216108

Copyright/fotograf: Henric Lindsten

Ganska kort tid efter att jag fick erbjudandet om att läsa Fredrik Backmans bok Britt-Marie var här så fick jag ett mejl med frågan om jag ville intervjua honom på bloggen. Det ville jag förstås och efter viss vånda så lyckades jag knåpa ihop en del frågor. Här kommer frågorna och Fredriks svar:

Varifrån får du inspiration till dina böcker?
Jag får den frågan ofta nuförtiden, och jag har fortfarande ingen aning om vad jag ska svara. Så låt mig pröva att svara på ett sätt som jag eventuellt inte har svarat på tidigare. Hämta gärna ett glas vin först, för det här kan ta en stund.

Alltså: Det här beror ju till att börja med extremt mycket på vad man lägger för värdering i ordet ”inspiration”. Jag kan inte direkt säga att jag känner mig ”inspirerad” speciellt ofta, eftersom jag extremt sällan känner mig oinspirerad. Jag är nästan aldrig uttråkad. Det händer för mycket skit i mitt huvud som inte går att stänga av, vilket gör mig till en ganska produktiv skribent men samtidigt förmodligen gör mig nästintill omöjlig att leva med. Funktionella skribenter är kanske sällan funktionella sociala individer, jag vet inte, men det är så här det funkar för mig.

Jag älskar bara att skriva. Det låter enkelt men det är nog egentligen kanske inte det. Att skriva är ju väldigt många saker utöver att faktiskt SKRIVA. Dels har skrivandet ett stort förarbete som är att kläcka idéer och utforma synopsis och skapa karaktärer och intriger och göra kapitelindelningar och…jag vet inte…fundera på vilken frisyr man ska ha på sin porträttbild och vilket vin som ska serveras på releasefesten och vad det nu är man kan gå runt och oroa sig över. Dels har skrivandet också ett efterarbete som är att knalla runt och prata om det man har skrivit med en massa personer. Först ett förlag och kanske en agent och sen en massa människor som håller på med siffror och har sådana där jobb med skrivbord och byxor. Och sen ska man kanske göra intervjuer, som jag gör nu. Och jag kan ha fel, men jag tror att när en del människor säger ”jag älskar att skriva” så tror jag att de kanske främst gillar förarbetet eller efterarbetet. Jag är mer en sådan person som gillar den fysiska aktiviteten mittemellan. Jag gillar att trycka ner tangenter. Jag gillar att sitta ensam vid mitt skrivbord. Jag gillar skriva-delen av skrivandet. Förmodligen för att för- och efterarbetet innebär att man måste interagera socialt med andra människor och jag har märkt att människor som aldrig har träffat mig i regel tycker avsevärt mycket mer om mig än de som faktiskt har gjort det. Så jag skriver. Jag blir grinig och rastlös när jag inte får göra det. Det är som att vara hungrig. Jag skrev långt innan folk började betala mig för det och jag kommer skriva långt efter att folk har begripit att jag egentligen inte vet vad jag sysslar med här och slutar betala mig för det. Jag kommer skriva för att jag vet inte hur man inte gör det.

Är det svar på din fråga? Nej, det är det ju förmodligen inte.

Så…inspiration? Jag får väl inspiration av människor, antar jag. Jag gillar ju människor, det är bara det att jag hatar folk. Så jag är extremt dålig på sociala situationer och är samtidigt helt beroende av dem för att kunna berätta historier. Det är problematiskt, men det är där jag får allting ifrån. Jag står i hörn och kollar på saker. Och jag gillar ju inte att resa, och jag har inga direkta livserfarenheter, jag har ingen kompetens annat än att prata alldeles för högt om Nascar och äta upp all ost, så jag har inte så mycket annat än människor att plocka material ifrån. Så jag stjäl. Det är min formel. Jag står i kön på Ica och kollar på folk, och lite då och då råkar jag se dem göra någonting eller hör dem säga någonting som gör att de slutar vara folk och börjar vara människor. Det är då det händer skit för mig. Och då tänker jag ”det där ska jag sno”. Och så gör jag det. Och så går jag hem och trycker på tangenter. För att jag gillar att trycka på tangenter.

Känner dina närmaste igen sig i böckerna? Tycker de att du skriver om dem?
Rätt sällan faktiskt, tror jag. De ser enstaka grejer, enstaka dialoger eller beskrivningar, och vet givetvis att jag har snott det rakt av från dem. Men de bryr sig inte speciellt mycket. De skakar mest på huvudet och går vidare med sina liv. Rent generellt har människorna i min närmaste omgivning alldeles för viktiga saker för sig på dagarna för att ha tid att bry sig om vad jag pysslar med. Ingen jag känner betraktar det jag gör som ett riktigt jobb. De ser det nog bara lite som att ”ja, ni vet, Fredrik får försörja sig på sin hobby ett tag nu, och det är ju toppen för då slipper vi andra ta hand om honom”. Men de räknar nog rätt kallt med att det här förr eller senare går åt skogen och att de måste se till att jag skaffar ett arbete. Det vore inte första gången.

