En söndagsmorgon hittas ett barn på en bänk utanför kyrkan. Barnet är så missbildat ringareninotredameatt ingen först vill kännas vid honom, men så tar prästen Claude Frollo sig an barnet. Barnet kallas Quasimodo, växer upp och uppforstras av prästen, som såsmåningom blir ärkedjäkne. Quasimodo skyr människorna som skräms av honom, lever sitt liv innanför Notre Dames väggar och blir ringare. När den vackra zigenerskan Esmeralda dyker upp blir Frollo besatt av henne och Quasimodo fascineras av henne, medan hon bara har ögon för den stilige officeren Febus. När Esmeralda ska avrättas för mord och häxeri så griper Quasimodo in handgripligen för att rädda henne.

Ringaren i Notre Dame av Victor Hugo kom ut för första gången på franska med titeln Notre Dame de Paris 1831. Den har blivit en klassiker och filmatsierats ett flertal gånger. Victor Hugo är en fransk författare, bl.a. känd för Ringaren i Notre Dame och Samhällets olycksbarn.

Ringaren i Notre Dame är en klassiker som jag aldrig kommit mig för att läsa trots att den står i vår hylla (i en översättning och upplaga från 1980-talet). Nu var den september månads val i Makeutmaningen.

Ringaren i Notre Dame tog lång tid för mig att läsa. Ett skäl till det var att jag är ovan att läsa böcker som är såpass gamla. Det handlar både om historiens uppbyggnad och språket (trots att det är en modernare översättning). Vår upplaga bestod av två böcker, och den första av dem var riktigt seg. Den innehöll många och långa beskrivningar av miljön (Paris), arkitektur, politik, kultur osv. Det dröjer innan det ”händer” något i historien, även om det i vissa kapitel känns som om historien är på gång. Men så kommer nästa kapitel med en lång utläggning och jag tappade intresset igen. Andra boken i vår upplaga var mycket bättre, nästan som om det var två olika böcker, för då tar historien fart.

Ytterligare ett problem för mig är fördomsfullheten och kvinnosynen. Det är helt enkelt svårt att inte läsa det här med nutidsglasögon och reagera på hur personer och företeelser framställs.

I grunden så tycker jag berättelsen om Quasimodo, Esmeralda, Claude Frollo, Febus, Gudule och Pierre Gringoire är rätt bra, men den får för lite utrymme i första delen av boken. Jag trodde jag kände till historien, men det finns både trådar och personer jag inte kände till utifrån min ytliga kunskap om boken. Det finns en hel del att fundera på kring kyrkans ställning, utanförskap av olika slag och vad som egentligen är sensmoralen. Men det räcker inte för att hålla mitt intresse uppe.

Min upplaga från Niloe hade även fina illustrationer – plus till dem!

Jag är fortfarande lite nyfiken på Samhällets olycksbarn eftersom jag tycker så mycket om musikalen, men jag känner mig inte direkt lockad att ge mig på den just nu.

Omdöme: 1800-talsroman om kärlek och besatthet kryddad med långrandiga beskrivningar.
Betyg: 3

Bloggat om boken har Boksystrar,

Originaltitel: Notre Dame de Paris
Förlag: Niloe
Översättare: Bo Wickman

Utläst 16 september 2014.
Mitt exemplar var makens och stod i vår hylla.