Tematrio – Män som skriver om kvinnor

I veckans Tematrio skriver Lyran: Just nu läser jag Virginia Woolfs Ett eget rum, en text som väcker många tankar kring kvinnors villkor. Hon poängterar bland annat att det genom historien varit män som skrivit  de stora kvinnoporträtten. Inspirerad av detta är veckans tema män som skriver om kvinnor. Långa eller korta texter, forntida eller samtida, välj själv.

Jag väljer tre stycken samtida. Några stora kvinnoporträtt kanske det inte är, men det är böcker skrivna av män, med kvinnor som huvudpersoner.

1. Little Bee av Chris Cleave. Om den engelska journalisten Sarah O’Rourke och den tonåriga Little Bee från Nigeria.
2. Det är jag som är Caroline av Peter Barlach. Om 17-åriga Caroline som efter ett bråk med sin mamma tar henne på orden och flyttar ut.
3. Britt-Marie var här av Fredrik Backman. Om 63-åriga Britt-Marie som lämnar sin man och flyttar till Borg för att bli fastighetsskötare.

Topp Tio Tisdag: Tio böcker för dig som gillade Mordet på Orientexpressen

I veckans Top Ten Tuesday så har The Broke and the Bookish satt temat till Ten Books To Read If You Like This Super Popular Book/Author (ie: you could list 10 different popular/bestselling books or authors with readalike suggestions for each or give 10 books for one best-selling/popular book or author like 10 authors to read if you like John Green or ten books to read if you like Gone Girl. Idea is to give good readalikes that may be less well known).

Det här var inte helt enkelt, så jag tog familjen till hjälp för att spåna fram något. Valet får bli Mordet på Orientexpressen av Agatha Christie, den i mitt tyckte ultimata pusseldeckaren. Så här kommer fler pusseldeckare eller ”nästan pusseldeckare” för dig som gillar sådant:

1. Rosor, kyssar och döden av Maria Lang. Egentligen platsar alla jag hittills läst av henne i den här genren. Men man ska alltid börja från början i en serie hävdar jag.
2. Menneskefluene av Hans Olav Lahlum. Även här platsar alla i serien. Tyvärr inte översatt till svenska.
3. Minns mig som en ängel av Kristina Appelqvist. Bonus är dessutom att hennes böcker alltid utspelar sig i akademisk miljö.
4. Murder on the Eiffel Tower av Claude Izner. Första delen i en serie.
5. 1222 över havet av Anne Holt. Den här har jag faktiskt inte läst själv, men enligt maken är det en sann pusseldeckare.
6. Still Life av Louise Penny. Inte i en sluten miljö, men ett begränsat antal misstänkta och en liten by.
7. Eldvittnet av Lars Kepler. Mer brutal än de övriga, men utgångspunkten är att ett fåtal misstänkta kan ha begått brottet.
8. Stryparen av Jonas Moström. Insnöade på Sundsvalls sjukhus jagar man en mördare.
9. De sex misstänkta av Vikas Swarup. Ett mord begås på en fest – mördaren är någon av de närvarande.
10. Fyren av P D James. Ett mord begås på en enslig ö.

 

De försvunna av Caroline Eriksson

En sensommarkväll tar Greta, Alex och lilla fyraåriga Smilla båten ut till en ö i sjön Maran. Det finns myter i trakten om sjön och de faror som lurar där. Alex och Smilla går i land medan Greta väntar i båten. Men tiden går och de kommer inte tillbaka. Greta börjar leta men de är spårlöst försvunna. Gretas förvirring växer och hon blir mer och mer panikslagen. Allt eftersom hon fortsätter leta efter de försvunna verkar hon tappa greppet om verkligheten. Traumatiska händelser i barndomen som involverar hennes pappa, och hur Alex och Gretas förhållande har utvecklas, tar över hennes uppfattning. Kan de mystiska berättelserna om Maran stämma? Hur kan de bara ha försvunnit? Och hur spelar det förflutna in?

