En smakebit på søndag – You had me at hello

Söndag och redan första advent. Känns rätt stressande att det är jul så snart. Idag ska det adventpyntas i huset, städas och lite annat som måste fixas under dagen. Veckan som kommer är rätt hektisk. I går så var det dags för årets laddning av lussebullar så den delen av dagens adventsfika är ordnat. Däremot hann vi inte iväg och köpa glögg. Här är söndagens första smakbit:

Den andra kommer då i boklig form för naturligtvis ska jag delta i En smakebit på søndag i regi av Flukten fra virkeligheten. Egentligen så håller jag fortfarande på med Falne engler av Gunnar Staalesen. Det har gått trögt, dels för att jag varit på tjänsteresa och dels för att jag och boken inte kommer överens. Så istället blir det en smakbit på den boken jag hoppas börja läsa snart: You had me at hello av Mhairi McFarlane. Den handlar om Rachel som bryter upp från sin man Rhys.

Smakbiten kommer från första kapitlet:

Jag kommer hem en aningen sent, och in genom dörren drar jag med mig det där speciella Manchesterregnet som har förmågan att vara vertikalt och horisontellt på en och samma gång. Jag är dyblöt, jag känner mig som en tuva sjögräs som har sköljts upp av tidvattnet och blivit liggande nedanför trappan i hallen.
Vårt hem är ganska trevligt och anspråkslöst, och man kan nog ganska direkt placera oss i facket ”yrkesverksamt par i trettioårsåldern utan barn”. På väggarna hänger inramade affischer med Rhys rockhjältar. Lite som shabby chic, fast aningen mer shabby än chic. 

 

Sonen av Jo Nesbø

Sonny Lofthaus sitter inne på fängelset Staten i Oslo. Han är professionell syndabock. Han får information om detaljer kring brott som begåtts och erkänner dem. I gengäld så får han fri tillgång till heroin. Hans far, Ab Lofthus, var polis och brottsutredare. En dag när de kom hem så hittade Sonny sin far, som begått självmord. Han efterlämnade ett brev där han erkände att han var korrumperad. Familjen föll sönder och Sonny blev missbrukare.
Så en dag i fängelset får Sonny information av en besökare i cellen. Information som gör att han tror att fadern blev utsatt för en komplott. Han rymmer från fängelset, som anses vara helt rymningssäkert. På jakt efter sig får han en stor del av polismakten. Utredningen leds av Simon Kefas, som en gång i tiden var vän med Ab Lofthus, tillsammans med en ny kollega, Kari Adel. Sonen har gett sig ut för att hämnas sin far och frågan är om någon kan stoppa honom.

Sonen av Jo Nesbø kom ut på svenska i oktober 2014. På norska heter den Sønnen och kom ut i mars 2014. Jo Nesbø är en norsk författare som debuterade med Fladdermusmannen 1997. För den svenska publiken är han känd för sin deckarserie om Harry Hole och sina ungdomsböcker om Doktor Proktor.

När jag började läsa om Harry Hole så tyckte jag det var spännande deckare men inte mina favoriter. Allt eftersom serien fortskred så blev det bättre och bättre och förra årets Polis tog andan ur mig. Att Sonen inte skulle handla om Harry Hole var klart, och eftersom den enda icke-Hole bok jag läst av honom var Huvudjägarna, som inte övertygade, så var jag lite orolig. Men nyfikenheten tog överhanden och förlaget skickade vänligt nog ett recensionsexemplar. Dessutom ett inbundet sådant – stort plus till det!

Sonen av Jo Nesbø är en riktigt välskriven och mycket spännande deckare. Jag hade inte behövt oroa mig alls! Den är lättläst, sidorna bara svischar förbi, och trots att den är en bit över 500 sidor så känns den inte så lång. Jag sträckläste så fort jag fick en minut över, och kunde inte släppa den. ”Bara en bit till” var en tanke jag ofta tänkte, och eftersom jag den här hösten har haft lite mindre lästid och läslust så var det en välkommen känsla. Det enda var att det tog mig en stund att komma in i boken, att hitta tråden och drivet. Lite som en film som byter scener mycket i början och man inte förstår hur det hänger ihop.

Sonny Lofthus och många av de andra karaktärerna har levt ett eländigt liv, befinner sig på botten. Men Jo Nesbø plockar fram dem som människor, och jag känner verkligen med dem. Inte på ett snyftigt ”tycka-synd-om” sätt utan utifrån att man får en förståelse för deras situation. Sonny i sig visar sig vara en komplex person, och om jag mötte honom i verkligheten skulle jag förmodligen inte alls se honom på samma sätt, inte minst för hans starka drift för hämnd. Men i bokens värld är det annorlunda. Simon Kefas är inte heller någon lätt person, men likafullt en person som jag känner med.

