Nya bokförvärv – November 2015

November blev en tyngre månad än väntat men på bokfronten har den onekligen varit ljus. Tillskotten har varit många och läsupplevelserna bra.

Efter Svenska Deckarakademins nomineringar blev jag nyfiken på två av böckerna. Kolbarnet av Monica Kristensen var en av dem. Tyvärr så var den slut på förlaget, så jag fick den som PDF. Lite jobbigt att läsa på plattan. Recensionen finns här.

En av de andra böckerna var Galveston av Nic Pizzolatto. Recensionen finns här. Samma dag kom Nio månader av Cia Sigesgård, som är läst men inte recenserad. Ett kort från en god vän dök upp samma dag.

Som en överraskning kom Även som död sig lik av Hans-Olov Öberg. Först som PDF, men sen i bokformat. Läst men inte recenserad.

När allt kändes extra tungt så bestämde jag mig för att handla medicin. Det blev I sanningens namn av Viveca Sten och Arvet efter dig av Jojo Moyes. Två böcker jag längtat efter att läsa, och de är faktiskt redan lästa!

Jag har ju faktiskt hunnit med att läsa alla och det säger i alla fall något om urvalet!

En smakebit på søndag – Arvet efter dig

Söndag på bloggen innebär att jag deltar i En smakebit på søndag i regi av Flukten fra virkeligheten. Där delar vi med oss av smakbitar, oftast från böckerna vi håller på att läsa just nu.

Av olika skäl så har jag flytt till böckernas värld en hel del den här veckan. När jag nu orkat. I fredags inhandlade jag två böcker jag verkligen längtat efter och i helgen har det blivit en hel del läst. Jag har redan läst ut den ena, I sanningens namn av Viveca Sten, och igår började jag på den andra, Arvet efter dig av Jojo Moyes. Det är uppföljaren till Livet efter dig, och huvudpersonen är återigen Lou som försöker ha ett liv efter Wills död.

Smakbiten kommer från sid 33

Jag märkte att jag undvek de rum i huset från vilka man kunde se slottet. Men jag visste att det låg där, och nedanför det låg Granta House, och människorna i det var levande genetiska länkar till Will. Ibland undrade jag vad som hänt med dem. När jag var i Paris fick jag ett vidarebefordrat brev från mrs Traynor, där hon formellt tackade mig för allt jag gjort för hennes son. Jag är medveten om att du gjorde allt du kunde. Men det var allt.

När hundarna kommer av Jessica Schiefauer

Från förlagets hemsida:

Ester och Isak. Isak och Ester. Två unga människor i ett litet samhälle i Sverige. Småstadstristessen den här våren löper sida vid sida med de nynazistiska strömningar som blir allt synligare: Ett hakkors i svart bläck på mattebokens pärm, en torshammare om halsen, skrålande fyllesång om fosterlandet på festerna.
När Ester och Isak en vårkylig kväll möts på en av festerna vid sjön förändrar de varandra. Deras förälskelse väcker dem till liv.
Ester sover allt oftare över i Isaks pojkrum, äter frukostmackorna vid hans köksbord.
Isak har en lillebror som heter Anton.
Och det här är berättelsen om Esters och Isaks stora kärlek. Och det är berättelsen om när Anton tog en annan människas liv.

När hundarna kommer av Jessica Schiefauer hade recensiondatum 24 augusti 2015. Jessica Schiefauer är en svensk författare som har gått skrivarutbildningar på Fridhems folkhögskola, Bona folkhögskola och Nordiska folkhögskolan. Hon har även studerat svenska, engelska och litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet och har en pedagogisk examen i språk och kreativt skrivande. Hon debuterade 2009 med Om du var jag och 2011 fick hennes Pojkarna Augustpriset. När hundarna kommer belönades med 2015 års Augustpris för Årets svenska barn- och ungdomspris.