De försvunna av Caroline Eriksson hade recensionsdatum 15 september 2015. Caroline Eriksson är en svensk författare och socialpsykolog som debuterade som författare 2013 med Djävulen hjälpte mig. Både Djävulen hjälpte mig, och hennes andra roman Inga gudar jämte mig, är historiska spänningsromaner som baseras på verkliga mord. De försvunna är hennes första helt fiktiva roman.

När jag tidigare i år läste Djävulen hjälpte mig så skrev jag så här: ”Med tanke på mina egna preferenser och problem med ”true crime” tänker jag inte läsa Inga gudar jämte mig, som också bygger på ett verkligt brott, men De försvunna som kommer i höst verkar inte vara det. Är den lika suggestiv som Djävulen hjälpte mig så blir jag nyfiken…”. Naturligtvis kunde jag inte motstå frestelsen att läsa De försvunna som jag blev mycket glad när jag fick som recensionsexemplar.

De försvunna är en otroligt spännande psykologisk thriller. Caroline Eriksson är en mästare på stämningar, det märktes redan i Djävulen hjälpte mig, och här tycker jag hon briljerar. Jag läser och knäpper mig fram på läsplattan febrilt, och när jag lägger ifrån mig boken är det som att jag får ta ett djupt andetag, för jag har bitvis knappt andats. Jag gillar ju inte skräck, och psykologiska thrillers som den här kan bli på gränsen för vad jag klarar av.

Redan från början så målas en mycket obehaglig stämning upp. Miljöbeskrivningarna är mycket effektiva, och skapar en ram som förstärker Gretas känslor. Det är rent av filmiskt ibland, och jag tror detta skulle kunna bli en väldigt spännande film (även om det skulle vara en utmaning att framställa Gretas psyke…).

Hela historien är bisarr och kryper innanför skinnet på mig. En bit i mitten blir det lite för oklart och hallucinatoriskt för min smak, men slutet är mycket snyggt. Jag är inte så förtjust i jag-formen i böcker och bitvis känns meningarna lite för upphackade. Men å andra sidan så är det nog det som gör att historien gräver sig in till märgen i sin obehaglighet. Man kan inte värja sig för Greta när hon är ”jag” i boken.

Jag irriterar mig något vansinnigt bitvis på Greta och tycker hon reagerar fullständigt irrationellt under bokens gång. Men när hela boken är utläst så kan jag ändå på något sätt begripa hennes agerande. Jag brukar ta David i Liselott Willéns Ingenting under himlen som exempel på något av det mest obehagliga och skrämmande jag stött på. Jag tror han fått en konkurrent i en av karaktärerna i den här boken.

Det känns nästan lite skönt att efter avslutad läsning känna att jag gjorde rätt bedömning. Att det var mer min personliga aversion mot true crime som gjorde att jag inte kunde göra Djävulen hjälpte mig rättvisa som läsare. Det finns ingen tvekan om att jag kommer att hålla utkik efter Caroline Erikssons nästa bok. Även om jag vet att det kommer att innebära obehaglig läsning 😉

Omdöme: Andlöst spännande psykologisk thriller om besatthet och rädsla.
Betyg: 4+

Bloggat om boken har Johannas deckarhörna, Mias bokhörna, Sladdertackans bokblogg och Bokhyllan.

Mer om boken kan du läsa här och här.
Förlag: Forum

Mitt exemplar var ett recensionsexemplar i form av e-bok från förlaget. Tack för det.
Utläst 25 september 2015.

En smakebit på søndag – Ingenting är glömt

Söndag på bloggen innebär att jag deltar i En smakebit på søndag i regi av Mari på Flukten fra virkeligheten. Den senaste veckan har jag först läst ut Vi måste prata om Kevin, en bok som man verkligen funderar på efteråt, och sen sträckläste jag den psykologiska thrillern De försvunna av Caroline Eriksson. Lite ”bokbaksmälla” har jag nog. Men jag tog i alla fall tag i ett annat recensionsexemplar: Ingenting är glömt av Adam Sarafis. Adam Sarafis är en pseudonym för Linda Olsson och Thomas Sainsbury som tillsammans debuterar som deckarförfattare. Jag är extra intresserad eftersom de besöker vår internationella kväll på Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall. Politisk bladvändarthriller kallas boken.

