Child 44 hade premiär på bio 1 maj 2015. Den kom ut på DVD 31 augusti 2015. Vi såg filmen 21 november 2015.

Så här står det på nätet om filmen: child_44

Moskva, 1952. Det kalla kriget rasar och bakom järnridåns iskalla skugga kämpar Leo (Tom Hardy från ”Mad Max: Fury Road”) och Raisa (Noomi Rapace från ”Män som hatar kvinnor”) för en sanning som kan bli båda deras död! En brutal seriemördare jagar värnlösa barn. Men i det sovjetiska skräckväldets paradis ”existerar det ingen kriminalitet” och varje påstående om motsatsen bestraffas hårt. I en kapplöpning med både tiden och en blodtörstig säkerhetstjänst måste Leo och Raisa få fram sanningen innan de själva faller offer för det brutala systemet!

CHILD 44 är svenske Daniél Espinosas nya film, baserad på Tom Rob Smiths bok med samma namn. I rollerna ser vi Noomi Rapace, Joel Kinnaman och Fares Fares tillsammans med bland andra Tom Hardy och Gary Oldman.

Jag läste Child 44 av Tom Rob Smith för drygt två år sedan och tyckte den var mycket bra och spännande. Det finns två till böcker om Leo som jag av någon underlig anledning inte läst än. Efter att ha sett filmen så känner jag att de borde åka upp på läslistan. Annars konstaterar jag att drygt två år mellan läsning av en bok och att man ser filmatiseringen är inte helt fel. Jag har nämligen glömt en hel del detaljer, även om jag minns de stora dragen.

Trots att jag sett fram mot den här filmen, och tjatat på maken att jag ville se den, så hade jag verkligen noll koll på vilka skådespelare jag skulle förvänta mig. I början av filmen blev det därför en hel del ”vem är det där? vad har han/hon spelat i?”. Det är nämligen en ganska kändistät skådespelarlista, inte minst ur ett svenskt perspektiv. Fares Fares är riktigt bra, och Joel Kinnaman gör det också bra. Noomi Rapace tycker jag i början mest bara går omkring och försöker se mystisk ut, men när hennes rollfigur får lite mer plats och visar sin komplexitet så blir det också bättre.

Men det som jag definitivt inte klarar av och som förstör upplevelsen är att alla talar engelska med en bisarr rysk brytning. Varför gör man på det viset? Det förstör filmen fullständigt!

Jag tror jag skulle tyckt att filmen var bättre om jag inte hade läst boken. Redan boken och i ännu högre grad filmen ligger mellan genrer. Det finns någon form av ”kriminalhistoria” men i filmen tar historien om Leo över helt och hållet. Eftersom jag i början är frustrerad över att Leo och Raisa inte är som jag föreställt mig dem (både utseende och personlighet) så tar det ett tag innan jag kan engagera mig. Det blir heller ingen riktigt spänning i mördarjakten.

Berättelsen är historiskt minst lika intressant, man lär sig mycket, och det förstärks av det visuella. Dock hade jag velat att ”det finns inga mord i paradiset” hade satts i ett tydligare kontext, som i boken. Det är en tät thriller och miljön lämpar sig för att förstärka det paranoida. Att inte veta vem som ska vara lojal och med vem man är lojal skapar en spänning. Den gråa omgivningen förstärker det hela.

Jag känner igen mycket från boken men också en del som ändrats. De ändringar som gjorts i historien om brottet är tyvärr inte till det bättre. Det gör mordhistorien mer ointressant och det tappar spänning. I synnerhet blir slutet tamare. Det gör också titeln mer obegriplig, det nämns bara i förbifarten.

Filmen recenseras på Moviezine, GP och Aftonbladet.