Jag har varit nyfiken på Jessica Schiefauer och hade planer på att läsa Pojkarna som står i dotterns bokhylla. Men så bestämde Kulturkollo att bokcirkla om När hundarna kommer och jag beställde den på biblioteket. Strax därefter så fick jag erbjudande från Augustpriset att få nominerade böcker och jag valde bl.a. den här.

När hundarna kommer är helt enkelt fantastiskt bra. Så bra så den hittills är den bästa boken jag läst det här året. Egentligen kanske det skulle räcka som recension?

Jag älskar det målande språket, jag kan bara inte värja mig. Berättelsen äter sig in, berör, gör ont och är outhärdligt vacker i all sin nakenhet. Det är också en helt fantastisk beskrivning av ung kärlek (och då var det ändå ett tag sen jag var så ung). Utsattheten och beroendet i ett ungt kärleksförhållande beskrivs på ett intensivt sätt.

Från början till slut så ligger det en ödesmättad stämning över boken. Jag återkommer hela tiden till tanken att det här inte kan sluta lyckligt. Utan att avslöja hur det slutar så känns det ändå som att boken slutar helt ”rätt”.

Personteckningarna är levande, och personerna känns verkliga. I centrum ligger ungdomarna, som beskrivs nära, samtidigt som tredje persons perspektivet skapar ett visst iakttagande på avstånd som gör det hela mer uthärdligt. Fast samtidigt så gör det berättelsen ännu starkare.

Att inte försöka ursäkta, utan bara beskriva rakt upp och ner hur anhöriga till någon som begår brott påverkas, ger historien en styrka och en kraft. Mina tankar och funderingar dras åt samma håll som efter att jag läst Vi måste prata om Kevin, men När hundarna kommer berör mig ännu mer. Det är ett viktigt perspektiv – förövarnas närstående – som vi inte får glömma bort. Det finns en tendens i samhället att klumpa ihop dessa med förövarna som är oroväckande och ökar hatet.

Efter läsningen så bokcirklade vi om den på Facebook i regi av Kulturkollo och i vanlig ordning satte det i gång tankarna ännu mer. Vi ”samtalade” om titelns betydelse, Antons utveckling, maktbegreppet, de vuxnas roll i boken, vem som berörde, tillhörighet, berättarperspektivet och mycket mycket mer.

Jag är rädd att den här pärlan går folk förbi för att den klassas som ungdomslitteratur. Själv är jag faktiskt tveksam till att sätta den i händerna på mina barn utan att vara redo att diskutera ämnet. Det är minst lika mycket en bok som vuxna borde läsa. Själv är jag nu ännu mer sugen på att läsa Pojkarna. Mer av Jessica Schiefauer kommer jag definitivt att läsa!

Omdöme: Outhärdligt berörande om ett brott och dess konsekvenser.
Betyg: 5

Bloggat om boken har Bokföring enligt Monika, Romeo and Juliet, Carolina läser, Eli läser och skriver, I Elinas hylla och Enligt O

Mer om boken kan du läsa här och här.
Förlag: Bonnier Carlsen

Mitt exemplar hade jag fått från Augustpriset. Tack för det!
Utläst 7 november 2015.

Kvinnoalfabetet – bokstaven O

I Enligt Os kvinnoalfabet har turen kommit till bokstaven O.

1. Vilken litterär kvinna med för- eller efternamn på O är betydelsefull för dig?

En relativt ny favorit som gjort stort intryck på mig med sina böcker är Julie Otsuka. Vi kom över havet slog mig på knockout.

Det finns ju annan kultur än böcker. Vilka kvinna med för- eller efternamn på O vill du lyfta fram som är kulturell, men inte just författare?

Ja, det var här jag skulle sparat på Olivia Newton-John som jag tog förra veckan 😉 Det får bli Lena Olin – en kvinna med en imponerande karriär.

Vilket kulturellt verk på O som gjorts av en kvinna och/eller handlar om en kvinna tycker du mycket om? Det kan vara en bok, en film, en sång, en dikt, en tavla, en pjäs, en musikal eller något annat. Kravet är att det är en kvinna som står i centrum.

