Smuts av Katarina Wennstam

Jonas Wahl är en framgångsrik och uppskattad advokat, och på ytan lever han ett lyckat liv. Nu har han blivit ombedd att vara expertkommentator i TV i samband med en stor traffickingrättegång. Men han döljer en hemlighet, och riskerar en enorm skandal om den blir avslöjad. Hans fru Rebecca har ett bra jobb, och trivs i sin lyxtillvaro, men hon börjar alltmer inse att något inte är som det ska med Jonas och deras äktenskap. Deras 14-åriga dotter Emma drar sig undan på sitt rum och ger sig ut på nätet i hopp om att bli bekräftad. För killarna i hennes närhet tycks inte kunna hantera hennes sätt att bekräfta sin egen sexualitet. Vem är det som skäms mest, oc vad är det som är så skamligt?

Smuts av Katarina Wennstam kom ut 2007. Katarina Wennstam är en svensk journalist och författare som gjort sig känd för sitt brinnande engagemang för utsatta kvinnor och sitt ifrågasättande. Smuts är hennes skönlitterära romandebut.

Jag har varit nyfiken på Katarina Wennstams författarskap ett tag och vid något tillfälle köpte jag Smuts för ynka 20 kronor. Hon stod på min Boktolva 2014 och flyttades (oläst) över till Boktolva 2015. När jag såg det sista avsnittet av SVTs serie Deckarna, där Katarina Wennstam var huvudperson, så bestämde jag mig för att nu var det dags.

Smuts är en kriminalroman med samhällsengagemang. För mig är den inte en ”deckare” som jag tänker mig, utan just en kriminalroman. Det är inte ett mord eller dödsfall som står i centrum, utan brott som ger korta straff. Alltför korta straff, och det är bokens kärna. Boken utspelar sig främst inom domstolsväsendet, och här märks det att Katarina Wennstam har en journalistisk bakgrund med gedigen kunskap om hur det fungerar. Eller inte fungerar ibland.

Smuts är välskriven och lättläst. Den har inte en ”gåta”, inte en spänning som driver historien framåt, men ändå så känner jag ett behov av att läsa vidare som gör att jag nästintill sträckläser.

Katarina Wennstam tecknar en deprimerande bild av mänskligheten. Männen är skitstövlar och kvinnorna rätt svaga. Den starkaste personen är den unga tonårstjejen Emma, men i hennes historia så ryms mycket kring hur kvinnors sexualitet blir hotande om den går utanför vissa ramar. Obegripliga ramar. Boken har ett mycket obehagligt tema, och lämnar efter sig en stark obehagskänsla. Vilket förmodligen är en del av syftet. Men den starka polariseringen mellan könen gör att karaktärerna blir lite för ensidiga. För mig är det bara Emma som beskrivs med djup.

Det var rätt intressant att läsa boken efter att sett Deckarna. Emma blir mycket lätt att förstå utifrån Katarina Wennstams berättelse om sin egen uppväxt. Motivet till temat och syftet med boken – att hon skulle nå en bredare krets än med sina fackböcker – framträder också starkt.

Jag kommer definitivt att läsa fler böcker av Katarina Wennstam, men då jag förstått att hennes senare böcker även de rör sig i samma område, så avvaktar jag ett tag. För det är också historier man måste smälta.

Omdöme: Välskrivet och starkt samhällskritiskt om maktstrukturer och sexköp.
Betyg: 4

Några som bloggat om boken är Bokföring enligt Monika, En bok om dagen, Feministbiblioteket, och dagarna går och Lingonhjärta.

Mer om boken kan du läsa här och här.
Förlag: Månpocket

Mitt exemplar var en hyllvärmare (inköpt för 20 kr!).
Utläst 21 februari 2014.

Bokbloggsjerka 27 februari – 2 mars: Serier jag slutat läsa

Fredag och jag är helt slut. Men innan jag slocknar i soffan så vill jag ju delta i veckans bokbloggsjerka. Idag frågar Annika: Den mest uppenbara frågan borde väl egentligen handla om bokrean, men i stället väljer jag att fråga dig om du har läst en bokserie som du slutade tycka om under resans gång och varför? Om du inte läser serier kan du väl i stället berätta om vilken bok som har haft det perfekta slutet (utan att lämna ut för många detaljer förstås). Naturligtvis finns det ingenting som stoppar dig från att besvara båda frågorna om du vill.

