Från förlagets hemsida. orangeisthenewblackPiper Kerman lever ett lyckligt hipsterliv i Brooklyn. Hon njuter av sin tillvaro som creative director och är förlovad med en tidskriftsredaktör. Hon har ganska lite gemensamt med den tjej hon var tio år tidigare, då hon under sina ”vilda år efter college” hjälpte sin (dåvarande) flickvän att smuggla drogpengar till Europa. Men hennes förflutna hinner ikapp henne. Hon döms till ett femton månader långt straff på Club Fed”, ett ökänt kvinnofängelse i Danbury. 
I Orange Is the New Black skildrar Piper Kerman livet innanför murarna med djup medkänsla och många gånger stor komik. Vi får möta stenhårda affärsuppgörelser, raffinerat maktspel och drömmar som gått i kras. Men även en oväntad mänsklighet hos en grupp kvinnor som alla tagits ur sitt sammanhang. Vid mikrovågsugnarna samsas fredsaktivister med den ryska maffian, Yoga Janet erbjuder en stunds inre frid och den kreativa syjuntan börjar sticka dildos. När Piper åkte in var hon inte beredd på de nära relationer hon så småningom knyter med sina medfångar och inte heller på hur oerhört mycket hon har att lära av dem.

Orange is the new black – Mitt år i ett kvinnofängelse av Piper Kerman kom ut 2014. I original heter den Orange is the new black – My year in a women’s prison och kom ut 2010. Piper Kerman arbetar idag som kommunikationskonsult och föreläser.

Med all media kring Piper Kerman och Orange is the new black har man som bok- och TVnörd inte kunnat undvika den. Jag och maken slog till och började se Tv-serien. Efter en lite avvaktande hållning i början så tyckte jag efterhand att den blev bättre, och nu ser jag fram mot nästa säsong. Så givetvis var jag nyfiken på boken, och önskade mig den i julklapp.

Orange is the new black är en besvikelse på så många plan! Hade jag inte önskat mig den, och besuttit ett visst (host) mått av envishet hade jag nog inte läst klart den. Jag har generellt en avvaktande hållning till biografier och Orange is the new black innehåller en del av de komponenter som jag har svårt för. Jag kan inte med biografier vars enda syfte är att framhäva hur god och bra huvudpersonen är. Allt i Orange is the new black handlar om hur älskad och uppskattad Piper Kerman är. Alla andra människor är bifigurer, enbart närvarande för att framhäva hennes egen sympatiska person. När det dessutom smyger sig in både enstaka rasistiska och homofobiska epitet så blir kontrasten mot hennes självbild extra stor.

Boken är en enda lång uppräkning av händelser i små korta scener, blandat med Pipers bekännelser av hur hon efterhand börjar inse hur eländigt andra människor kan ha det. Jag kan inte känna något engagemang för hennes situation och tyvärr inte för de andra personerna heller (med några undantag). Dessutom är språket ingen höjdare heller som kan kompensera.

Det hade funnits en stor potential för Piper att genom sin bakgrund lyfta och analysera sina upplevelser kontra sina medfångars. Det gör hon inte och det tycker jag är synd. Hon är kritisk till fängelsesystemet men hade kunnat argumentera ännu starkare varför och hur.

Jag måste ge TV-serieskaparna en stor eloge. De har tagit händelser från boken och vävt historier utifrån det. Jag blir mycket mer engagerad i frågorna kring samhällets inställning till straff, lojalitet, tragiska människoöden och tänker vidare. Piper är dessutom en person med fel och brister, även om hon inte alltid är sympatisk. Hon är mycket mer intressant i TV-serien än vad hon framstår i boken.

Omdöme: Tjatig biografi som glorifierar huvudpersonen.
Betyg: 2

Bloggat om boken har C R M Nilsson, MsHisingen, Boklysten och Cissigrip

Mer om boken kan du läsa här och här.
Originaltitel: Orange is the new black – My year in a women’s prison
Förlag: Norstedts
Översättare: Annika H Löfvendahl och Jan Hultman

Mitt exemplar var en julklapp från min man (från önskelistan!).
Utläst 28 februari 2016.