Den här gången får det bli originaltiteln på en film, nämligen Out of Africa. På svenska (för på den tiden översatte man titlarna…) så hette den Mitt Afrika. Filmen handlar om Karen Blixens liv, och i huvudrollen ser vi Meryl Streep. Filmen fascinerade mig och väckte ett intresse för Karen Blixen, som sedan inspirerade mig att läsa Skæbneanektoder av henne. Filmen rekommenderas varmt!

Vilken kulturell kvinna med för- eller efternamn på O har du ännu inte utforskat?

Lauren Oliver är en författare som jag är lite nyfiken på. Delirium står i dotterns hylla om andan faller på.

Child 44 – Filmen

Child 44 hade premiär på bio 1 maj 2015. Den kom ut på DVD 31 augusti 2015. Vi såg filmen 21 november 2015.

Så här står det på nätet om filmen: 

Moskva, 1952. Det kalla kriget rasar och bakom järnridåns iskalla skugga kämpar Leo (Tom Hardy från ”Mad Max: Fury Road”) och Raisa (Noomi Rapace från ”Män som hatar kvinnor”) för en sanning som kan bli båda deras död! En brutal seriemördare jagar värnlösa barn. Men i det sovjetiska skräckväldets paradis ”existerar det ingen kriminalitet” och varje påstående om motsatsen bestraffas hårt. I en kapplöpning med både tiden och en blodtörstig säkerhetstjänst måste Leo och Raisa få fram sanningen innan de själva faller offer för det brutala systemet!

CHILD 44 är svenske Daniél Espinosas nya film, baserad på Tom Rob Smiths bok med samma namn. I rollerna ser vi Noomi Rapace, Joel Kinnaman och Fares Fares tillsammans med bland andra Tom Hardy och Gary Oldman.

Jag läste Child 44 av Tom Rob Smith för drygt två år sedan och tyckte den var mycket bra och spännande. Det finns två till böcker om Leo som jag av någon underlig anledning inte läst än. Efter att ha sett filmen så känner jag att de borde åka upp på läslistan. Annars konstaterar jag att drygt två år mellan läsning av en bok och att man ser filmatiseringen är inte helt fel. Jag har nämligen glömt en hel del detaljer, även om jag minns de stora dragen.

Trots att jag sett fram mot den här filmen, och tjatat på maken att jag ville se den, så hade jag verkligen noll koll på vilka skådespelare jag skulle förvänta mig. I början av filmen blev det därför en hel del ”vem är det där? vad har han/hon spelat i?”. Det är nämligen en ganska kändistät skådespelarlista, inte minst ur ett svenskt perspektiv. Fares Fares är riktigt bra, och Joel Kinnaman gör det också bra. Noomi Rapace tycker jag i början mest bara går omkring och försöker se mystisk ut, men när hennes rollfigur får lite mer plats och visar sin komplexitet så blir det också bättre.

Men det som jag definitivt inte klarar av och som förstör upplevelsen är att alla talar engelska med en bisarr rysk brytning. Varför gör man på det viset? Det förstör filmen fullständigt!

Jag tror jag skulle tyckt att filmen var bättre om jag inte hade läst boken. Redan boken och i ännu högre grad filmen ligger mellan genrer. Det finns någon form av ”kriminalhistoria” men i filmen tar historien om Leo över helt och hållet. Eftersom jag i början är frustrerad över att Leo och Raisa inte är som jag föreställt mig dem (både utseende och personlighet) så tar det ett tag innan jag kan engagera mig. Det blir heller ingen riktigt spänning i mördarjakten.

Berättelsen är historiskt minst lika intressant, man lär sig mycket, och det förstärks av det visuella. Dock hade jag velat att ”det finns inga mord i paradiset” hade satts i ett tydligare kontext, som i boken. Det är en tät thriller och miljön lämpar sig för att förstärka det paranoida. Att inte veta vem som ska vara lojal och med vem man är lojal skapar en spänning. Den gråa omgivningen förstärker det hela.