Det är något fascinerande med det skitiga, eländiga och korrumperade Oslo som Jo Nesbø beskriver i sina böcker, som står i kontrast till det lyckade skandinaviska samhället. Jag kan förstå att det lockar utomlands. Vi var i Oslo för några veckor sedan och även om jag varit där tidigare, så kunde jag nu på ett annat sätt se miljön framför mig.

Sonen är mycket spännande läsning. I någon mån så kunde jag ana vart det skulle ta vägen, och en del av upplösningen gissade jag. Men det hindrar inte spänningen, eftersom jag aldrig visste vilken väg författaren skulle ta, och det fanns ett starkt driv i historien. Det fanns också bottnar i slutet som jag inte anade i förväg. Mycket skickligt.

Nesbø befäster sin ställning som en av de bästa norska krimförfattarna, vilket inte säger lite med tanke på konkurrensen, och jag kommer nu inte att tveka att läsa fler böcker av honom som inte handlar om Harry Hole.

Omdöme: Drivet spännande om en mans hämndbegär och vikten av lojalitet i ett korrumperat Oslo.
Betyg: 4+

Några som bloggat om boken är Romeo and Juliet, Zellys bokblogg, Emilias bokstäver och Bokgalleriet

Mer om boken kan man läsa här och här.
Förlag: Piratförlaget

Mitt exemplar var ett recensionsexemplar från förlaget. Tack för det!
Utläst 22 november 2014.

Bokbloggsjerka 28 november – 1 december: Nobelpristagare

Fredag och jag befinner mig i Norrköping på jobb. Men innan jag går ner till hotellfrukosten så gäller förstås Annikas bokbloggsjerka: Vilka nobelpristagare kan man hitta i din bokhylla? alt. vilka nobelpristagare har du läst

Nu får jag ju gräva lite i minnet men så här tror jag min lista ser ut. Kan finnas någon jag missat faktiskt.

• Rudyard Kipling
• Selma Lagerlöf
• Verner von Heidenstam
• Knut Hamsun
• Sigrid Undset
• Thomas Mann
• Erik Axel Karlfeldt
• T S Eliot
• Pär Lagerqvist
• Albert Camus
• John Steinbeck
• Jean-Paul Sartre
• Eyvind Johnson
• Harry Martinson
• William Golding
• Claude Simon
• Toni Morrison
• J M Coetzee
• Orhan Pamuk
• Doris Lessing
• Herta Müller
• Tomas Tranströmer
• Alice Munro
• Patrick Modiano

24 stycken och så kan jag ha missat någon… Tror bara det är Hamsun, Müller och Modiano jag inte har läst. Mina favoriter är Selma Lagerlöf, Sigrid Undset, T S Eliot och Alice Munro.

20 snabba i höstmörkret

Inne hos Enligt O hittade jag den här enkäten.

Augustpriset eller Nobelpriset?
Till Augustpriset så är ju i alla fall Kristina Sandberg nominerad.

Malala Yousafzai eller Patrick Modiano?
Lite underligt att välja mellan de två men vad gäller böcker tycker jag Malalas är mest intressant.

Hungerspelen eller Hobbit?
Är inte Hungerspelsfan.

Horace Engdahl eller Peter Englund?
Eh, ingen av dem? Nåja, Horace får det bli.

Snö eller regn?
Hatar att skotta snö men ett tunt vitt lager föredrar jag nog framför den senaste tidens regnmängder.

Lussekatter eller pepparkakor?
Pepparkakor kan man äta året om.

Dystopi eller feelgood?
Bra feelgood piggar upp mig.

Lars Kepler eller Camilla Läckberg?
Jag är så less på Erika och Patrik, men jag är lite mer nyfiken på hennes nya bok ändå.

Amaryllis eller hyacint?
Klarar inte starkt doftande blommor och amaryllisen är vacker.

Pappersbok eller e-bok? Om jag måste välja.
Trots läsplatta så föredrar jag pappersboken.

Biografi eller memoar?
Lite osäker här, inget av det lockar mig, men kanske ändå biografi lite mer.

Mia Skäringer eller Lena Dunham?
Har inte läst något av dem, men Lena Dunham är jag mer nyfiken på.

Glögg eller julmust?
Jul utan julmust? Kommer inte på fråga.

