Hösten 1977 går Gaute Heivolls morfar i pension efter trettiofyra år som konduktör i De fem arstideneNSB. Det är ovant för honom att höra tågen dundra förbi utan att vara med på dem, ovant att inte ta på sig uniformen och resa iväg. Men nu ska han ju få tid till det han alltid tänkt. Tid att måla. Tid att ägna sig åt trädgården. Tid att vara med sin älskade fru.
På en av de sista resorna i jobbet till Stavanger köper han på impuls en filmkamera för att dokumentera vardagslivet, trädgården och allt som betyder något. Men det är något som fattas och den nyblivna tiden som pensionär blir inte alls som han tänkt sig.
Hösten 2012 hittar Gaute Heivoll filminspelningarna som hans morfar gjorde främst under våren och sommaren 1978. Med de som utgångspunkt bestämmer han sig för att berätta sina morföräldrars historia.

De fem årstidene av Gaute Heivoll kom ut i augusti 2014. Gaute Heivoll är en norsk författare som debuterade 2002 med Liten dansende gutt. Han har skrivit romaner, essäer, noveller, dikter, pjäser och mottagit flera litterära priser. Hans roman Før jeg brenner ned från 2010, som har biografiska inslag, har sålts till över 20 länder.

Under sommaren 2011 så läste jag Før jeg brenner ned av Gaute Heivoll. Varför det blev en så speciell upplevelse för mig att kan man läsa här. Jag har sen dess ofta tänkt att jag skulle vilja läsa någon mer av honom. När jag sista dan på vår minisemester i Oslo stod i bokhandeln och såg De fem årstidene kunde jag inte låta bli, delvis därför att det än en gång är en bok som baseras på en historia från hans släkt.

De fem årstidene är en mycket vackert skriven bok, fylld av vemod, omtanke och kärlek. Den är en stilla betraktelse över hur livet inte alltid blir som man tänkt sig, men att man kan hitta glädjen och livsbetydelsen i vardagen. Tempot är långsamt, de vardagliga betraktelserna utförliga. I början läser jag för fort, men det här är en bok som man ska läsa långsamt, kanske helst små bitar i taget. När jag hittat det lästempot så njuter jag av författarens skicklighet att med små ord och små vändningar förmedla stora känslor.

Det är också en vemodig och sorgsen bok. Från första sidan sätts tonen an och jag läser med en klump i magen som bryts mot det som ändå är vackert i den. Men den är sorglig. Mycket sorglig.

De fem årstidene är inte en lika stark läsupplevelse som Før jeg brenner ned. Det beror inte bara på omständigheterna, som för mig förstärkte det hela, utan också historien. Den var på något sätt tajtare och mer driven i Før jeg brenner ned. Vill man ha samma tempo så blir man nog besviken på De fem årstidene. Men samtidigt är det en orättvis jämförelse, för De fem årstidene är i sig en fin betraktelse, en vemodig pärla. Det finns också kopplingar mellan historierna i de två böckerna som jag verkligen gillar.

Jag kommer definitivt att läsa mer av Gaute Heivoll. Frågan är bara vilken bok. Är det någon annan som kan rekommendera någon speciell av hans böcker?

Omdöme: En vemodig pärla om hur saker inte alltid blir som man tänkt sig.
Betyg: 4+

Några som bloggat om boken är Rose-Maries litteratur- och filmblogg och Tine sin blogg.

Mer om boken finns här.
Förlag: Tiden Norsk Forlag

Mitt exemplar var nyinköpt i Oslo.
Utläst 6 november 2014.

Annonser