Jag känner igen mycket från boken men också en del som ändrats. De ändringar som gjorts i historien om brottet är tyvärr inte till det bättre. Det gör mordhistorien mer ointressant och det tappar spänning. I synnerhet blir slutet tamare. Det gör också titeln mer obegriplig, det nämns bara i förbifarten.

Filmen recenseras på Moviezine, GP och Aftonbladet.

Kolbarnet av Monica Kristensen

Femåriga Ella försvinner spårlöst från förskolan i Longyearbyn. Hennes mamma Tone arbetar på förskolan, och hennes pappa Steinar är ingenjör i kolgruvan. Han har alkoholproblem, och det har varit konflikter i hemmet, vilket gör att man först förutsätter att det är han som tagit med sig Ella utan att meddela. Men tiden går, och varken Ella eller Steinar syns till. Det är mitt i vintern, kallt och mörkt, och polisen börjar befara att Ella befinner sig ute i kylan på egen hand. Det är sysselmansbetjenten Knut Fjeld som har huvudansvaret, men man väljer att ta in förstärkningar från fastlandet. Kanske är det någon annan som passat på att ta ett barn? Har det hela något att göra med skumraskaffärerna som Steinar blandats in i? I det lilla samhället där alla känner alla är det svårt att bevara en hemlighet, men det tycks som om någon lyckats med det ändå.

Kolbarnet av Monica Kristensen kom ut i Sverige 2015. På norska heter den Kullungen och kom ut 2008. Det är den andra i Monica Kristensens serie som utspelar sig på Svalbard, i vilken det på norska kommit ut fem böcker. Monica Kristensen är född i Torsby av svensk-norska föräldrar men flyttade senare till Kongsvinger. Hon har en utbildning i matematik och fysik, är meteorolog och glasiolog. Hon har varit på både Antarktis och Arktis. Hon har skrivit flera böcker, men som skönlitterär författare debuterade hon 2007 med Hollændergraven, den första i serien om Svalbard.

Jag hade utifrån en del andra bokbloggar blivit nyfiken på den här boken, inte minst för att den utspelar sig på Svalbard. Att den blev nominerad av Svenska Deckarakademin för 2015 års pris som Bästa till svenska översatta kriminalromaner avgjorde saken. Tyvärr så var den slut på förlaget så jag fick en PDF. Lite knepigt att läsa på läsplattan vilket delvis påverkade mitt läsflyt.

Kolbarnet utspelar sig i en fantastisk miljö, som passar utmärkt för en deckare. Det är kallt, mörkt och intrigerna tätnar snabbt. Till att börja med är jag helt fascinerad. Persongalleriet byggs upp snyggt, och miljöbeskrivningarna förstärker rysningarna som går längs ryggen. Men någonstans på vägen så börjar jag skumma texten. Delvis har det nog att göra med att jag är för trött och det är jobbigt att läsa PDF, delvis är det nog att jag är ute efter mer spänning, och färre tekniska beskrivningar av gruvdrift och Svalbards historia. Jag kan inte hålla intresset uppe i de detaljerade beskrivningarna av gruvor. Inte heller intresserar smugglingshistorien mig, den har också trådar som jag inte begriper varför de är med. Det är en hel del tidshopp mellan kapitlen, vilket jag missar i början. Det gör mig bitvis förvirrad. Några av personerna blandar jag också ihop en bra bit in i boken.

I slutet av juni 2008 var jag några dagar i Longyearbyen på konferens och jag måste erkänna att det förhöjer läsningen dramatiskt. När en av personerna ska bjuda sin fru på restaurang, och de tar sig till ”Huset” inser jag snabbt att det är samma restaurag som vi åt första kvällen. Dessutom så bodde jag på hotellet som beskrivs i boken. Vi var också på besök i en av de övergivna ryska bosättningarna – en spöklik upplevelse. Då var det sommar, men jag har inte problem att föreställa mig kylan och mörkret. Sist i det här inlägget så bifogar jag några bilder.