Fredrik Backman eller Lena Andersson?
No-brainer.

Tegelstenar eller tunnisar?
Mitt tålamod räcker inte till.

Film eller tv-serie?
Lagom långa avsnitt, och så finns det mer om man gillar det.

Netflix eller HBO?
Finns många HBO-serier jag gillar och Netflix har jag inte provat än.

En i taget eller slalomläsning?
Klarar inte att splittra mig.

Skratt eller gråt?
Jag behöver mera skratt!

Julafton eller nyårsafton?
Älskar den dagen på ett barnsligt sätt.

Väntar på sol av Andreas Stickler

En dag säger Mats fru Sofie att hon har fått nog och lämnar honom. För Mats kommer det som en blixt från klar himmel, de har väl haft det bra? Nu ska Mats hantera varannanveckaslivet med dottern Gry som är hans solsken och hans fasta punkt i tillvaron. Han försöker göra det så bra som möjligt för henne, och samtidigt klara av arbetet och vardagsrutinerna. Han arbetar som formgivare och får möjlighet att arbeta med ett skivbolag i Sundsvall. Ungefär i samma veva så får han syn på sin ungdomskärlek i ett kort reportage från Mittnytt på TV. Sammanträffandet blir för stort och han tar chansen att åka upp till Sundsvall. Kan det vara möjligt att hitta henne igen? Och om han gör det, hur kommer hon att reagera då?

Väntar på sol av Andreas Stickler kom ut i oktober 2014. Andreas Stickler är född och uppvuxen i Västerås, och är nu bosatt i Sundsvall. Han debuterade som författare 2002 med Bara Gaby och Väntar på sol är hans tredje roman. Med boken följer en CD med musik av Joakim Hillborg, Jan Boholm och Helene Hillborg och texter av Andreas Stickler.

Den här boken hittade vägen hem till mig på ett rätt speciellt sätt. Jag fick ett mejl från författaren som undrade om jag som bokbloggare ville läsa boken. Jag kände igen namnet och visste att vi träffats. Författaren bor bara två hus från oss så han kom över en kväll och lämnade boken. Det kommer nog inte att hända någon mer gång 😉

Väntar på sol är en välskriven och intressant bok där man kommer huvudpersonen in på bara livet. Beskrivningarna håller en hög detaljnivå, vilket jag inte alls brukar gilla (jag gillar att läsa mellan raderna) men ändå så dras jag obönhörligt in i berättelsen. Det är en intensitet i beskrivningen som gör att jag fastnar.

Jag vet inte om det är miljön eller detaljnivån som gör det, men jag får känslan av att jag läser Mats dagbok, som att Mats är en person jag känner. Eller så är det att i synnerhet andra delen kommer mig bisarrt nära geografiskt. Den utspelar sig i Sundsvall, och Mats rör sig i det område där jag själv bor. Jag vet vilket hus Maria bor i, backen där Mats och Gry ”gömmer sig” är den väg jag går ner på stan, skivstudion ligger inte långt från där vi bor, restaurangen de går på är en av våra favoritrestauranger. Det blir nästan schizofrent. Jag har ju en förkärlek för böcker som utspelar sig i för mig välkända miljöer, men det här kommer väldigt väldigt nära. På ett sätt gillar jag det väldigt mycket, på ett annat sätt inte.

Jag grips av Mats ambitioner att vara en bra pappa för Gry, hans tillkortakommanden men också det han lyckas med. Det är mycket starkt beskrivet. Jag är själv skilsmässobarn och har ofta diskuterat och funderat hur det har präglat min egen utveckling. Det gör att jag i mångt och mycket kan relatera, vilket jag tror förstärker mitt positiva intryck av boken.

Omdöme: Detaljerat och välskrivet om effekterna av en skilsmässa och att hitta tillbaka till sig själv.
Betyg: 4-

Recenserat boken har Monika på Vängåvan.

Mer om boken kan du läsa här och här.
Förlag:  Podium distribution.

Mitt exemplar är ett recensionsexemplar från författaren. Tack för det!
Utläst 14 november 2014.

Topp Tio Tisdag: Tio böcker på vinterns att-läsa-lista

I veckans Top Ten Tuesday har The Broke and the Bookish satt temat till: Top Ten Books On My Winter TBR (sorry this is like a month early from when Winter OFFICIALLY starts but December is too busy with end of year stuff)

Ja, det är väl bara att köra 🙂

1. Världens vinter av Ken Follett. Vet redan att det är decemberboken i Makeutmaningen. Har blivit lite av en jultradition att läsa något av honom.