Smakbiten kommer från sid 4 i e-boken:

Plötsligt hörde han fotsteg i trappan. Han fick en rynka mellan ögonbrynen och lade ner hamburgaren. En man kom gående nedför trappan och varje trappsteg vibrerade hörbart under hans tunga arbetskängor. Det styva tyget i hans uniform frasade när han närmade sig med en id-bricka dinglande i ett band om halsen. Hur hade han kommit in? Brent hade ju noga sett till att biblioteket var tomt innan han låste dörrarna.

 

Det kanske finns annat än en Bokmässa? Vad gör ni i dag? [Cybermingel]

Sen jag började bokblogga så brukar just den här helgen i september kännas lite jobbig. Instagram kan man knappt titta på, inte Facebook och så alla bloggar. Allt handlar om Bokmässan. Fast just i år så känns det inte så jobbigt ändå, för jag vet ärligt talat inte om jag hade orkat vara där. Jag är helt enkelt för trött och stressad. Så det känns helt OK att ägna helgen åt annat än att trängas med en massa folk. Men någon gång så…

Tre år i rad har jag ordnat ”cybermingel” på bloggen och det har varit rätt kul att läsa lite om vad andra som inte är på mässan gör och tänker just de här dagarna. Första året körde jag fler dagar, men övriga år bara en dag. Vill ni läsa  från 2014 finns det här, 2013 så klickar ni här, och 2012 här.

Så här skrev jag förra året och det gäller i år också:

Hur går det till? Ja, som när man minglar som vanligt. Dvs vi småpratar i kommentarsfältet. Inget ämne är fånigt så länge tonen är vänlig. Så kör på!

Jag kastar ut den första frågan: Vad har ni pysslat med den här helgen? Eller de här dagarna som bokmässan pågår? Bokrelaterat eller inte spelar ingen roll, jag är bara nyfiken 🙂

Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann – Filmen

Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann hade premiär på bio 25 december 2013. Den släpptes på DVD 28 april 2014. Vi såg den på DVD 19 september 2015.

Så här beskrivs den på nätet:

Efter ett långt och händelserikt liv hamnar Allan Karlson på ett ålderdomshem i tron att det blir hans slutstation. Problemet är bara att hans hälsa fortfarande är utmärkt och dagarna blir därför alldeles för trista. När firandet av Allans hundrade födelsedag närmar sig, vilket Allan själv inte är det minsta intresserad av, tar han chansen och flyr sin tråkiga vardag.
En rad händelser drar istället in Allan på en galen och oväntad resa kantad av ett gäng kriminella, mördare, en väska full av pengar, en elefant och en inkompetent polis. För vem som helst hade detta varit ett livsäventyr, men med Allans bakgrund är det ungefär som vanligt. Inte bara har han bevittnat några av historiens viktigaste händelser, han har även spelat en nyckelroll i dem. Vi får följa Allans tidigare eskapader och dess otroliga påverkan på historien, hur han bland annat hjälpte till att uppfinna atombomben samt blev god vän med allt från amerikanska presidenter till ryska tyranner.

När jag läste boken Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann var jag minst sagt kluven. Å ena sidan så var jag inte alls förtjust i humorn och tonen av ”buskis” som ligger genom hela boken. Å andra sidan kunde jag genom att intala mig att jag lyssnade på en värmländsk gubbe på ljugarbänken ändå ha en viss behållning av den. Men jag hade inga som helst planer att se filmen. Men vår 13-åriga son har bläddrat i boken, blivit intresserad och önskade sig filmen i födelsedagspresent.

