A Walk to Remember är en amerikansk film från 2002. Den kom ut på DVD 22 januari 2003. Vi såg den 26 november 2015.

Så här beskrivs filmen på nätet:a_walk_to_remember

Var gång våren kommer till North Carolina, tänker Landon Carter tillbaka på sin gymnasietid och på Jamie Sullivan. Landon umgicks med skolans innegäng, och han och hans vänner hade inte annat än förakt till övers för den självsäkra Jamie. Men när Landon hamnar i skolans dramagrupp, som straff för ett pojkstreck, möter han Jamie på hennes egna villkor. Deras möte väcker lidelsefulla känslor, känslor han inte visste fanns. Och deras möte kom att ändra hans liv för alltid.

Filmen A Walk to Remember baseras på boken med samma namn av Nicholas Sparks (som på svenska heter Undrens tid). Det här var tredje gången min man såg filmen, och det kan hända att jag sett den tidigare, men jag kände inte igen den. Jag läste boken i Makeutmaningen i november och då var det läge att se filmen några dagar efter att jag läst ut boken.

Eftersom det var ganska kort tid efter att jag läst boken så jag kunde se skillnaderna mellan boken och filmen. I början tyckte jag filmen var väldigt schablonartad och boken bättre. Men allt eftersom filmen fortsatte blev mitt intryck mer blandat, en del var bättre, en del sämre. Även inledningen fick sin förklaring och tjänade ett syfte. Positivt var att en hel del av känslan fanns kvar till slut, trots ändringarna. Då är det en ganska bra filmatisering, om man lyckas fånga den rätta känslan.

I boken så är berättarrösten den mycket äldre Landon, medan här är det bara under tiden i high school som det ska utspela sig. Mitt intryck är att de flesta av skädespelarna är betydligt äldre än sina rollfigurer, och det är svårt att bortse från. I synnerhet så stör jag mig på att Landon ser betydligt äldre ut än han ska vara. Bägge huvudrollskaraktärerna framstår annorlunda, i synnerhet Jamie.

Filmatiseringen är på sätt och vis en ”teen movie”, samtidigt som den innehåller lite mer djup. Precis som vid läsningen av boken så berörs jag. men har samtidigt i huvudet känslan av att ”jaha, här ska jag beröras då”. Huvudtemat stämmer dessutom med boken, så jag blir inte så ledsen över den biten. Den sen som berör mig allra mest är faktiskt en scen mellan Landon och hans pappa.

Sammantaget så rekommenderar jag ändå filmen om ni vill ha en finstämd, sorglig och romantisk film. Oavsett om ni läst boken eller inte.