2. Vedergällning av Thomas Erikson. Ligger högt upp på listan, blir förhoppningsvis en av de första böckerna i december.

3. Offer utan ansikte av Stefan Ahnhem. Oläst recensionsexemplar.

4. You had me att hello av Mharir McFarlane. Fick den häromdagen i bokcirkeln på jobbet och på något sätt vill jag klämma in den rätt snart.

5. Det henger en engel alene i skogen av Samuel Bjørk. Ligger och väntar. Vill. Läsa. Snart.

6. Farligt att förtära av Maria Lang. Också lite av en jullovstradition att läsa minst en Langbok.

7. Turkanarapporten av Christian Unge. Recensionsexemplar. Dåligt samvete.

8. Låt mig ta din hand av Tove Alsterdal. Utsedd i lördags till Årets bästa svenska kriminalroman. Som deckarläsare känns det här som ett måste.

9. Lejontämjaren av Camilla Läckberg. Jo, jag har sagt att jag tröttnat på Erika och Patrik. Men även den bäste kan väl ändra sig?

10. Alla julklappsböcker som tomten kommer med förstås 😉

De fem årstidene av Gaute Heivoll

Hösten 1977 går Gaute Heivolls morfar i pension efter trettiofyra år som konduktör i NSB. Det är ovant för honom att höra tågen dundra förbi utan att vara med på dem, ovant att inte ta på sig uniformen och resa iväg. Men nu ska han ju få tid till det han alltid tänkt. Tid att måla. Tid att ägna sig åt trädgården. Tid att vara med sin älskade fru.
På en av de sista resorna i jobbet till Stavanger köper han på impuls en filmkamera för att dokumentera vardagslivet, trädgården och allt som betyder något. Men det är något som fattas och den nyblivna tiden som pensionär blir inte alls som han tänkt sig.
Hösten 2012 hittar Gaute Heivoll filminspelningarna som hans morfar gjorde främst under våren och sommaren 1978. Med de som utgångspunkt bestämmer han sig för att berätta sina morföräldrars historia.

De fem årstidene av Gaute Heivoll kom ut i augusti 2014. Gaute Heivoll är en norsk författare som debuterade 2002 med Liten dansende gutt. Han har skrivit romaner, essäer, noveller, dikter, pjäser och mottagit flera litterära priser. Hans roman Før jeg brenner ned från 2010, som har biografiska inslag, har sålts till över 20 länder.

Under sommaren 2011 så läste jag Før jeg brenner ned av Gaute Heivoll. Varför det blev en så speciell upplevelse för mig att kan man läsa här. Jag har sen dess ofta tänkt att jag skulle vilja läsa någon mer av honom. När jag sista dan på vår minisemester i Oslo stod i bokhandeln och såg De fem årstidene kunde jag inte låta bli, delvis därför att det än en gång är en bok som baseras på en historia från hans släkt.

De fem årstidene är en mycket vackert skriven bok, fylld av vemod, omtanke och kärlek. Den är en stilla betraktelse över hur livet inte alltid blir som man tänkt sig, men att man kan hitta glädjen och livsbetydelsen i vardagen. Tempot är långsamt, de vardagliga betraktelserna utförliga. I början läser jag för fort, men det här är en bok som man ska läsa långsamt, kanske helst små bitar i taget. När jag hittat det lästempot så njuter jag av författarens skicklighet att med små ord och små vändningar förmedla stora känslor.

Det är också en vemodig och sorgsen bok. Från första sidan sätts tonen an och jag läser med en klump i magen som bryts mot det som ändå är vackert i den. Men den är sorglig. Mycket sorglig.

De fem årstidene är inte en lika stark läsupplevelse som Før jeg brenner ned. Det beror inte bara på omständigheterna, som för mig förstärkte det hela, utan också historien. Den var på något sätt tajtare och mer driven i Før jeg brenner ned. Vill man ha samma tempo så blir man nog besviken på De fem årstidene. Men samtidigt är det en orättvis jämförelse, för De fem årstidene är i sig en fin betraktelse, en vemodig pärla. Det finns också kopplingar mellan historierna i de två böckerna som jag verkligen gillar.

Jag kommer definitivt att läsa mer av Gaute Heivoll. Frågan är bara vilken bok. Är det någon annan som kan rekommendera någon speciell av hans böcker?

Omdöme: En vemodig pärla om hur saker inte alltid blir som man tänkt sig.
Betyg: 4+

Några som bloggat om boken är Rose-Maries litteratur- och filmblogg och Tine sin blogg.