Eftersom jag inte var så förtjust i boken så är det kanske inte så konstigt att jag säger att jag tycker filmen på sätt och vis är bättre än boken. De har lyckats med att inte låta buskisen ta över helt, även om det parodiska är grundtonen. Och det passar sig bättre på film. Bitvis riktigt underhållande och gjort med värme. Sen blir det ju roligare med en 13-åring och en 12-åring som gapskrattar vid vissa scener 😉

Det är en hel del som försvunnit i filmatiseringen, men det är ju inte så konstigt med tanke på att boken är späckad av episoder. Tyvärr gör det att en del episoder blir mer oförklarliga. ”Kändisarna” i filmen (Oppenheimer, Reagan, Stalin osv) blir också parodiska och det känns som om det är med mening. Att det är en skådespelare och inte den riktiga personen blir snarare betonat än dolt.

Robert Gustafsson har fått hyllningar för den här rollen ur många aspekter, liksom de som gjort masken. Men det är ändå uppenbart att det är en yngre person som spelar en 100-åring att det också blir en parodi, vilket faktiskt inte bara blir negativt. Men imponerad är jag inte. Jag brukar inte gilla Mia Skäringer, men hon är riktigt bra i den här rollen. Men min favorit är Iwar Wiklander. Strålande insats, och de flesta av mina skratt blir på hans repliker!

Det är bra tempo i filmen och jag tycker man lyckats med blandningen av nutid och tillbakablickar. Dock är den lite för lång, konceptet blir lite uttjatat efter ett tag.

Filmen recenseras på Moviezine, Aftonbladet och DN.

Svärdets makt av George R R Martin

Obs! Kan innehålla spoilers för den som inte läst de tidigare delarna i serien.

I de sju konungarikena pågår striderna om järntronen.  Det är en kamp om makten och en kamp för att överleva. Joffrey av huset Lannister sitter på Järntronen i Kungshamn. Han är ung, bortskämd och grym. Bakom honom finns hans mor, mästaren på intriger. Robb Stark av Norden vinner framgångar i kampen mot Lannisters och deras allierade, medan de flesta av hans syskon antas vara döda. I östern färdas Daenerys med sina drakar och samlar styrkor för att en dag inta Kungshamn. I Norden, vid muren, kämpar brödraskapet en förtvivlad kamp mot rövare, mystiska varelser och gengångare. Ingen vet vem man egentligen kan lita på. Den man var allierad med i går kan vara ens fiende i morgon.

Svärdets makt av George R R Martin kom ut 2000 och är den tredje delen i Sagan om Is och Eld. På engelska heter den A Storm of Swords (2000). George R R Martin är en amerikansk fantasyförfattare som förutom sin populära serie A Song of Ice and Fire skrivit manus till TV och film.

Det här är fjärde året som jag får en Makeutmaning av min man, och det är tredje gången det ingår en del i Sagan om Is och Eld i den. Det innebär förstås att det var dags för den tredje boken i serien.

Svärdets makt är en utförlig och detaljerad fantasybok. Fantasy är inte min favoritgenre, vilket är en anledning till att en sådan här bok passar i en utmaning. Sagan om Is och Eld är heller inte min favoritserie, men jag tycker ändå att det här är den bästa av de tre delar jag läst. Jag tror det kan bero på att det är något färre långrandiga beskrivningar av strider (även om det finns några) och mer fokus på personerna och intrigerna. Jag gillar också att det inte bara är påhittade varelser utan rätt många människor. När det dyker upp monster, magiker eller vad det nu må vara så tappar jag lite intresset för den historien. Men mitt största problem är att boken tar så enormt lång tid att läsa (jämfört med vad det brukar ta), så jag hinner tröttna på den.

Det är sällan jag brukar säga detta, men på sätt och vis tycker jag att TV-serien är bättre än böckerna. Eller i alla fall så blir det en styrka att ha sett en del av TV-serien. Nu har jag inte kommit till den här delen, jag har bara sett den första säsongen. men för en gångs skull så hjälper TV-serien mig att få en bild av personerna, miljön och hålla reda på relationerna. Jag måste också säga  tack och lov för registret på alla personer i slutet av boken. Ovärderligt, även om det blir längre och längre för varje bok.