Tänker du ut historien först, eller sätter du dig ner och skriver, och sen utvecklas historien?
Det är både och. Tråkigt svar, kanske, men så är det för mig. Jag börjar med karaktärerna, försöker lista ut vad för sorts människor de är, vilka karaktärsdrag och känslor och erfarenheter som definierar dem. Och om man lallar runt och håller på med det där på det viset, ältar en människa tillräckligt länge inuti sitt huvud, då börjar historierna byggas lite av sig själva, tror jag. Så jag gör egentligen inte jobbet, det händer lite som när du försöker komma på vad en låt heter och inte för ditt liv kan minnas, och så säger någon till dig: ”Sluta tänk på det så poppar det upp”. Och så slutar du tänka på det. Och en timme senare, mitt i en annan diskussion, vrålar du plötsligt ”YOU GIVE LOVE A BAD NAME!!!”. Det är lite så det funkar för mig. Jag går runt och ältar tanken på en människa, och saker och ting faller på plats bit för bit runtomkring den tanken.

Sen sätter jag mig i regel ner och skriver, och sen inser jag halvvägs att det här är ju heeelt obegripligt. Och då får jag börja tänka om, dra ifrån, lägga till, bygga ut. Jag måste ha en grund att börja med, med alla böcker jag har skrivit hittills så har jag faktiskt vetat exakt hur de ska börja och exakt hur de ska sluta när jag har satt mig ner med det första tomma Word-dokumentet. Men därifrån…händer skit. Ibland bra skit, och ibland skit som min fru och min förläggare och min agent suckar djupt och muttrar ”nu har han tappat det, jag visste att det här skulle hända förr eller senare, det är liksom inte som att det har saknats varningssignaler” om.

Läser du recensionerna av dina böcker? Tycker du det är någon skillnad mellan recensioner på bloggar och recensioner i tidningar?
Oj…hur lång tid har vi på oss?

Först och främst är svaret ja. Jag läser recensioner. Inte alla, inte av alla, inte alltid. Men jag läser recensioner, absolut. Dels för att jag faktiskt vill veta vad både människor och folk tycker, vilket tvärtemot allmän föreställning inte alls är samma sak som att BRY sig om vad de tycker, och dels för att jag lär mig saker av recensioner. Det betyder inte att jag ändrar åsikt eller att jag byter sätt att skriva eller att jag ens försöker anpassa mig, eftersom jag är en obstinat jävel som gör som jag vill med nästan allt ändå. Men om man skriver på en bok ett helt år, och egentligen bara visar den för kanske högt räknat tio-femton personer under hela det året, då är det ju extremt värdefullt att få höra vad andra personer som inte känner en tycker och tänker när man är färdig, den typen av personer som inte behöver oroa sig för mina känslor eller för att jag ska bli sur eller sårad eller kasta wienerbröd omkring mig och gå runt och stampa i golvet och gapa att ”ingen förstår mig!!!”. Det är otroligt nyttigt att få höra vad de personerna gillar med det jag skriver, men det är ju ännu nyttigare att få höra vad de inte gillar. Annars lär jag mig ju ingenting, och då kan jag ju aldrig bli bättre, och min generella inställning är nog att om jag nu har fått det här osannolika privilegiet att faktiskt försörja mig på att sitta och hitta på grejer och skriva ner dem så är det nog min förbannade skyldighet att åtminstone försöka lära mig att bli lite bättre på det längs vägen. Några av de recensioner jag tycker allra mest om är recensioner där jag blivit ganska ordentligt sågad, men på ett sätt där det faktiskt kändes som att recensenten försökte förklara sina känslor och inte bara kastade nedvärderande adjektiv omkring sig. Den typen av recensioner betyder ju att någon har brytt sig, att någon har känt något, att någon har tagit sig tiden att försöka förmedla varför det jag skapade här var en hög med skit. Och hur jag kanske skulle kunna göra skit som inte var så fullt så mycket skit till nästa försök. Jag måste få den typen av kritik, det är en del av idén med att ge ut saker, att man ber folk att tycka något om det. Och jag försöker verkligen att inte bara avfärda de negativa åsikterna som ”jaha, men hen har FEL FEL FEL!!!”. Jag försöker ta in det och bita ihop, vilket förstås ibland går bra och ibland slutar med att jag går runt här och gapar ”FEEEL!” lik förbannat.  Men man måste försöka, för annars går man ju runt och tror att man är jätteduktig hela tiden och det är ju fullständigt livsfarligt. Människor med perfekt självförtroende skapar inga bra grejer.

Ibland är det här givetvis svinjobbigt. Ibland hanterar man feedback bra och ibland sämre. Sånt är livet. Men rent generellt har recensenterna varit enormt viktiga för min utveckling, i den mån de mer kritiskt lagda av dem nu förstås alls skulle bedöma att jag har haft en utveckling. Jag är tacksam mot alla som läser det jag skriver och tar sig tiden att faktiskt forma en åsikt om det. Det finns sjukt många andra böcker de kunde ha läst och tyckt grejer om istället. Tystnad är nästan alltid värre än kritik.

