där med en kompis. Jag behövde något snabbläst.
Leona – Alla medel tillåtna är en deckare med väldigt högt tempo, från början till slut. Det är både historien och språket som sätter upp tempot. Jag brukar inte gilla jag-formen men här funkar det, det ger en speciell bild av Leona när hon själv får ha ordet. Det är som om hon blir ännu mer udda. Blandningen mellan jag-formen och tredje person är intressant och jag gillar den. Leona är en så extremt udda person, att jag kan inte se någon i kriminallitteraturen som är fullt så egen. Trots att många deckare nuförtiden har en förkärlek för att huvudpersonerna ska befinna sig i utkanten av det ”normala”.
Leona – Alla medel tillåtna innehåller två historier och jag får inte ihop dem ens när boken är slut. Ska jag vara helt ärlig så förstår jag inte slutet fullt ut. Sen är historierna inte så spännande, men det är däremot karaktärerna, vilket gör att det blir spänning. Det händer saker på det personliga planet för Leona och jag gillar inte den utvecklingen alls. Men det är ett plus att det förflutit en del tid mellan de två böckerna.
Jag kommer att läsa nästa del när den kommer, om inte annat så är jag förstås nyfiken på vad cliffhangern på slutet innebär.
Omdöme: Fartfylld deckare med en huvudperson som går utanför ramarna
Betyg: 4
Bloggat om boken har Johannas deckarhörna
Mer om boken kan du läsa här och här.
Förlag: Wahlström & Widstrand
Mitt exemplar hade jag lånat på biblioteket.
Utläst 28 april 2016.
Jenny skriver ju själv att hon vill ha en karaktär som bryter normer och utmanar, och det är faktiskt både spännande och skrämmande att läsa om en sådan 🙂
Intressant! Särskilt det om att huvudpersonerna i deckare numera ofta är i utkanten av det vi tycker är normalt. Tänker på vissa tv-serier där det är samma sak, som ”Homeland” som vi har börjat följa. Den räknas väl mer som en thriller, men samma sak där, huvudpersonen har konstaterade problem som hon medicinerar för. Hon är manipulativ, kall och enormt målinriktad. Ändå gillar man henne. Ibland är det skönt med en huvudperson som inte velar, utan att för den sakens skull bli någon slags superhjälte. Jenny Rognebys böcker har jag inte läst än, men de står på den där omtalade att-läsa-listan.
Usch, jag blir så stressad när ”alla” börjar läsa andra delen. I en serie som jag inte ens har påbörjat 😉