I den här delen händer det verkligen saker och jag kan inte säga för mycket utan att spoila. Men det var mer än en gång som jag hickade till. Nu börjar jag verkligen förstå det här skämtet: Why doesn’t George R.R. Martin use twitter? Because he killed all 140 characters. 

En sak jag gillar med serien är de olika berättarrösterna (POVs). Trots alla fel och brister så är det Tyrion som är min favorit. Lite oväntat så fann jag en hel del behållning i Jamies historia också. De delar som utspelar sig vid muren finner jag aningen långtråkiga, just beroende på att det är där den största delen av underliga figurer dyker upp.

Någon gång kommer jag väl att läsa fjärde delen, även om jag inte kastar mig över den. Kanske i en kommande utmaning?

Omdöme: Utförlig fantasy om intriger, allianser och svek.
Betyg: 4-

Bloggat om boken har Maddes bokblogg, Bokmalande, Bokparet, Saras perspektiv och Jag och mina böcker.

Mer om boken kan du läsa här och här.
Originaltitel: A Storm of Swords
Förlag: Månpocket
Översättare: Louise Thulin

Mitt exemplar lånade jag av maken.
Utläst 16 augusti 2015.

Social Media Book Tag

Tags är aldrig fel och den här hittade jag inne hos C R M Nilsson.

Twitter: En bok du vill dela med dig av till världen.
Där framtidens fötter vandrar av Mattias Edvardsson. Har du inte läst någon bok av honom så gör det. Omedelbart!

Facebook: En bok du verkligen tyckte om som var en rekommendation från någon annan.
En man som heter Ove av Fredrik Backman. Omslaget, titeln, allt talade emot att jag ville läsa den. Men en vän övertygade mig. Och resten är historia.

Tumblr: En bok du läste innan din bokblogg som du inte har skrivit så mycket om.
En del av de böcker som jag läste och älskade innan jag började blogga tjatar jag om rätt ofta här. Men en författare som jag nämnt alldeles för sällan är Torey Haden. Hon är barnpsykolog och skriver om verkliga fall på ett ömsint sätt. Jag har läst flera av henne, men jag rekommenderar den första – Burpojken.

Myspace: En bok du inte planerar att läsa om.
Jag läser inte om. Så det blir en lång lista. En då – Simma i mörker av Kjell Eriksson.

Instagram: En bok med ett vackert omslag.
De ”gamla” omslagen i Månkrönikan, t.ex. Scarlet. De nya är hemska. 

Youtube: En bok du önskar kunde bli film.
Slutet på kedjan av Fredrik T Olsson. Har för mig jag läst att den ska bli film. Kan bli riktigt spännande!

Skype: En bok med karaktärer du önskar att du kunde prata med istället för att bara läsa om.
Hm, det där har jag aldrig förstått mig på riktigt. Men OK då – jag skulle gärna träffa karaktärerna i Sarah Dessens böcker – t.ex. Auden i Mycket mer än så.

Topp Tio Tisdag: Tio böcker på höstens att-läsa-lista

I veckans Top Ten Tuesday har The Broke and the Bookish satt temat till Top Ten Books On My Fall TBR.

Ja, jag har gott om böcker på den listan så nu kör vi. Jag har enbart valt böcker som redan finns i hyllan (eller på plattan):

1. Ingenting är glömt av Adam Sarafis. Ligger på lästplattan och väntar. Dessutom så kommer de hit på Deckarfestivalen så innan dess måste den vara läst!
2. Dit drömmar färdas för att dö av Mattias Edvardsson. Inhandlades på rean. En av mina favoritförfattare, men jag har en känsla av att det är en jobbig bok att läsa, så det har inte blivit av.
3. En saga om tidens väsen av Ruth Ozeki. Står i hyllan och väntar, ett lån från en vän.
4. Bränd himmel av Gilly MacMillan. Kom överraskande i brevlådan från förlaget.
5. No cure for love av Peter Robinson. Normalt brukar jag läsa en bok av Robinson direkt, men det har inte blivit av.
6. How to kill a mockingbird av Harper Lee. Köpte jag i USA och ju mer jag läser om den, desto mer sugen blir jag.
7. The Architect’s Apprentice av Elif Shafak. En av mina favoritförfattare, och jag fick den här boken till födelsedagen. Förstår inte varför jag inte läst den än.
8. Oktober månads bok i Makeutmaningen – inte vald än.
9. November månads bok i Makeutmaningen – inte vald än.

