En gammal klasskamrat till Varg Veum, Jan Petter Olsen, dör och Varg går på falneenglerbegravningen. Där träffar han några kamrater från ungdomen som han inte sett på många år. Han börjar umgås lite med en av dem, Jakob Aasen, som har problem i sitt äktenskap. Hans fru, Rebecca, var Vargs stora ungdomskärlek, och när Jakob ber Varg prata med Rebecca för att se om de kan lappa ihop sitt äktenskap blir det jobbigt. När Varg och Jakob är ute och roar sig så träffar de andra vänner från ungdomen.  Gemensam nämnare är musiken och några av dem har spelat i samma band. Efter en fest hittar Varg en av dem mördad, och när det visar sig att ytterligare två ur samma band nyligen dött så misstänker Varg att någon är ute efter bandmedlemmarna. Men ska han lyckas övertyga polisen om detta, eller får han jaga en mördare på egen hand?

Falne engler av Gunnar Staalesen kom ut 1989. Det är den åttonde boken i serien om Varg Veum. Gunnar Staalesen är en norsk författare som främst är känd i Sverige för sina kriminalromaner. I serien om Varg Veum har han gett ut 19 böcker, den senaste i oktober 2014. Flera av böckerna, bl.a. Falne engler, har filmatiserats.

Gunnar Staalesens trilogi om Bergen tillhör de bästa serier jag läst, och under årens lopp har jag varit nyfiken på hans serie om Varg Veum. Såpass nyfiken så en del böcker ur serien hittat vägen till min bokhylla där de blivit stående. I utmaningen Tre på Tre så valde jag att beta av de tre jag fortfarande hade olästa.

Falne engler kommer att bli den sista boken jag läser i serien av Varg Veum. I alla fall på väldigt väldigt länge. Det här är en bok som jag hade mycket svårt att ta mig igenom och hade den inte ingått i en utmaning så hade jag avbrutit läsandet. Jag får inte alls ihop det med att det här är samma författare som skrivit en av mina favoritserier.

Mitt största problem med boken är kvinnosynen som får mig att nästan vilja kräkas. När Varg och Jakob är ute och ”festar” så betraktar de kvinnor. Sida upp och sida ner så beskrivs kvinnor utifrån deras bröst och andra delar av kropparna. Fyrtioåriga gubbar som sitter och suktar över en tjugoårig tjej på scenen och verkar tro att hon skulle åtgälda känslorna. Feminister får sin släng av sleven och beskrivs som karikatyrer. Varg behandlar kvinnor som objekt, och tror att alla vill ligga med honom. Fast mot slutet av boken ska han framställas som en sympatisk gentleman. Sorry – jag får inte ihop det och det gör historien bara jobbig. Ett tag funderar jag på om jag skulle vara mer förlåtande för att boken har några år på nacken, men 1989… nej, det är inte tillräckligt länge sedan! Inte ens när den unkna kvinnosynen på något sätt blir en del av ”gåtan” så köper jag det.

I mina tidigare recensioner har jag kommenterat alla dessa liknelser i beskrivningar av personer, natur osv. Det är rätt många liknelser i Falne engler, i alla fall för många för min smak, men möjligen är det färre än i tidigare böcker.

Falne engler är en kriminalroman och med det epitetet så har jag vissa förväntningar på att den ska vara spännande. Men icke. Kanske beror det på att över halvvägs in i boken så handlar det fortfarande bara om Varg, hans ungdomskamrater och deras unkna kvinnosyn. Först en bit senare tar det lite fart, men inte tillräckligt för att jag ska fastna i historien.

Serien om Varg Veum utspelar sig i Bergen, vilket är en miljö som jag tillbringade mycket tid i när jag växte upp eftersom min pappa bodde där. Det gör att jag underhålls av beskrvningarna av de områden där jag rört mig, som t.ex. Minde och Åsane. Beskrivningen av Åsane som ”Hver gang jeg kom til toppen av Åsaveien og skuet utover Midtbygda, fikk jeg det for meg at jeg egentlig burde snakke svensk. Her handlet de i EPA og IKEA, og bebyggelsen så ut som om den lå i en forstad til  Göteborg” får mig att dra på smilbanden och se Åsane på 80-talet framför mig.

Falne engler tillhör en av de böcker som filmatiserats och som vi såg i sommar. Om den kan ni läsa här. Jag får knappt ihop historierna, det är väldigt mycket som skiljer, inte minst i symboliken kring ”Falne engler”. Nu är jag svag för skådespelaren som spelar Varg, men det är inte det enda skälet till att jag rekommenderar filmatiseringen framför boken. Själv gör jag nu slut med bokserien, men kommer att fortsätta se fler filmer i serien.

Omdöme: Norsk kriminalroman med unken kvinnosyn om gamla synder och ofattbart svek.
Betyg: 2

Mer om boken kan man läsa här
Förlag: Gyldendal

Mitt exemplar var en hyllvärmare
Utläst 30 november 2014

Annonser