Styrkan i boken är miljöskildringarna och hur de förstärker stämningen. En del av personbeskrivningarna är bra, inte minst när hon ska beskriva olyckliga människor. Och det finns det gott om. Förvånansvärt bra är också beskrivningarna av de små barnen. Tyvärr så tycker jag Kolbarnet tappar i spänning, och allt blir bara outhärdligt sorgligt och tragiskt.

Jag kan tänka mig att läsa fler böcker av Monica Kristensen. Visserligen läser jag gärna krim på norska, men jag tror jag ändå väntar på den svenska översättningen av del 3, Operation Fritham, som kommer nästa år. Jag hoppas också att man översätter den första delen i serien – för oss som gärna läser serier kronologiskt…

Omdöme: Sorgligt om olyckliga människor på ett kallt och mörkt Svalbard.
Betyg: 4-

Bloggat om boken har Boklysten, Bloggbohemen, hyllan och Endast E-böcker.

Mer om boken kan du läsa här och här.
Originaltitel: Kullbarnet
Förlag: Leopard förlag
Översättare: Ulf Gyllenhak

Mitt exemplar var en PDF från förlaget. Tack för det!
Utläst 20 november 2015.

Mina bilder från Svalbard:

Klockan två på natten i juni.

Longyearbyen

Huvudgatan i Longyearbyen

En övergiven kolgruva

Ryssarna bröt också kol i området, men man övergav så småningom bosättningarna helt. Vi besökte ett sådant område – obehagligt spöklikt.

Ute på vattnet utanför Longyearbyen:

Topp Tio Tisdag: Tio saker jag kan vara tacksam för

I veckans Top Ten Tuesday har The Broke and the Bookish satt temat till: Thanksgiving themed Freebie — ten books I’m thankful for, authors I’m thankful for, Ten fictional families I’d like to celebrate Thanksgiving with, a personal non-bookish thankful list, etc. etc.

Den här veckan blir det inte bokrelaterat för mig. Jag gjorde faktiskt en sådan här lista i Top Ten för två år sedan. Ett tag funderade jag på att hoppa över dagens Top Ten eftersom jag inte kan förnya mig. Men sen bestämde jag mig för att återanvända den listan med några små förändringar. Det känns liksom aktuellare än någonsin, och det är också en poäng i att jag kan vara tacksam för samma saker två år senare.

1. Min familj.
2. Mina vänner.
3. Att jag har en bra utbildning och ett jobb.
4. Att jag lever i en demokrati.
5. Att jag lever i ett land utan krig.
6. Att jag lever i ett land där det är gratis att gå i skolan och vi har skolplikt.
7. Att jag lever i ett land där sjukvården är tillgänglig för alla.
8. Att jag lever i ett land där barn har gratis sjukvård och tandvård.
9. Att jag har råd att köpa mat.
10. Att jag kan läsa.

Galveston av Nic Pizzolatto

Året är 1987. Roy Cady är i 40-årsåldern, och har precis fått reda på av sin läkare att han har lungcancer och kommer att dö inom kort. Han jobbar för maffian, driver in skulder och tar ibland livet av folk på uppdrag av sin chef Stan. Roys tjej Carmen har gjort slut och hon och Stan har inlett ett förhållande, vilket inte gör relationen mellan Roy och Stan bättre. Så får Roy och en av de andra ett uppdrag av Stan. När de kommer dit så blir de istället attackerade. Roy tycker inte han har så mycket att förlora, han ska ju ändå dö, och försvarar sig aggressivt. Och han överlever. Den enda andra överlevande är en ung flcka, Raquel (Rocky) Arceneaux, som är prostituerad. Roy bestämmer sig för att fly från New Orleans, och tillsammans med Rocky åker han mot Texas. På vägen säger Rocky att hon har ett ärende, vilket slutar med att de får sällskap på färden på ett överraskande sätt. De slår sig ner på Emerald Shores motel i Galveston, Texas. Men de kan inte riktigt slå sig till ro. När kommer Stan och hans hejdukar att hinna i kapp dem? Och hur ska de kunna fly från sitt förflutna?