 

Hm, nu blev jag nästan lite stressad.

Än skyddar natten av Anna Lihammer

Året är 1935 och i Tyskland inför Hitler antisemitiska raslagar. I Sverige tycks de flesta omedvetna om vad som är på gång att hända. En tysk SS-expedition reser till Sverige för att leta hällristningar och runstenar som ska stärka bekräftelsen om ariska förfäder. En mörk höstnatt hittas en tysk journalist, Peter Schmidt, mördad vid den berömda Sigurdristningen. Mordet ses genast som symboliskt – vad ska det betyda? Kommissarie Carl Hell ska utreda mordet, och till sin hjälp kräver han att få Polissyster Maria Gustavsson, vilket inte ses med blida ögon. De tycker att de ser ett annat mönster än det symboliska när de beslagtar Schmidts papper. Men så försvinner alla papper i ett inbrott i Carls rum i polishuset, och de måste förlita sig på vad Maria, som läst handlingarna, minns. Någon vill inte att de ska upptäcka sanningen, utan motarbetar dem på alla sätt och vis.

Än skyddar natten av Anna Lihammer kom ut i mars 2015. Det är den andra i serien om Carl Hell och Maria Gustavsson. Anna Lihammer är fil. dr i Historisk arkeologi och har skrivit arkeologiska prisbelönade skildringar. Hon debuterade 2014 som skönlitterär författare, med den första boken i serien, Medan mörkret faller.

Jag läste Medan mörkret faller förra året och blev intresserad. Givetvis så tänkte jag läsa andra delen också, och i somras fick jag tag på den som kortlån på biblioteket.

Än skyddar natten är en välskriven och lättläst deckare, med det extra tillägget att den även är allmänbildande. Man lär sig mycket nutidshistoria, som i den förra boken med fokus på 30-talets Sverige och rasistiska strömningar. Jag tycker att styrkan med boken är tidsandan och det historiska perspektivet. Det är lätt att ta till sig, och beskrivet på ett intressant och personligt sätt.

Jag gillar både Carl och Maria, på olika sätt. De är tecknade på ett sätt som fångar intresset. Möjligen går den personliga utvecklingen lite väl långsamt, men det är förmodligen mer verklighetstroget. Och så gör det att jag, med dåligt minne, lättare minns vad som hände i förra boken på det personliga planet.

Medan mörkret faller utmärkte sig rätt starkt i hur groteska morden var, inte minst det som beskrivs på de första sidorna i boken. Även i Än skyddar natten är det relativt groteska mord, och lite för många, men de är inte lika detaljerat beskrivna. Polisarbetet står i fokus, vilket är intressant i sig, men det blir inte så mycket mysterium och är inte så spännande. Det är nästan så jag önskade att Anna Lihammer kunde briljera med sina kunskaper i ett annat skönlitterärt format än deckaren.

Det här är en mycket läsvärd serie för de som vill ha lite mer än en vanlig deckare. Själv kommer jag att hålla utkik efter nästa bok i serien. Men innan dess ser jag fram mot att lyssna på Anna Lihammer när hon kommer till Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall i november.

Omdöme: Svensk deckare om hemligheter, lögner och hat i skuggan av rasistiska strömningar.
Betyg: 4

Bloggat om boken har Johannas deckarhörna, Enligt O, och dagarna går, Bokparet, Eli läser och skriver samt Vargnatts bokhylla.

Mer om boken kan du läsa här och här.
Förlag: Historiska media

Mitt exemplar var kortlån på biblioteket.
Utläst 8 augusti 2015.