En 98-årig kvinna hittas grovt misshandlad i sitt ensligt belägna hem i Brighton. Huset är fullständigt länsat vid ettdeadmanstime inbrott. Man uppskattar det till att värdesaker för miljontals pund försvunnit. Detective Superintendent Roy Grace sätts på att utreda fallet, som övergår till en mordutredning. Kvinnans bror, Gavin Dale, anländer och det visar sig att familjen även saknar en dyrbar sak med stort sentimentalt värde. Gavin och hans son Lucas är vana vid att ta till inte helt rumsrena metoder för att få sin vilja fram, och jakten på förövarna börjar. Gavins liv har präglats av hans mammas dramatiska död och hans pappas spårlösa försvinnande i New York 1922 när Gavin själv bara var fem år. Han lovade då att hämnas, och nu börjar tiden rinna ut.

Dead Man’s Time av Peter James kom ut 2013. Peter James är en brittisk författare, bosatt norr om Brighton, som kommit ut med c:a 30 böcker. Han debuterade 1981 med Dead Letter Drop. Den första boken i serien om Roy Grace, Dead Simple, kom ut 2005, och är nu uppe i tolv böcker, inklusive Love You Dead som kommer 2016. Dead Man’s Time är den nionde boken i serien och kom ut 2015 på svenska under titeln Döden kan vänta.

När Peter James första bok i serien om Roy Grace kom ut köpte min make den och vi fastnade bägge för serien. Men efterhand har vi halkat efter, och när jag läste den åttonde delen, Not Dead Yet, så var jag inte så jätteimponerad och tappade intresset. Men när Peter James nu skulle komma på Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall så grep jag mig an Dead Man’s Time som stod i hyllan.

Dead Man’s Time är en typisk Roy Grace / Peter James deckare. Den är lättläst, med korta kapitel, inte sällan med en lockelse att tänka ”bara ett kapitel till”. Men den är inte särskilt fascinerande och i början av boken går läsningen trögt. Framförallt så stör jag mig på alla detaljerade beskrivningar. Varenda klädesplagg, varenda miljö beskrivs in i minsta detalj. Det lämnar ingenting åt fantasin, även om jag får en väldigt tydlig bild av interiörerna exempelvis. Dessutom så stör jag mig på att kvinnorna beskrivs mer på utseende än männen.

Sen har jag svårt att uppbåda något större intresse för Gavins historia och vem som står bakom inbrottet. Det är inte speciellt spännande. Dock så ska Peter James ha en eloge för att det är ett ”rimligt” brott (tyvärr) som beskrivs och för beskrivningen av polisarbetet, det känns utifrån en begränsad kunskap verklighetstroget. Detta i en flod av deckare med brutal tortyr och avancerade mordmetoder, och där poliserna är korrupta. Då känns detta nästan befriande.

Under seriens gång så tycker jag mindre och mindre om Roy. Han passar inte alls som småbarnsförälder, och då och då så slinker det in en hel del fördomsfulla iakttagelser.

När jag läst ungefär hälften av boken så börjar det dyka upp namn på gator och affärer som jag tyckte att jag känner igen sen jag bodde där. Så jag började googla, och insåg att bokhandeln City Books har jag varit i, och gatorna de går har jag också gått. Att kika på foton på miljöerna på nätet gav mig ytterligare bilder och höjde värdet på läsningen. Sedan var det dags för Peter James besök i Sundsvall (som jag skrivit om här) och då blev boken ännu mer intressant. Utifrån hans föredrag och det samtal jag hade med hans fru (som följde med till deckarfestivalen) så fick jag en tydligare bild av hur böckerna växt fram, processen i skrivandet, och den verkliga förebilden för Roy Grace. Sammantaget så gjorde det att läsningen av andra halvan av boken flöt betydligt bättre. För det ska sägas – det är ganska lättlästa böcker.

Nu har det alltså kommit två böcker till i den här serien, och ytterligare en är på väg. Huruvida jag kommer att läsa dem återstår att se. På något sätt vill jag ju se hur han knyter ihop historien om Roy.

Omdöme: Brittisk deckare om hämnd, släktband och långsinthet.
Betyg: 3+

Bloggat om boken har Flickan & Böckerna

Mer om boken kan du läsa här och här.
Förlag: Pan Macmillan

Mitt exemplar lånade jag av maken.
Utläst 6 november 2015.