Andrew ”Ender” Wiggin lever med sina föräldrar, sin sadistiske bror Peter och sin syster endersspelValentine som är den enda han verkligen älskar. Världen har genomgått ett krig mot de utomjordiska giftingarna, och för att rusta sig för ett nytt krig letar man efter en ny ledare. Man letar efter barngenier som man kan forma och träna till soldater, och den främsta av dem alla ska leda kriget. Ender värvas till Stridsskolan, och utan att han vet om det själv så tror man att han ska bli den framtida militära ledaren. Men för att rusta honom för den ultimata striden så ska han härdas och utsätts för grymma prövningar som får honom att tvivla på sig själv och känna sig evigt ensam. Frågan är om Ender är den ledare man tror att han är. Eller kan Peter eller Valentine, hans lika speciella och begåvade syskon, vara de som ska forma framtiden?

Enders spel av Orson Scott Card kom ut 2013. I original heter den Ender’s Game och kom första gången ut 1985, och i nyutgåva 2013. Den filmatiserades 2013. Orson Scott Card är en amerikansk fantasy- och science fictionförfattare och Ender’s Game är hans debutroman. Han är utövande mormon och har gjort en del kontroversiella uttalanden om bl.a. homosexualitet.

Den här boken hamnade i sonens bokhylla när den var rätt nyutkommen och jag hade vissa funderingar på att läsa den. Men det var först när den kom i Makeutmaningen som jag gjorde slag i saken.

Enders spel är en lättläst bok med en intressant grundhistoria. Tyvärr har den i mitt tycke en hel del brister. För det första upplever jag den som stolpigt skriven. Den är inte dålig, men något i berättarstilen och ordvalet gör den hackig. Historien blir också bitvis rörig, och en del bitar är så invecklade så jag faktiskt inte hänger med i alla svängar. Kanske jag är för ovan läsare av genren? Eller så tappar jag intresset för de politiska svängarna? Eller så är den faktiskt rörig? Det känns som om författaren inte utnyttjar potentialen i historien fullt ut.

Ändå finner jag ett intresse i att veta hur det ska gå för Ender och, fast inte lika mycket, hans syskon. De är speciella personer, och i synnerhet Enders funderingar om moral och sin egen roll är intressanta. Fast att de är barn känns helt bisarrt. De tänker och resonerar aldrig som barn. De vuxnas utnyttjande av barnen är grymt och högst obehagligt. Bitvis är det riktigt spännande, och crescendot som kommer mot slutet är riktigt bra. Men den sista avslutande delen, det som är skrivet som en epilog, förstår jag mig inte alls på. Vad vill författaren med det? Det är som en enda lång predikan.

När vi först köpte den här boken om sonen kände jag inte alls till författaren, men sedan dess har jag förstått att han är mycket kontroversiell och att filmen bojkottades pga hans yttranden. Det väcker en hel del intressanta frågor, som hur mycket ska man ta hänsyn till vad författaren står för? Här skriver Eli läser och skriver om det. Jag tycker nog att det kan vara nog så viktigt att läsa verk av författare vars personliga åsikter man vill ta avstånd från. Men det är ett helt annat inlägg. Dock kan jag säga att det påverkade läsningen en del, inte minst av ”epilogen”.

Något mer av den här författaren blir det nog inte läst men eftersom vi har filmen hemma redan vill jag nog ändå se den.

Omdöme: Rörigt men skrämmande om en framtid där barnen formas för att människan ska dominera.
Betyg: 3

Bloggat om boken har Bokstävlarna, Sagan om sagorna, Annas bokhörna, Boktycke och Romeo and Juliet

Mer om boken kan du läsa här och här.
Originaltitel: Ender’s Game
Förlag: Modernista
Översättare: Börje Crona

Mitt exemplar lånade jag av sonen.
Utläst 15 oktober 2015.