Angående bokbloggarna så älskar jag ju dem, givetvis, eftersom jag är en skrivande person och har en hjärna. Bokbloggarna har tillfört ett extra element åt hela bokbranschen som inte ens går att värdera. Jag tror faktiskt att branschen i allmänhet har en mycket större respekt för bokbloggarna än bokbloggarna själva förstår, så det enda jag skulle önska av de bloggar jag läser är väl att en del  av er slutade vara så…ödmjuka, är det rimligt att tycka? Jag kan känna att det finns en tendens till att en del bokbloggare nästan nedvärderar sig själva och håller sig själv tillbaka. Det slutar ju med att man ursäktar sig och hela tiden poängterar att ”det här är förstås bara lilla jag som tycker, det är bara min ÅSIKT”, men herregud…allt är ju åsikter. Allt som alla har är åsikter. Populärkultur är helt och hållet subjektiv. Det är bara att trycka plattan i mattan och tycka grejer. Det går alldeles utmärkt att såga en bok utan att såga personen som har skrivit den, så länge den som recenserar boken kan hålla isär sak och person så brukar faktiskt författaren generellt också vara kapabel att göra det. Visst, författaren kanske går runt och kastar wienerbröd omkring sig och vrålar ”FEEEL!” i tjugo minuter eller så först, men sen läser hen recensionen ordentligt från början igen och då brukar det gå bättre. Jag älskar de bokbloggare som faktiskt vågar ta bollen och springa med den och faktiskt säger ”vet ni vad? Det här är min blogg, det här är min yta, och jag har inte bara en åsikt, jag har en analys också. Jag tänker sätta det här i ett större sammanhang. Jag tänker berätta vad jag känner att det här säger om samhället och samtiden. Gå och hämta ett glas vin, för det här kommer ta en stund!”. De bokbloggare som har varit hårdast i sitt omdöme av min nya bok är i flera fall samma bloggare som faktiskt har förstått vad den är, hur jag har jobbat med språket i den, vad jag har velat berätta. Sen kanske de inte tycker att jag lyckades speciellt bra med mina ambitioner alla gånger, och det är en åsikt, men det faktum att någon faktiskt såg vad jag försökte göra och sågade det är värt mycket mer än att någon bara säger ”Jomen den var bra. Högsta betyg.” Hellre en tvåa med kärlek än en likgiltig femma.

Vilken karaktär i dina egna böcker identifierar du dig mest med? Och vilken karaktär tycker din familj du är mest lik?
Jag är ganska övertygad om att svaret på båda frågorna är Britt-Marie. Vi ältar på samma sätt och är passivt aggressiva på samma sätt. Och vi lever inuti våra huvuden på samma sätt. På gott och ont.

Barnen här hemma var under några år helt uppslukade av Star Wars, vi såg filmerna flera gånger, spelade spelen osv. Själv är jag svag för Jar-jar-binks. Hur många gånger har du sett filmerna och vilken är din favoritkaraktär?
Jag har inte sett filmerna i närheten av lika många gånger som min fru, som i all uppriktighet är den riktiga Star Wars-konnässören i det här hemmet. Men favoritkaraktär? Jag är en Jabba the Hut-man, det är jag.

Hur ser du på barn och läsande? Hur kan man inspirera barn och ungdomar att läsa mer?
Det finns en massa långa svar på det, men den kortaste och bästa versionen jag vet är Cloud Atlas-författaren David Mitchell som beskrev hur hans föräldrars syn på läsning formade hans kärlek till historier: ”My childhood was a place where reading for pleasure was not weird”. Jag skulle kunna säga en miljard saker om vad jag tycker att läsning är, men allihop kokar ner till den där enda saken: Det är ett nöje. Det är underhållning. Det är något man gör för att man VILL och för att man GILLAR det. Om jag får önska en enda sak för mina barn vad gäller läsning så är det att de tidigt upptäcker att man kan göra det för nöjes skull. Att bra läsning är bra historier, och att bra historier är det bästa som finns. En del människor går hela sina liv utan att få reda på det, och det är en fruktansvärd förlust för den här planetens samlade fantasiresurser.

Min 14-åriga dotter har läst dina böcker och tycker de är väldigt bra. Kommer du att uppmuntra dina barn att läsa dina böcker?
Nej. Jag kommer uppmuntra dem att läsa andra böcker. Bättre böcker. Och de kommer ändå bara hålla på och kritisera och märka ord och muttra att man inte får inleda meningar med ordet ”Och” och sånt om de läser mina böcker, för deras farmor lär dem sånt trams.

När jag frågade dottern vilken fråga hon tyckte jag skulle ställa så sa hon ”Det finns bara en fråga. Vad hände med Råttan?”. Så – vad hände med Råttan?
Jag tänker mig att den inte är ensam längre.

Så – tack för dina svar Fredrik! Funderingarna kring bokbloggarnas roll var riktigt intressant, och ger upphov till en del självreflektion för min del. Citatet från David Mitchell skulle kunna vara vår familjs motto och jag kan nog citera även en del av det du skriver när jag i fortsättningen kommer att skriva om barns läsande. Och viktigast av allt – dottern var nöjd med att du svarade på hennes fråga om Råttan 🙂