Bara några dagar innan han fyller 16 så tar Kevin med sig ett vapen till skolan, ochvi-maste-prata-om-kevin skjuter ihjäl sju skolelever och två vuxna. Två år efter dådet så skriver hans mamma Eva brev till hans pappa Franklin som hon inte längre lever med. Hon beskriver hur hon redan från början sett tecken på att något inte varit som det skulle med Kevin, men att varken Franklin eller Kevins lärare tagit hennes oro på allvar. Hon oroar sig för sin egen roll i Kevins utveckling. Nu försöker hon skapa sig ett liv efter dåden men ändå föra ett tillbakadraget liv. Men för omgivningen är hon för alltid mamma till en mördare.

Vi måste prata om Kevin av Lionel Shriver kom ut 2007. I original heter den We need to talk about Kevin och kom ut 2003. Lionel Shriver är en amerikansk författare och journalist som debuterade 1986 med The Female of the Species. Vi måste prata om Kevin är hennes sjunde roman. Den är prisbelönt och har också filmatiserats 2010.

Lionel Shriver är en författare jag velat läsa väldigt länge, och jag satte upp henne på min Boktolva. Visserligen har jag Dagen efter i bokhyllan, men egentligen är det Vi måste prata om Kevin jag velat läsa. Så när det blev valet i bokcirkeln på jobbet blev jag väldigt glad.

Vi måste prata om Kevin är en omtumlande och stark bok. Lionel Shriver gräver sig in i detalj i föräldraskap, frågan om skuld och frågan om människor kan vara rätt igenom onda. Vi måste prata om Kevin är välskriven och brevformatet fungerar bra, men den är väldigt detaljerad. Det är en engagerande bok som blir en läsupplevelse, men samtidigt så tycker jag det bitvis blir för mycket, det blir upprepningar, och exemplen på Kevins agerande och föräldrarnas reaktioner staplas på varandra. Det känns som om historien ibland står och stampar.

Vi måste prata om Kevin är ytterst skakande och gav upphov till en mängd funderingar under läsandet. Kan barn födas onda? Vad innebär det att vara förälder? Kan man lägga skuld på en nyfödd? Hur mycket kan gå fel? Mina egna reflektioner utgick från mitt eget föräldraskap, och de känslor som det väckte hos mig att bli förälder. Jag har också när barnen blivit äldre och reagerat på hur det är för deras kompisar haft diskussioner om ansvar med dem. Både barnens ansvar och föräldrarnas ansvar.

Under läsandet så stör jag mig mer och mer på Kevins mamma, och faktiskt hans pappa också. På olika sätt så frånsäger de sig ansvaret. Mamman genom att skylla på hur Kevin var när han föddes, och pappan genom att försöka pådyvla sonen egenskaper han inte har. Samtidigt är det så lätt att ”skylla” på föräldrarna, och det är så små små steg som verkar leda till undergången att det blir omöjligt att säga vad de kunnat göra annorlunda. För egentligen är de inte så annorlunda än många andra par. Men i grunden så är mitt problem med Evas berättelse att hon frånsäger sig sitt föräldraskap. Hennes relation till Kevin beskrivs som en jämbördig relation från den dag han föds, där skuld och känslor fördelas lika. Så enkelt anser jag inte det är, som förälder har man ett annat ansvar än barnet någonsin kan ha, ens när det blir vuxet.

Vi måste prata om Kevin genomsyras av en enormt stark kritik av det amerikanska samhället. Ibland blir den t.o.m. så stark att det blir för mycket och onyanserat. En briljant del i boken blir dock sättet hon undviker att detta blir en inlaga i debatten om vapenlagar.

I grunden så handlar Vi måste prata om Kevin om skuld. Vi letar efter en orsak till en tragisk händelse, söker förklaringar varför det hände, och vill utse en skyldig. Frågan är om det måste finnas ett skäl och om det måste finnas en skyldig.

Det var en mycket bra bok att diskutera i bokcirkeln. Vi pratade om IMG_20151001_181652föräldraskap, Evas och Franklins agerande (eller brist på agerande), dödsskjutningar i USA, längden på Kevins straff, skuldbegreppet och mycket mycket mer. Obehagligt nog var det ytterligare en dödsskjutning i USA dagen efter vi hade vår bokcirkelträff. Det kanske är det mest obehagliga. Tolv år efter att boken skrevs är den lika aktuell som då.

Jag har lust att läsa mer av Lionel Shriver, och då kan jag alltid ge mig på Dagen efter som är en hyllvärmare.

Omdöme: Detaljerad berättelse om föräldraskap, ansvar och skuld.
Betyg: 4+

Bloggat om boken har Bibliophilia, Pocketblogg.se, C R M NilssonEli läser och skriver, Litteraturkvalster och småtankar och Hyllan.

Mer om boken kan du läsa här.
Originaltitel: We need to talk about Kevin
Förlag: Ordfront
Översättare: Cajsa Mitchell

Mitt exemplar köpte jag på Adlibris inför bokcirkeln.
Utläst 24 september 2015.