För några år sedan hade jag jättesvårt att sluta läsa serier, men det börjar bli enklare. Den enkla anledningen är att jag är trött på huvudpersonerna och tycker att mönstret upprepar sig. Böckerna blir inte längre roliga att läsa.

Liza Marklunds serie om Annika Bengtzon slutade jag med 2011. Elizabeth Georges serie om Lynley och Havers så funderar jag nu på att sluta följa, de senaste böckerna var en besvikelse, och jag har ju faktiskt läst nitton stycken. Jag känner inget sug efter nästa bok.

Men man ska inte alltid ge upp. Jag hade funderat på att sluta läsa Camilla Läckbergs serie om Erika och Patrik, men när det nu dröjde så länge innan Lejontämjaren kom så gav jag den en chans till och tyckte faktiskt den var ganska bra.

Nej, den andra frågan passar jag på. När jag läser era andras svar kanske jag kommer på ett eget…

Ryskt bläck av Tatiana de Rosnay

Nicolas Duhamel har publicerat den mycket framgångsrika romanen ”Brevet”. Den har sålt i miljontals exemplar över hela världen och blivit en succéartad film. Nicolas har många fans runt om i världen, och han har daglig kontakt med dem på sociala medier. Mest tillbringar han sin tid med att gå på fina fester, twittra, facebooka, och vara kändis. Det han egentligen borde göra, och det som hans förläggare tror han gör, är att skriva på en uppföljare. Han åker iväg med sin unga flickvän till ett lyxhotell utanför den toscanska kusten. Nicolas försöker få inspiration, men det är svårt. Mest tillbringar han sin tid med att fundera över historien om hans pappa, den som han upptäckte när han skulle söka nytt pass, den som blev upprinnelsen till hans debutroman. Kan han någonsin få samma inspiration?

Ryskt bläck av Tatiana de Rosnay kom ut 2014. I original heter den À l’èncre russe. Tatiana de Rosnay är en fransk journalist och författare som skrivit elva romaner. Mest känd är hon för bästsäljaren Sarahs nyckel. Ryskt bläck är hennes senaste roman.

För fyra år sedan läste jag Sarahs nyckel men sen dess har det inte blivit några fler böcker av Tatiana de Rosnay. Ryskt bläck blev januari-februaris val i vår Bokcirkel på jobbet.

Ryskt bläck är en rätt lång bok, på ca 400 sidor, och den hade mått bra av att kortas en del. Den är mycket lättläst, språket enkelt och den har en viss charm. Jag är inte så förtjust i Tatiana de Rosnays sätt att skriva, det är något i ordvalen som stör mig. Det jag definitivt kan peka på är hennes sätt att beskriva människor som ofta blir rätt schabloniserat. Men medan det störde mig i Sarahs nyckel så stör det mig inte lika mycket här, eftersom det är i stil med huvudpersonens karaktär.

Nicolas är en så otroligt osympatisk person. Storyn i boken är i grunden bra uppbyggd och fångar intresset. Med lite stramare historia så hade idén stor potential. Nu tar allt runtomkring med Nicolas kvinnoförakt, alla sociala medier, och alla lösa trådar överhanden. Det är en otrolig fixering vid utseende och nationalitet i beskrivningen av människorna. Den innehåller en hel del utläggningar, en del långrandiga, en del (som t.ex. den om författares skrivprocess) mer underhållande.

Vid vår träff i bokcirkeln så diskuterade vi mest alla lösa trådar i boken som aldrig fångades upp. Det finns många ouppklarade frågor, som vi tyckte författaren kunde ha tagit vara på för att utveckla historien. Och slutet. Så frustrerande! Ett riktigt antiklimax.

Ryskt bläck är lättläst feelgood men innehåller så många störningsmoment att själv så känner jag att nu ska det en hel del till för att jag ska läsa ytterligare någon bok av Tatiana de Rosnay.

Omdöme: Lättläst och schablonartad historia om en sällsynt självcentrerad författare.
Betyg: 3+

Några som bloggat om boken är Bokparet, Beas bokhylla, Läsresan, Endast eböcker, Bokdamen, Kajsas bokblogg  och och dagarna går.