Galveston av Nic Pizzolatto kom ut i oktober 2015. Den kom ut på engelska 2010 under samma titel. Nic Pizzolatto är en amerikansk författare född och uppvuxen i Louisiana. Han är främst känd som manusförfattare för TV och producent, och bl.a. står han bakom TV-serien True Detective. Han har tidigare skrivit noveller, men Galevston är hans debutroman.

Tillägg: Igår utsåg Svenska Deckarakademin den till  Bästa till svenska översatta kriminalroman 2015 med motiveringen ”En mörk roadmovie där medmänsklighet bryter fram som blixtar på en brutal sydstatshimmel”. Recensionen nedan skrev jag innan priset tillkännagavs.

Trots att jag läser många deckare så får jag erkänna att jag missat den här. När Svenska Deckarakademin vid Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall tillkännagav de nominerade så var det första gången jag hörde talas om den. Förlaget var vänligt nog att skicka ett exemplar till mig.

Galveston är en välskriven amerikansk kriminalroman inom subgenren ”hårdkokt”, Begreppet ”noir” skulle också kunna användas. I den delen av genren så uppfattar jag det här som en stämningsfull deckare som osar amerikanskt i varje por. Nästan lite Ellorykänsla. Samtidigt så får jag ett problem. Jag har tidigare konstaterat att ofta när huvudpersonen är en ”hårdkokt” privatdetektiv så fungerar det inte för mig. Eftersom jag för det mesta (med några undantag) inte kan uppbåda något större intresse för maffiarelaterade historier så talar ju det inte heller till Galvestons fördel.

Men i grunden så är det ett annat grepp som jag har svårt att förhålla mig neutral till, och det är Roys fördomsfullhet när han uttrycker sig om andra människor. Han sätter rasepitet, eller använder kvinnoföraktande uttryck. Det är troligt att det är ett medvetet grepp från författaren men efterhand så stör det mig mer och mer. I synnerhet så är det Roys tankar när han betraktar den unga flickan Rocky. Det är som vi ska vara fulla av beundran för att han lyckas undertrycka sitt sexuella begär. Jag vet inte hur många gånger vi får en beskrivning av Rockys kropp genom Roys ögon.

Styrkan med Galveston är den sorgsna tonen. Det är en svart och tragisk historia, och det slår an något hos mig. Samtidigt som det kanske inte når hela vägen. Det blir för mycket ”jag” och för mycket upprepningar i berättelserna. Mot slutet tar det sig. Nic Pizzolatto är skicklig på att använda landskapet och kulturen i södra USA för att förstärka tonen. Miljöbeskrivningarna är starka på många sätt. Trots att vi bodde på motell med bättre standard och rörde oss i andra miljöer finns det en igenkänningsfaktor från våra resor i USA.

När Roy sätter sig i bilen vid ett tillfälle så sätter han på musik. Billy Joe Shaver. Bara dagen innan hade jag sett det första avsnittet av den briljanta TV-serien Jills Veranda där han gästspelade. Hans outlaw country passar den bilden jag hade börjat göra mig av Roy. Ytterligare ett snyggt grepp av författaren, även om det hänger på att man vet vilken typ av musik det är.

Jag tror mitt problem är förväntningarna. Eller genren. Visst är det en kriminalroman. Men det är nästan mer en beskrivning av miljön den utspelar sig. Lite som en roadmovie. Jag kan ändå förstå att den var nominerad till Svenska Deckarakademins pris, för i sin subgenre är den bra. Jag ska också tillägga att jag inte sett mer än första avsnittet av True Detective, men om man gillar den serien så tror jag man kan ha förutsättningar att tycka om Galveston.