Mer om boken finns här.
Förlag: Tiden Norsk Forlag

Mitt exemplar var nyinköpt i Oslo.
Utläst 6 november 2014.

En smakebit på søndag: Sonen

Sen några minuter tillbaka är det söndag igen. Vi blev sittande med ett avsnitt av serien Outlander – riktigt bra. Julen närmar sig med stormsteg men själv stoppar jag huvudet i sanden och låtsas att det är en helt vanlig söndag. Kanske jag tar mig iväg och simmar, sen ska det handlas mat och kanske skjutsas barn. Vi får se efter lite sömn.

På bloggen innebär söndag att jag deltar i En smakebit på søndag i regi av Flukten fra virkeligheten. I går började jag läsa den tredje delen i Tre på tre utmaningen, Falne engler av Gunnar Staalesen. Men eftersom det inte var så länge sen jag gav en smakbit från en av hans böcker så väljer jag istället en annan norsk bok som jag sträckläst under veckan och läste ut i går: Sonen av Jo Nesbø. Den handlar om Sonny Lofthus som sitter i fängelse och är professionell syndabock. Spännande spännande var den…

Smakbiten kommer från sid 21:
Han hejdade sig. Han insåg varför så många av internerna gick till grabben för att prata av sig. Det var tystnaden. Det sugande vakuumet hos en som bara lyssnar, utan reaktion och fördömande. Som utan att göra något drar ur en ord och hemligheter. Han har försökt göra samma sak som präst, men det var som om internerna luktade sig till att han hade en agenda. De visste inte vilken, bara att det var något han ville uppnå med att ta reda på deras hemligheter. Skaffa sig en tillgång till deras själ, och senare en möjlig värvingspremie i himlen.
Prästen såg att pojken öppnade bibeln. Det var så klassiskt att det var komiskt: hålrummet som skapats genom att klippa hål i pappret. Där låg de hopvikta papprena med instruktionerna han behövde för erkännandet. Och de tre små påsarna med heroin.

Svenska Deckarakademins vinnare 2014!

För bara två veckor sen fick vi inom ramen för Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall höra vilka som var de böcker som Svenska Deckarakademin nominerat i år.

Nu står det klart vilka böcker som vunnit.

Årets bästa svenska kriminalroman

Tove Alsterdals Låt mig ta din hand (Lind & Co)

Motiveringen var: ”En utstuderad och språkligt nyanserad väv av mysterium och samtidshistoria”.

Årets bästa till svenska översatta kriminalroman

Jørn Lier Horsts Jakthundarna (Övers. Per Olaisen; Lind & Co).

Motiveringen var: ”En orginellt turnerad roman om en polismans kamp i spänningsfältet mellan katastrof och upprättelse.”

Årets debutant

Anna Lihammer Medan mörkret faller (Historiska Media).

Motiveringen var: ”En initierad skildring av svensk 1930-talsrasism i kriminallitterär form”.

Svenska Deckarakademins hemsida hittar ni här

Spännade! Grattis till alla pristagarna.
Alsterdals bok låter verkligen lockande. Tror den hamnar på önskelistan.
Horst har jag läst den första i hans serie av (Nøkkelvitnet) och jag läser helst serier från början. I så fall lär det dröja innan jag kommer till Jakthundarna.
Lihammers bok har jag läst, recension finns här

Bokbloggsjerka 21-24 november: Skäl till att läsa

I veckans bokbloggsjerka så ställer Annika frågan Vad säger du? Varför läser du egentligen böcker? Hon utgår från ett resonemang kring någon som menar att man gör det för att fly verkligheten, medan själv har hon en andra skäl.

Den här frågan har jag diskuterat både en och två gånger, inte minst med barnen. Varför är det så underbart att läsa? Vad driver läsandet? Skälen brukar variera och bara det i sig tycker jag är häftigt. För egen del har jag kommit fram till att det främsta skälet är att jag får uppleva något som jag inte skulle upplevt annars. Jag får tillgång till en annan människas (författarens) fantasi på ett sätt jag annars inte kunde få, och genom att följa en bok så tar mina tankar en annan väg än de skulle gjort annars. Jag utvecklar min egen fantasi och mitt eget tänkande.

Sen det här med verklighetsflykt. Jo, jag använder det nog så ibland. Är jag riktigt trött och stressad kanske jag inte orkar läsa, men under den absolut tuffaste perioden i mitt liv så var det läsandet som blev tillflykten, det var bara då jag inte sörjde eller grät, för då var jag i en annan värld.