Den 20 mars 2015 hade Still Alice premiär på bio. Vi såg den på bio 19 april 2015.

Så här beskrivs den på nätet:Still_Alice

Alice Howland är lyckligt gift med tre vuxna barn och ett hus på the Cape. Hon är en hyllad Columbia-professor på höjden av sin karriär när hon plötsligt märker en glömska som sakta kryper sig på henne. I takt med att förvirringen börjar skymma hennes tänkande och hennes minne börjar svika får hon en förödande diagnos: tidigt stadium av Alzheimers sjukdom. Som den oberoende kvinna hon är kämpar Alice med att behålla sin livsstil och leva i nuet, trots att hennes personliga jag långsamt skalas bort.

I huvudrollen återfinns Julianne Moore, som belönats med en Oscar för Bästa kvinnliga huvudroll. Hon har tidigare belönats med en Golden Globe (Drama) för sin rollprestation i filmen.

Still Alice bygger på romanen Fortfarande Alice av Lisa Genova..

Jag läste Fortfarande Alice i mars i år. Den hade då stått i hyllan ett tag men att jag tog tag i den berodde på att jag sett att filmen skulle komma. Boken gjorde stort intryck på mig, men var också ganska jobbig läsning. Det verkade inte som om filmen överhuvudtaget skulle gå i Sundsvall men så kom den och gick bara ett par dagar och vi tog oss iväg och såg den. Trots att jag förväntade mig något lika jobbigt som boken. Det är alltid knepigt att se en film där man läst boken. I synnerhet om boken gjort stort intryck, och jag som med tiden glömmer detaljer fortfarande kommer ihåg rätt mycket. Det är lätt att jämföra.

Still Alice är en mycket stark och berörande film, oavsett om man läst boken eller inte. Det är ingen feelgoodfilm utan i grunden mycket vemodig och sorglig. Ändå så inser jag återigen att en bok nästan alltid berör mig mer än en film, eftersom jag skapar mina egna bilder. Alice är en högutbildad 50-åring som jobbar med att uttrycka sig, och det är svårt att skaka av sig likheterna när man läser boken. I filmen blir det länge ifrån.

Skådespelarna gör överlag starka insatser, men det är inte enkelt att beskriva utvecklingen av Alice på samma sätt som i boken genom skådespeleri. Julianne Moore gör ett bra jobb, men för mig når hon inte riktigt hela vägen. Mest imponerad är jag av Kristen Stewart som jag blir mycket berörd av. Men Alzheimer är ju också en sjukdom som verkligen drabbar hela familjen. Alec Baldwin blir jag också positivt överraskad av, men som rollfigur blir maken inte lika framträdande, och hans beslut som jag blev upprörd över i boken finns inte alls med på samma sätt.

De flesta ändringar mellan boken och filmen har jag inget problem att köpa att man har varit tvungen att göra pga tid, att några personer skurits bort t.ex. Men en del andra ändringar förstår jag inte riktigt, som vilka som är närvarande vid presentationen Alice håller mot slutet, eller den starka scenen ur boken när Alice går till en föreläsning som inte är med. Mest förbryllad blir jag över att det utspelar sig på Columbia istället för Harvard, men det kanske är av rena filmtekniska skäl.

Se filmen om du är ute efter en välgjort film som berör, men inte om du är ute efter något mysigt.

Filmen recenseras på Moviezine, DN och SvD

Bloggare som skrivit om den är Enligt O och Jennys bokstavliga vardag.

Annonser