Den 22 juli 2011 briserar en bomb i centrala Oslo. Senare samma dag kommer rapporter enavossom att ungdomar på AUF-läger på ön Utøya skjutits ihjäl. Dagen efter står det ofattbara klart – en ensam man har dödat totalt 77 personer och skadat många fler i ett terroristdåd. Norge och världen är i chock, och sorgen går djupt. Vem var den mannen? Varför gjorde han detta? Vilka var de människor som miste livet den dagen? Vad stod de för? Och vad betydde dådet för Norge och vår tro på mänskligheten? I En av oss: en berättelse om Norge får vi möta mannen som många ser som ett monster: Anders Behring Breivik. Vi får också möta några av de engagerade ungdomar som miste livet den dagen genom deras föräldrar och syskon, och några av de som överlevde.

En av oss: en berättelse om Norge av Åsne Seierstad kom ut på svenska 2013, samma år som den kom på norska. Den behandlar bakgrunden till dådet, själva händelserna den 22 juli och en del av efterdyningarna. Åsne Seierstad är en norsk journalist som arbetat som utrikesreporter och bl.a. rapporterat från kriget i Afghanistan och kriget i Irak. Hon debuterade 2002 som författare med Bokhandlaren i Kabul: ett familjedrama.

Dådet på Utøya och bomben i Oslo tillhör de där händelserna som skakat oerhört många människor, och jag tror många vet exakt vad de gjorde den dagen. Vi hade besök på kvällen och när de första rapporterna kom från Norge så rörde det sig om få personer. Jag skickade genast SMS till mina syskon som bor i Norge för att höra att de inte var i Oslo. Dagen efter när omfattningen stod klar så satt jag och såg på SVT som sände norsk TV hela dagen. Det var svårt att få det att gå in helt och hållet. Hade jag läst en bok om det så hade jag säkert skrivit att det var helt osannolikt. Nu finns det flera böcker om dådet och gärningsmannen, och en av de mer omtalade är En av oss. Jag har velat ett tag om det här var en bok jag ville läsa eller inte. Men tillslut så beslutade jag mig för att läsa den.

En av oss: en berättelse om Norge är oerhört skakande och jobbig att läsa. I början av boken tycker jag den är riktigt bra, det finns mycket i beskrivningen av de starka ungdomarna, om Norges politik och av Breiviks uppväxt som är intressant och gripande. Beskrivningen av själva dådet är helt fruktansvärd, jag sitter med tårar i ögonen och kan inte sova natten efteråt, drömmer mardrömmar om att det händer våra barn. Svagheten i boken är att det blir ett glapp mellan beskrivningen av hans uppväxt och det läge när han börjar förbereda själva dådet som jag inte riktigt förstår. De mycket detaljerade redogörelserna för hur han tillverkar bomben kunde ha kortats, där blir det opersonligt och lätt att skjuta ifrån sig.

Författaren har valt ett relativt ”kliniskt” sätt att beskriva vissa delar, det är mycket fakta. För mig är det styrkan i berättelsen, det är just de bitarna som slår mig i magen och skakar om mig. I de delar där såväl Breiviks känslor som de delar där offrens känslor i olika lägen blir en del av historien så vaknar skeptikern i mig, för där måste ju författaren ha tagit sig en hel del friheter. Samtidigt så ger det en personlig prägel. Jag gillar tonen i boken, det finns inga förklaringar, inga ursäkter, det är i huvudsak en beskrivning av vad som hänt.

Det som förvånar mig är hur beskrivningen av Breiviks uppväxt (han benämns som ”Anders” ända fram till dådet, då byter författaren till ”Breivik”) drabbar mig. När familjen utreds av Barnevernet och jag läser om den fyraåriga pojkens överlevnadsstrategier för att anpassa sig till mammans nycker så får jag en klump i magen. Jag funderar mycket på konflikten i den beskrivningen i början av boken och den som kommer på slutet när Wenche själv ska berätta. Det är också där man börjar fundera på ”om man ändå gjort så istället”, t.ex.vad gäller pappans agerande och myndigheternas flathet.

På slutet blir jag väldigt berörd och arg av beskrivningen av de ”små” misstag som polisen gör den 22 juli, som får förödande konsekvenser. Ledsen blir jag också av beskrivningen av hur AUF sedan behandlat föräldrarna till de som dog, vilket inte stämmer med den bild som annars framträtt i media av enhet och kärlek som motverkar ondskan.

På ett sätt så är jag kluven till en bok av den här typen. Å ena sidan så tror jag det här är en beskrivning som är gjord med respekt för de döda och de överlevande, men å andra sidan så ger det också en uppmärksamhet som var ett av Breiviks egna mål. Han kanske inte skulle uppskatta bilden av honom, men lika fullt så får han en massa ytterligare uppmärksamhet.

Alltihopa är så ofattbart, och jag tycker att boken är ett steg mot att inte avfärda det här som en galnings verk. Ingen verkar offentligt vilja stödja Breiviks åsikter, men det är klart att han inte är ensam om att se islam som ett hot mot samhället. Eftersom det är så ofattbart så kan det ibland kännas enklare att bara avfärda det. Och det gör det hela värre.

Efter läsningen så googlade jag en hel del och lärde mig mer. Jag hittade också en intervju med Bano som norsk TV gjorde efter Gros besök på ön tidigare samma dag (Banos familj har godkänt att intervjun visas). Jag läste också att omslaget på den svenska upplagan inte godkändes i Norge. Och det kan jag förstå. Bilden på en bortvänd Breivik i kombination med titeln (som jag tycker är mycket bra!) är ganska uppseendeväckande.

Trots att detta var en mycket jobbig bok att läsa så är jag glad att jag gjorde det. Det stärker mig i övertygelsen om hur vi måste agera mot de starka nationalistiska strömningarna i dagens samhälle. Inte minst ett valår som det här.

Omdöme: Starkt, skakande och mycket läsvärt om det ofattbara

Bloggat om boken har Romeo and Juliet, Bokmoster, Malin JohanssonDen läsande kaninen och Beroende av böcker

Boken finns att köpa på Adlibris och Bokus.
Originaltitel: En av oss
Förlag: Albert Bonniers förlag
Översättare: Jan Stolpe

Mitt exemplar lånade jag på elib.
Utläst 28 juli 2014.