Den 18 februari 2015 hade Cirkeln premiär på bio. Vi såg den 15 mars 2015.

Så här beskrivs den på nätet:Cirkeln

En natt när månen färgas blodröd, befinner sig sex unga tonårsflickor i en övergiven folkpark, dragna dit av en mystisk kraft. Där avslöjas en gammal profetia. De är ”De utvalda”, en grupp häxor – utsedda att rädda världen. Plötsligt är tiden i gymnasiet på liv och död – bokstavligt talat.

De måste lära sig samarbeta trots sina olikheter, och kontrollera de magiska krafter som vaknat till liv inom dem. I Cirkeln skildras en parallell värld i vilken drömmar, irriterande föräldrar, mobbing, hämnd och kärlek möter farliga krafter och forntida magi.

Jag läste Cirkeln 2012 och blev helt tagen. En fantastisk ungdomsbok. Eller en fantastisk bok! Hela Engelsforstriologin tycker jag är bland det bästa svenska som skrivits de senaste åren och då är jag inte ens fantasyfrälst. Så det är med en blandning av förväntan och oro när jag först hörde att Cirkeln skulle bli film.

Cirkeln är en bra svensk film, inte någon tvekan om det. Filmen stämningen igenom är svensk, både i miljö och i tempo. En amerikansk filmatisering av samma bok skulle förmodligen se helt annorlunda ut.

Vad är det då som är bra? Vad är det då som de har lyckats med?
Som sagt var – stämningen. Orten Engelsfors och miljöerna är klockrena! Det är den skitiga bruksorten, med utflyttning, slitna miljöer och vilsna ungdomar. Dimman, musiken – ja, allt förstärker och stämmer.
Castingen är riktigt bra. Nu är jag inte en sådan person som minns i detalj utseendet på personerna i böcker jag läser, och det finns tydligen en del skillnader, men jag tycker de har lyckats i karaktärerna på alla tjejerna. Ja, faktiskt alla som är med gör en bra insats och ”stämmer”.
En av styrkorna med boken är blandningen vardag och magi. I filmen dominerar magin och även om jag hade önskat mer jämn blandning så tycker jag att det fungerar lika bra i filmen som i boken att blanda svenskt tonårsliv med magi.

Mindre bra?
Det ständiga dilemmat när man filmatiserar en känd bok är förstås vad som stämmer och vad som inte stämmer. Dels är det en del scener och personer i boken som jag verkligen gillade som inte finns med. Oundvikligt kanske, men synd. Spoiler: Den jag saknar mest är Mona Månstråle och jag hoppas hon dyker upp i senare filmatiseringar.
Tempot. Å ena sidan gillar jag att man inte skyndar över saker i filmen, men ibland så är det som om handlingen stannar upp lite för mycket och jag börjar snegla på klockan.

Detta sagt – gå och se filmen! Tydligen så har den inte alls gått bra, vilket gör att det är en risk att det inte blir fler filmatiseringar. Och det vore bakläxa till alla som läst och älskat boken!

Filmen recenseras på Moviezine, Expressen och SvD

Bloggare som skrivit om den är Fiktiviteter och Boktjuven.

Annonser