En vårkväll så faller Camilla ”Charlie” Eriksson från sin balkong på elfte våningen i ett latmigtadinhandhöghus i Jakobsberg. Polisen avskriver ganska snart dödsfallet som självmord. Charlie har haft ett trubulent liv med droger, och i stort sett ingen kontakt med sin syster Helene. Helene lever ett ordnat liv med man och två barn och arbete på en arkitektfirma. Hon vill inte alls kännas vid att hon påverkas av Charlies död. De gamla minnena kommer upp till ytan, om hur deras mamma bara försvann en dag och alla runtomkring antog att hon åkt till Argentina med en älskare, medan pappan levde ett liv styrt av alkoholen. Samma kväll som Charlie faller från balkongen ses hon komma ut från en nattklubb med en okänd man. Helene börjar misstänka att allt inte står rätt till, och när det visar sig att Charlie besökt Argentina inte långt innan hon dog tar Helene upp spåret. Kanske hon äntligen kan få reda på sanningen om mamma Ing-Maris öde?

Låt mig ta din hand av Tove Alsterdal kom ut 2014. Den korades av Svenska Deckarakademin som Årets bästa svenska kriminalroman. Tove Alsterdal är en svensk författare med rötter i Tornedalen som debuterade 2009 med Kvinnorna på stranden. Låt mig ta din hand är hennes tredje fristående spänningsroman.

Jag har varit nyfiken på Tove Alsterdals författarskap ett tag och när den här boken belönades med Svenska Deckarakademins pris som Bästa svenska kriminalroman blev jag ännu mer nyfiken. Den hamnade på min önskelista och så fick jag den i julklapp av svärmor.

Låt mig ta din hand är en välskriven svensk spänningsroman. Språket är snyggt och historien genomtänkt. Men någon deckare är det inte. Visserligen har den en gåta, brott och spänning i centrum, men som står på baksidan av boken så är det snarare en thriller. Fast inte riktigt det heller. Trots att det händer en hel del i boken och författaren mer än en gång lyckas överraska så känns det som tempot är rätt lugnt.

Jag tror jag hade en förväntan på boken innan att den skulle vara mer traditionell ”deckare” i uppbyggnaden och i början av läsandet så får jag inte riktigt läsflyt. Jag läste den på juldagen och hade en massa lästid, men egentligen så ska den här boken nog läsas i ett långsammare tempo för full uppskattning, det är inte en bladvändare av den sorten.

Nutid blandas med 70-talshistoria, svenskt blandas med argentinskt, och det är en skakande bild som målas upp. Men jag fastnar ändå inte helt. Jag tror det beror på personerna och den mörka stämningen av hopplöshet. De två personer som man får lära känna mest, Helene och Ing-Marie, irriterar mig bägge två… Jag blir frustrerad över deras sätt att behandla sin omgivning. På två skilda sätt, och med skilda motiv, men i slutändan så upplever jag bägge två som egoistiska. Upplösningen på boken är mycket snygg, men oj vad den ger mig ont i magen. Riktigt ont i magen…

Kvinnorna på stranden står i hyllan och väntar och förr eller senare så blir nog den läst också. Förhoppningsvis så kommer jag att ha en annan sorts förväntningar på den.

Omdöme: Mörkt om föräldraskap, familj och vad människor kan göra för att rädda världen.
Betyg: 4

Några som bloggat om boken är hyllan, Läsa & Lyssna, Den glada försökskaninenBokblomma, Kulturbloggen och och dagarna går

Mer om boken kan du läsa här och här.
Förlag: Lind & Co

Mitt exemplar var en julklapp från svärmor.
Utläst 25 december 2014.