Från förlagets hemsida: lolaLola Nolan älskar att klä sig i roliga, glittriga outfits och peruker i alla möjliga färger och hon drömmer om att en dag jobba som kostymtecknare i Hollywood. Det passar henne perfekt att bo i San Francisco, där ingen höjer på ögonbrynen åt hennes klädstil eller åt att hon har två pappor men ingen mamma. Allt känns faktiskt helt okej, särskilt nu när hon har träffat sin drömkille – sexige rockmusikern Max.
Men just när allt är så bra händer det som inte får hända: Lola ser en flyttbil stå parkerad utanför grannhuset. Till sin fasa inser hon att Cricket Bell är tillbaka. Lola har gjort allt för att förtränga sina känslor för honom under tiden han och hans familj bott på annat håll. Och för att glömma hans hemska tvillingsyster Calliope.
Nu verkar det inte bättre än att Lola, en gång för alla, måste göra upp med sina känslor för pojken i huset bredvid…

Lola och pojken i huset bredvid av Stephanie Perkins kom ut 2015. I original heter den Lola and the boy next door och kom ut 2011. Stephanie Perkins är en amerikansk författare som debuterade 2010 med Anna och den franska kyssen som Lola och pojken i huset bredvid är en fristående fortsättning på. Hon har även kommit ut med en tredje del i serien – Isla and the Happily Ever After.

Jag var positivt överraskade av Stephanie Perkins förra bok, Anna och den franska kyssen. Den var charmig feelgood och när jag nu var på humör för detta så gick jag till dotterns bokhylla och plockade fram Lola och pojken i huset bredvid.

Lola och pojken i huset bredvid är på många sätt charmig feelgood. Men boken och jag klickar inte på det sätt jag hade hoppats. Ibland tycker jag den är mysig och romantisk, men ibland så blir jag mest irriterad. Mitt problem är faktiskt Lola och sättet hon framställs på. Jag skulle vilja gå så långt som att säga att jag tycker det är hon som beter sig som en skitstövel mot sin pojkvän och inte tvärtom som boken gör gällande. På samma sätt som jag har svårt att få den rätta feelgoodkänslan av böcker som bygger på att någon är otrogen mot sin make/maka för att man hittat ”den rätta” har jag svårt för den här bilden. Men ingen av personerna, inte heller Max, beter sig moget.

Flera feelgoodböcker jag läst den senaste tiden har ambitionen att vara mer än feelgood, att introducera ett visst mått av djup och samhällsfrågor. En författare som Sarah Dessen är en som lyckas med det. Även Stephanie Perkins verkar ha sådana ambitioner, främst genom att placera Lola med ett par biologiska föräldrar som inte betett sig OK. Tyvärr så vågar hon inte ta steget fullt ut, utan beskrivningarna blir lite för ytliga och snabba, och ger inte Lola det djup som de kunde gjort.

En sak jag stör mig på är den beskrivne ”åldersskillnaden” där Max porträtteras som skum för att han vill ha en yngre tjej. Hon är faktiskt 17 och Max 22. Inte ens för en modern 17-åring kan det vara en så stor grej som Lola gör det till. Eller?

Lola och pojken i huset bredvid är lättläst och stundvis mysig och jag gillar exempelvis Lolas pappor. Jag skulle också vilja gilla Lola, för på många sätt (exempelvis vad gäler kläder) är hon cool. Jag gillar också att Anna och S:t Clair får ta plats. Men den griper inte tag i mig på det sättet som jag hade hoppats på, och jag får inte den önskade lycklighetskänslan. Men i ärlighetens namn så tror jag det beror på att jag är långt utanför målgruppen – jag är för gammal.

Jag tycker Stephanie Perkins ändå har något i sitt sätt att skriva som gör att jag nog kan tänka mig att läsa mer av henne. Det kommer säkert att flytta hem fler böcker till oss för 16-åriga dottern (som är i målgruppen!) älskade både den här och den förra boken.

Omdöme: Lättläst feelgood med en irriterande huvudperson.
Betyg: 3+

Bloggat om boken har Read and repeat, Carolina läser, BokhusetZellys bokhylla och Mest Lenas godsaker

Mer om boken kan du läsa här och här.
Originaltitel: Lola and the boy next door
Förlag: Modernista
Översättare: Helena Stedman

Mitt exemplar lånade jag av dottern.
Utläst 9 mars 2016.