Tillägg: Motiveringen från Svenska Deckarakademin som jag nu läst använder ord som jag redan skrivit här i recensionen innan jag läste den! För dem är ”roadmovie” positivt, för mig är det inte det i deckargenren.

Omdöme: Hårdkokt kriminalroman från amerikanska södern med en sorgsen ton.
Betyg: 3+

Mer om boken kan du läsa här och här.
Originaltitel: Galveston
Förlag: Kalla Kulor
Översättare: Lina Erkelius

Mitt exemplar var ett recensionsexemplar från förlaget. Tack för det.
Utläst 15 november 2015.

Svenska Deckarakademins pristagare 2015

Den 6 november tillkännagavs Svenska Deckarakademins nomineringar 2015. Vi hade ett event inom ramen för Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall som jag skrev om här.

Idag har Svenska Deckarakademin haft sammanträde och nu står det klart vilka årets pristagare blir:

Årets bästa svenska kriminalroman

Anders de la Motte Ultiamatum (Forum)

Motiveringen var: ”En spännande och intrikat konstruerad modern rövarhistoria”.

Årets bästa till svenska översatta kriminalroman

Nic Pizzolatto Galveston (övers. Lina Erkelius, Kalla Kulor Förlag)

Motiveringen var: ”En mörk roadmovie där medmänsklighet bryter fram som blixtar på en brutal sydstatshimmel”.

Årets debutant

Sara Lövestam Sanning med modifikation 

Motiveringen var: ”Ett mångbottnat drama med en detektiv som finner mänskliga sanningar snarare än ledtrådar”.

De norske kriminalförfattaren Gunnar Staalesen tilldelades Deckarakademins hedersutmärkelse Grand Master.

Liza Marklund tilldelades ett specialpris för sin banbrytande insats för den moderna kvinnliga deckarvågen i Sverige.

Svenska Deckarakademins hemsida hittar ni här

Spännade! Grattis till alla pristagarna!

Jag har läst Galveston. Recension kommer på bloggen i morgon.
Min recension av Sanning med modifikation hittar ni här.
Gunnar Staalesen har jag läst flera tidiga böcker av, de finns recenserade på bloggen. Liza Marklund har jag också läst en del av.
Återstår Anders de la Motte – och nog har jag tänkt läsa något av honom!

En smakebit på søndag – Även som död sig lik

Söndag på bloggen innebär att jag deltar i En smakebit på søndag i regi av Mari på bloggen Flukten fra virkeligheten. Där är det ett gäng norska och svenska bloggare som delar med sig av smakbitar från böcker.

Det går lite trögt med läsning och bloggning. Det är mycket jobb, jag har lite tid utöver det och då är jag så trött så jag mest bara slocknar. Att då läsa en bok på läsplattan som PDF som jag gjorde i början av veckan var ingen höjdare heller. Men nu i helgen har jag tagit mig lite mer tid att komma ikapp med recensioner och läsa. Och umgås. I dag ska jag börja på en ny bok har jag tänkt – ett recensionsexemplar. Det är Även som död sig lik av Hans-Olov Öberg. Jag har läst tre böcker av honom tidigare. Även som död sig lik är en deckare som utspelar sig i Skultuna.

Smakbiten kommer från början av boken:

Återträff med avgångsklasserna från Persboskolan år 1980. Naturligtvis går ingen oberörd till en sådan så jag tänker inte låtsas att så var fallet, inte ens för mig själv. Tanken på alla de jag skulle möta under kvällen fick magen att snurra som en cocktailmixer under happy hour på Bourbon Street i New Orleans: en blandning av glädje, förväntan, ångest, upphetsning, rädsla och tusen andra ingredienser. En riktig häxblandning, kort sagt, fullt värdig ett gäng mentala femtonåringar.