Millie Bird är sju år och har en bok där hon antecknar alla döda saker som hon stöter på.milliebirds Nummer tjugoåtta i boken är hennes pappa. Millie saknar sin pappa som alltid kunde svara på hennes frågor, och Millies mamma är ledsen. Så en dag åker de till ett shoppingcenter och Millies mamma säger åt henne att vänta vid underklädesavdelningen. Men mamman kommer aldrig tillbaka, och Millie börjar leta. I shoppingcentrat så stöter hon på åttiosjuåriga maskinskrivaren Karl som rymt från ålderdomshemmet. Millie tar sig hem till huset som är tomt, och där upptäcks hon av grannen Agatha, åttiotvå år, som inte varit utanför huset sedan hennes man dog. Tillsammans så bestämmer sig Agatha och Karl att hjälpa Millie att leta rätt på sin mamma och de ger sig ut på ett äventyr.

Millie Birds bok om döda saker av Brooke Davis hade recensionsdatum 16 juni 2015. I original heter den Lost and Found och kom ut 2014. Brooke Davis är en australiensisk författare som i ett sorgearbete efter sin mammas död beslutade sig för att skriva Millie Birds bok om döda saker. Brooke Davis undervisar i novellistik och arbetar i bokhandel. Millie Birds bok om döda saker är hennes debutroman.

Det kommer ett mejl från Albert Bonniers förlag med erbjudande om en bok som fått positiva omdömen – dock utan att säga vilken bok det gällde. Den här boken dök sedan upp i posten.

Millie Birds bok om döda saker är en småhumoristisk bok med en stark tragisk underton. Den har ett rätt originellt språk, som varierar beroende på berättarröst (Millie/Karl/Agatha). Omdömena som jag läst innan handlade mest om att den var rolig och originell. Själv så tillbringar jag en stor del av tiden jag läser med att irritera mig på Millie Birds mamma. Hennes handlande är fullständigt obegripligt och i mina ögon oförlåtligt, oavsett vad man gått igenom. För mig blir inte en bra förutsättning för att tycka en bok är humoristisk. Jag tycker Millies historia är djupt tragisk och har svårt att le.

Såsmåningom så tycker jag ändå att boken tar sig. Det är beskrivningen av ålderdomen som gör Millie Birds bok om döda saker skön. Jag gillar i synnerhet Karl, som i tankarna kan formulera sig så bra, men kanske inte muntligen utåt. Agatha irriterar mig lätt i början, men till slut blir hennes vrålande rätt charmigt också. Dynamiken dem emellan och att de tillåts ta ut svängarna är behållningen av boken. Det kanske låter krasst att säga så om en sjuåring men kapitlen utifrån Millie Birds egen synvinkel är tråkigast att läsa, och det är svårt att egentligen tycka om henne förrän mot slutet.

Humor är alltid en balansgång, men det här är mindre en ”skröna” (ett ord som hissar varningsflagg för mig) än jag befarat eftersom det finns en charm i boken. Men i den andan så önskar jag verkligen att översättningen av titeln kunde varit annorlunda, för den andas likheter med ”Hundraåringen” och jag förstår inte den tendensen i översättningar av titlar.

Ett plus är också att boken utspelar sig i Australien – det är alltför sällan numera som jag läser böcker som utspelar sig där, och beskrivningarna väcker minnen.

Jag kommer inte att kasta mig över en bok skriven av Brooke Davis, men beroende på temat kunde jag tänka mig att läsa något annat av henne.

Omdöme: Småcharmigt om ålderdom, föräldraskap och omtanke.
Betyg: 3+

Bloggat om boken har Carolina läser, Johannas deckarhörna, Beas bokhylla, Bokfrossa och hyllan.

Mer om boken kan du läsa här och här.
Originaltitel: Lost and Found
Förlag: Albert Bonniers förlag
Översättare: Helena Hansson

Mitt exemplar var en gåva från förlaget. Tack för det!
Utläst 16 juli 2015.