Mer om boken kan du läsa här och här.
Originaltitel: À l’èncre russe
Förlag: Sekwa
Översättare: Elisabet Fredholm

Mitt exemplar lånade jag av en vän.
Utläst 19 februari 2015.

Bloggstafett hos Kulturkollo på söndag

På söndag, den 8 mars, på internationella kvinnodagen kör Kulturkollo en bloggstafett.

Så här skriver de:

Ditt inlägg ska på något sätt lyfta fram en eller flera kvinnor som haft betydelse för dig. Verkliga, fiktiva, levande, döda, någon känd eller någon du känner.  Det får gärna ha en kulturell anknytning, men det är inte nödvändigt. Det finns inte heller något krav på att inlägget egentligen handlar om kvinnodagen och behöver inte alls vara politiskt, snarare är det bra om det inte är det. Det viktigaste är att lyfta fram kvinnor som gjort skillnad för en eller många människor. Självklart är det totalt ointressant vilket kön du själv har. 

I en anda av tidsoptimism och tro att jag har ork (just nu vill jag bara sova…) så anmälde jag mig. För det är ju fortfarande oceaner av tid tills på söndagen den 8 mars, eller hur? Jag var faktiskt med i en bloggstafett 8 mars 2012 och då skrev jag det här inlägget. Det var riktigt kul!

Anmäl dig du också! Anmälan senast 5 mars. Mer information hittar du här.

Topp Tio Tisdag: Tio favorithjältinnor från böcker

I veckans Top Ten Tuesday har The Broke and the Bookish satt temat till: Top Ten Favorite Heroines From Books (Or you could pick movies/tv): We’ve done this topic before so you could always do heroines you love since the last time we did this topic, heroines in a particular genre, etc.

Jag brukar nog inte fundera så mycket på det, men här kommer en lista på tio kvinnor/tjejer som jag tycker står på egna ben och vågar agera.

1. Hemione i Harry Potter. Klok och påläst och den som tillslut räddar situationen.
2. Marianne Jidhoff i Denise Rudbergs deckare. Kvinna 50+ som är trygg i sig själv.
3. Katniss i Hungerspelen. Försvarar sin familj till det yttersta.
4. Alla i gruppen tjejer i Engelsforstrilogin. Kommentarer överflödiga.
5. Tova i Vinteräpplen. Hon lämnar sin misshandlande man. Det kräver styrka.
6. Jana Berzelius i Emelie Schepps serie. Skadad, komplex och inte helt lätt att förstå sig på. Men stark.
7. Maj i Kristina Sandbergs trilogi. Är inte en helt vanlig kvinna den största hjältinnan av de alla?
8. Cinder i Marissa Meyers serie. En kick-ass-cyborg…
9. Lacey Flint i Sharon Boltons serie. Jo, men ska man ha en kvinnlig polis på sin sida skulle jag inte säga nej till Lacey.
10. Parvaneh i En man som heter Ove. Hon har det där vardagsmodet, att våga bry sig som sina medmänniskor.

Star Wars. Clone Wars Gambit – Stealth av Karen Miller

Republiken ligger i krig med Separatisterna, och de tycks kämpa i motvind. De förlorar slag efter slag och ryktet börjar gå att de kommer att förlora kriget. Efter ett slag om planeten Kothlis, där de förlorade många av sina krigare, får jediriddarna Anakin och Obi-Wan Kenobi ett ovanligt uppdrag. Det har kommit obekräftade uppgifter om att något pågår på Lanteeb, en annars bortglömd del av riket. Anakin och Obi-Wan skickas dit under täckmantel, och när de kommer dit upptäcker de att General Lok Durd håller en vetenskapsman fånge för att ta fram ett biovapen som skulle få förödande konsekvenser. Ska de kunna frita vetenskapsmannen och hindra framställningen av vapnet utan att deras identitet och planer röjs?

Star Wars. Clone Wars Gambit – Stealth av Karen Miller kom ut 2010. Det är den första delen i en tvådelsbok, där andra delen har undertiteln Siege. Den är en av många böcker som beskriver Star Warsuniversumet, skrivna av olika författare. Karen Miller är en australiensisk författare inom genren ”speculative fiction”.

