En dag får privatdetektiven Varg Veum ett ovanligt besök på sitt kontor. Det är 8-årigedintilRoar som vill anlita honom. Några ungdomar som trakasserar folk i bostadsområdet har tagit Roars cykel och han vill att Varg tar tillbaka den. Varg konfronterar gängets ledare, Joker, och tar tillbaka cykeln. Efteråt så pratar han med Roars mamma, Wenche, som är nyseparerad från maken Jonas. Några dagar senare står Wenche anklagad för mordet på sin exman och Varg, som är övertygad om att Wenche är oskyldig, dras in i utredningen för att leta bevis som ska fria henne.

Din til døden av Gunnar Staalesen kom ut 1979. Det är den andra boken i serien om privatdetektiven Varg Veum i Bergen. Den filmatiserades 2008. Gunnar Staalesen är en norsk författare och dramatiker som debuterade 1969 med Uskyldstider. För den svenska publiken är han mest känd för sin serie om Varg Veum.

För många år sedan fick jag två böcker i Varg Veum serien av min pappa. Vid ett besök i Bergen 2011 fick jag för mig att jag skulle inhandla de första böckerna i serien. Jag kom mig bara för att läsa den första, Bukken i havresekken, de andra blev liggande. I årets Tre på tre utmaning så bestämde jag mig för temat 3 x Varg Veum och först ut är Din til døden.

Varg Veum är en hårdkokt privatdetektiv, ensam suktar han efter kärleken, sörjer sitt brustna äktenskap och tar sig en akvavit. Språket i böckerna om Varg Veum är typiskt för genren, med de korta meningarna kryddade med Vargs uttryck och förmåga att använda ord. Jag gillar Varg och hans jargong men en sak som till slut står mig upp i halsen är alla dessa liknelser. Jag vet inte hur många gånger ordet ”som” används. Det finns nästan ingen beskrivning som inte ska liknas vid något annat. Särskilt tydligt är det i början av boken. Boken känns trög och seg i början, dels beroende på liknelserna, dels beroende på att jag bara orkar läsa korta stycken, men efter ungefär halva boken så tar historien fart och jag blir mer intresserad.

Jag gillar Bergenmiljön i böckerna och tänker ofta under läsningen på att det här är den Bergenmiljön som jag själv upplevde under slutet av 70-talet när min pappa just flyttat dit. Det är tydligt att boken utspelar sig på 70-talet, jag ler lite extra när den nyinredda lägenheten i orange, grönt, brunt beskrivs, eller kläderna i samma färgställning och det typiska 70-talssnittet kommer in. Några mobiler finns förstås inte, och Varg får leta upp en telefonkiosk. Tänk vad gammaldags det känns numera!

I det här fallet såg jag filmen först, och irriterar mig på det som skiljer. I grunden är det samma historia, men det är rätt mycket som har ändrats i miljöerna och händelserna. Vilken historia som är bäst vet jag inte, men höghusmiljön i böckerna tillför något. Det är i alla fall ingen nackdel att se Trond Espen Seim (skådespelaren som spelar Varg) framför sig under läsningen trots att han kanske inte helt stämmer med böckernas Varg.

Det är en deckare och naturligtvis så borde man då säga något om ”mysteriet” eller spänningsfaktorn. Och den är faktiskt inte särskilt stor. Men så har jag ju som sagt var sett filmen också, så jag kanske är lite för kritisk.

Nästa bok i serien, Tornerose sov i hundre år, kommer jag att läsa i oktober som nästa bok i Tre på tre utmaningen.

Omdöme: Hårdkokt norsk 70-tals deckare, fylld med liknelser, om kärlek, otrohet och svek.
Betyg: 3+

Mitt exemplar var en hyllvärmare.
Utläst 27 september 2014.