Året är 1987. Roy Cady är i 40-årsåldern, och har precis fått reda på av sin läkare att galvestonhan har lungcancer och kommer att dö inom kort. Han jobbar för maffian, driver in skulder och tar ibland livet av folk på uppdrag av sin chef Stan. Roys tjej Carmen har gjort slut och hon och Stan har inlett ett förhållande, vilket inte gör relationen mellan Roy och Stan bättre. Så får Roy och en av de andra ett uppdrag av Stan. När de kommer dit så blir de istället attackerade. Roy tycker inte han har så mycket att förlora, han ska ju ändå dö, och försvarar sig aggressivt. Och han överlever. Den enda andra överlevande är en ung flcka, Raquel (Rocky) Arceneaux, som är prostituerad. Roy bestämmer sig för att fly från New Orleans, och tillsammans med Rocky åker han mot Texas. På vägen säger Rocky att hon har ett ärende, vilket slutar med att de får sällskap på färden på ett överraskande sätt. De slår sig ner på Emerald Shores motel i Galveston, Texas. Men de kan inte riktigt slå sig till ro. När kommer Stan och hans hejdukar att hinna i kapp dem? Och hur ska de kunna fly från sitt förflutna?

Galveston av Nic Pizzolatto kom ut i oktober 2015. Den kom ut på engelska 2010 under samma titel. Nic Pizzolatto är en amerikansk författare född och uppvuxen i Louisiana. Han är främst känd som manusförfattare för TV och producent, och bl.a. står han bakom TV-serien True Detective. Han har tidigare skrivit noveller, men Galevston är hans debutroman.

Tillägg: Igår utsåg Svenska Deckarakademin den till  Bästa till svenska översatta kriminalroman 2015 med motiveringen ”En mörk roadmovie där medmänsklighet bryter fram som blixtar på en brutal sydstatshimmel”. Recensionen nedan skrev jag innan priset tillkännagavs.

Trots att jag läser många deckare så får jag erkänna att jag missat den här. När Svenska Deckarakademin vid Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall tillkännagav de nominerade så var det första gången jag hörde talas om den. Förlaget var vänligt nog att skicka ett exemplar till mig.

Galveston är en välskriven amerikansk kriminalroman inom subgenren ”hårdkokt”, Begreppet ”noir” skulle också kunna användas. I den delen av genren så uppfattar jag det här som en stämningsfull deckare som osar amerikanskt i varje por. Nästan lite Ellorykänsla. Samtidigt så får jag ett problem. Jag har tidigare konstaterat att ofta när huvudpersonen är en ”hårdkokt” privatdetektiv så fungerar det inte för mig. Eftersom jag för det mesta (med några undantag) inte kan uppbåda något större intresse för maffiarelaterade historier så talar ju det inte heller till Galvestons fördel.

Men i grunden så är det ett annat grepp som jag har svårt att förhålla mig neutral till, och det är Roys fördomsfullhet när han uttrycker sig om andra människor. Han sätter rasepitet, eller använder kvinnoföraktande uttryck. Det är troligt att det är ett medvetet grepp från författaren men efterhand så stör det mig mer och mer. I synnerhet så är det Roys tankar när han betraktar den unga flickan Rocky. Det är som vi ska vara fulla av beundran för att han lyckas undertrycka sitt sexuella begär. Jag vet inte hur många gånger vi får en beskrivning av Rockys kropp genom Roys ögon.

Styrkan med Galveston är den sorgsna tonen. Det är en svart och tragisk historia, och det slår an något hos mig. Samtidigt som det kanske inte når hela vägen. Det blir för mycket ”jag” och för mycket upprepningar i berättelserna. Mot slutet tar det sig. Nic Pizzolatto är skicklig på att använda landskapet och kulturen i södra USA för att förstärka tonen. Miljöbeskrivningarna är starka på många sätt. Trots att vi bodde på motell med bättre standard och rörde oss i andra miljöer finns det en igenkänningsfaktor från våra resor i USA.

När Roy sätter sig i bilen vid ett tillfälle så sätter han på musik. Billy Joe Shaver. Bara dagen innan hade jag sett det första avsnittet av den briljanta TV-serien Jills Veranda där han gästspelade. Hans outlaw country passar den bilden jag hade börjat göra mig av Roy. Ytterligare ett snyggt grepp av författaren, även om det hänger på att man vet vilken typ av musik det är.

Jag tror mitt problem är förväntningarna. Eller genren. Visst är det en kriminalroman. Men det är nästan mer en beskrivning av miljön den utspelar sig. Lite som en roadmovie. Jag kan ändå förstå att den var nominerad till Svenska Deckarakademins pris, för i sin subgenre är den bra. Jag ska också tillägga att jag inte sett mer än första avsnittet av True Detective, men om man gillar den serien så tror jag man kan ha förutsättningar att tycka om Galveston.

Tillägg: Motiveringen från Svenska Deckarakademin som jag nu läst använder ord som jag redan skrivit här i recensionen innan jag läste den! För dem är ”roadmovie” positivt, för mig är det inte det i deckargenren.

Omdöme: Hårdkokt kriminalroman från amerikanska södern med en sorgsen ton.
Betyg: 3+

Mer om boken kan du läsa här och här.
Originaltitel: Galveston
Förlag: Kalla Kulor
Översättare: Lina Erkelius

Mitt exemplar var ett recensionsexemplar från förlaget. Tack för det.
Utläst 15 november 2015.