En bok om Star Wars är långt utanför min vanliga bekvämlighetszon, och det finns förstås en förklaring till att jag läser den: Makeutmaningen. Dock har det funnits ett stort Star Wars och Clone Wars intresse hos barnen (och maken) under årens lopp, så jag har basen i de klassiska filmerna, enklare barnböcker och den tecknade serien om Clone Wars. Som tur är…

Clone Wars Gambit – Stealth var väldigt trög att komma in i. Den börjar med en massa krigsscener med beskrivningar som innehåller ett otal obegripliga begrepp och namn, även för någon som jag som ändå har en grundläggande kunskap om vad Star Wars handlar om. Boken var helt enkelt tråkig till att börja med. Väldigt lite lästid just när jag började på den gjorde säkert sitt till också för att det var svårt att hålla intresset.

Men med en utmaning kan jag ju inte ge upp, och faktum är att en bit in i boken (knappt halvvägs?) så börjar den ta sig. När man passerat de mest detaljerade krigsscenerna, och det börjar handla om det hemliga uppdraget så flyter texten betydligt bättre. När de väl anländer till planeten, ja då är jag riktigt intresserad av vad som ska hända och mot slutet blir det spännande. Nu visade det sig vara den första delen av en bok som är uppdelad på två (det där greppet förstår jag inte!) så det avslutades verkligen med en cliffhanger.

Personteckningarna är lite schablonartade, vilket också är ett drag i Star Wars generellt. Man får mer än en gång veta att Anakin har ett temprament han inte kan behärska, och att han bär mer sig sår från barndomen, medan Obi-Wan framstår som behärskad och kylig. Ibland kan det bli lite väl övertydligt, och det är överhuvudtaget starkt utmejslade karaktärer. Men jag kan ändå acceptera det schablonartade i de flesta sammanhangen. Mina favoriter är Ashoka och den för mig nya karaktären Taria. Två starka ”kvinnor”.

Om man tänker bortom att det är ett fantasyuniversum så kan man också få sig en tankeställare kring några intressanta moraliska frågeställningar, t.ex. värderingen kring om man ska offra några få närstående för att rädda många flera okända.

Eftersom historien slutade ”mitt i” så blev jag lockad att läsa nästa bok också vid tillfälle. Fast ytterligare fler böcker om Star Wars planerar jag inte att läsa.

Omdöme: Ojämn bok i ett fiktivt universum om vad man är villig att offra för att rädda världen
Betyg: 3+

Mer om boken kan du läsa här och här.
Förlag: Ballantine books

Mitt exemplar var makens och stod i hyllan.
Utläst 15 februari 2015.

En smakebit på søndag – The Girl on the Train

Efter en innehållsrik vecka med mycket jobb och läxhjälp och en dotter som fyllde 15 (!) på fredagen så avslutade vi med en kortsemester fredag-söndag i Uppsala. Anledningen var att vi skulle uppmärksamma en mycket god väns 50 (!) årsdag, men vi hann med en del annat också. Som ett besök på måstebutiken English Bookshop!

Söndag på bloggen innebär att jag deltar i En smakebit på søndag i regi av Flukten fra virkeligheten. Resultatet av bokhandelsbesöket var två böcker, och den ena började jag läsa i går, eftersom jag så lägligt (efter en tågresa med lästid) var redo för ny bok. Boken heter The Girl on the Train av Paula Hawkins. Rätt omskriven på nätet, och den kommer snart i svensk översättning. Rachel åker pendeltåg varje dag och vid en stoppsignal tittar hon alltid på samma hus, där det verkar bo ett lyckligt par. Så en dag ser hon något som hon inte  borde sett.

Smakbiten kommer från sid 15:

It’s a glorious evening, warm but not too close, the sun starting its lazy descent, shadows lengthening and the light just beginning to burnish the trees with gold. The train is rattling along, we whip past Jason and Jess’s place, they pass in a blur of evening sunshine. Sometimes, not often, I can see them from this side of the track. If there’s no train going in the opposite direction, and if we’re travelling slowly enough, I can sometimes catch a glimpse of them out on their terrace. If not – like today – I can imagine them.  

Reatips 2015

På onsdag, 25 februari, så börjar bokrean. Det är något speciellt med just bokrean, trots att jag numera försöker hålla lite hårdare i plånboken. Inte helt säker på att det lyckas!

Efter att ha bläddrat igenom Akademibokhandelns reakatalog (pappersvarianten!) så hittar jag några godbitar som jag kan rekommendera om ni inte redan läst dem. Länkarna går till mina egna recensioner, priserna är Akademibokhandelns.

Skönlitteratur
Britt-Marie var här av Fredrik Backman [59:-]
Då tänker jag på Sigrid av Elin Olofsson [69:-]
Projekt Rosie av Graeme Simsion [69:-]
Vägen mot Bålberget av Thérese Söderlind [79:-]
Och så alla delarna i Kristina Sandbergs trilogi [99:-/styck]

Deckare
Den osynlige mannen från Salem av Christoffer Carlsson [69:-]
Betraktaren av Belinda Bauer [69:-]
Väster om friheten av Thomas Engström [69:-]
Polis av Jo Nesbø [59:-]
Svarthuset av Peter May [69:-]
Märkta för livet av Emelie Schepp [69:-]

Samhälle och debatt
En av oss av Åsne Seierstad [79:-]

Vill du ha fler tips rekommenderar jag att kika på vad Monica har skrivit.

Bokbloggsjerka 20-23 februari: Att skriva inlägg

Fredag och för en gångs skull ledig. Men att-göra-listan är fullt. Vi började med frukost på sängen för 15-åringen. Va? Har jag ett 15-årigt barn? Nästa göromål är också trevligt. Annikas bokbloggsjerka. Idag så skriver Annika: Suget att skriva är dock ständigt närvarande och jag försöker verkligen hitta sätt för att kunna slänga ihop ett par inlägg i veckan åtminstone. Hittills har jag inte kommit på något som skulle hjälpa mig på vägen och därför skulle jag vilja ta del av era bästa tips. Det vill säga var (och hur) författar du dina inlägg?

Jag har provat lite olika varianter och i grunden så måste man ju förstås ha lust. I höstas när jag fick nytt jobb så blev det stressigare, så det tog ett tag innan jag hittade en rutin. För mig är rutiner något positivt och jag gillar verkligen att blogga.

Jag har ”notislappar” på datorn med en lista på de kommande veckorna där jag skriver vad jag ska blogga om. Det kan ju ändras förstås om jag får en utmaning eller ser något aktuellt jag vill haka på. På tisdagar står det ”Top Ten”, på fredagar ”Bokbloggsjerka” och på söndagar ”En smakebit”. Sen gäller det att fylla resten av veckan. Jag siktar på ett inlägg per dag.

Mer och mer har jag övergått att skriva mina inlägg under helgen. Då sitter jag i soffan med datorn och skriver medan verksamhet pågår runt omkring. Sen förprogrammerar jag inläggen (oups – avslöjade jag något nu?). Utom jerkan och smakbiten, det går ju inte förrän jag har länkar/frågeställningar. För bokomdömena har jag numera en ganska given struktur. När jag läst ut en bok gör jag nästan genast ett utkast till inlägg med grundstrukturen (länkar, information) och mina spontana tankar. Annars glömmer jag vad jag ville säga. Hittar jag en enkät så gör jag ett utkast med länken till enkäten. Har vi sett en film så gör jag ett väldigt kort utkast med spontana tankar. I stort sett alla inlägg skriver jag på helger eller på kvällar efter jobb och aktiviteter.

Nu känns det som om jag avslöjat precis allt 😉 Tyvärr tror jag inte att det kanske hjälper Annika så himla mycket. Hoppas du blir av med värken och skrivvåndan snart Annika!

Bokryggspoesi

I lördags hade Kulturkollo arrangerat Bokryggspoesi. Jag hade missat stafetten med blogginlägg men hängde på på Instagram istället. Taggen var #bokryggspoesimedkulturkollo.

Jag har funderat tidigare på att göra ett bokryggspoesiinlägg, när jag sett sådana tidigare på bloggar, men det har inte blivit av. Här kommer mina två bidrag i repris:

Tjuven.
Misstänkt.
Skyldig.
Livstid.

Stilla flyter ån
när jag är hos dig.
Gå dit hjärtat leder dig.
Till flickorna i sjön.

Som bonus lägger jag nu till en ytterligare som jag inte visade då:

 

En jävla helg.
Dagen efter,
en enda röra.
Det bittra slutet.
Nu, jävlar!

Bokryggspoesi gav faktiskt mersmak! Så det kan hända att det kommer mer. Stay tuned som man brukar säga 😉