Helena städar på sjukhuset och bor ensam i en liten lägenhet i Östersund. Hon hartillflickorna nyligen fått sparken från sitt jobb på kommunhuset, och hennes fästman Tomas har brutit upp med henne. De enda hon pratar med regelbundet är sina arbetskamrater Evelina och Aileen. En dag när hon städar så upptäcker hon sin kusin Andreas i en av sjuksängarna. Kusinen som hon inte sett sen hon flyttade från den lilla byn, kusinen som hon kallade Blåpojken. Ungefär samtidigt börjar hennes mamma, som hon inte haft kontakt med på många år, ringa från Island. Helena kan inte låta bli att börja tänka på byn där hon växte upp och det onämnbara som en gång hände. Kan man glömma det som hände, kan man glömma flickan som man en gång var, eller måste man återvända och minnas för att kunna glömma?

Till flickorna i sjön av Elin Olofsson har recensionsdatum idag, 21 augusti 2014. Elin Olofsson är en svensk journalist och författare från Jämtland som debuterade 2013 med Då tänker jag på Sigrid.

Förra året så läste jag Elin Olofssons debutroman Då tänker jag på Sigrid som jag tyckte var vacker och finstämd på ett alldeles eget sätt. Givetvis så tilltalade det norrländska mig också Därför blev jag riktigt glad när jag fick ett recensionsexemplar av Till flickorna i sjön.

Till flickorna i sjön är en både vacker och egensinnig bok, men också bitvis mycket sorgsen. Det är ett alldeles speciellt språk som vindlar och tar krokar i meningsbyggnaden ibland. När jag började läsa boken så gjorde jag det alldeles för snabbt, vilket gjorde att jag inte kunde tillgodogöra mig boken. När jag hade saktat ner och läste några stycken i taget, la i från mig boken, funderade, och läste igen så kom jag in i rytmen och kunde njuta. Jag gillar liknelserna och bildspråket som är mycket effektivt. Exempel på en sådan när Helena pratar med sin mamma (sid 108): ”Inte låta henne komma in i sprickorna, inte låta henne höra dem ens. Mammas tunga var ett brytjärn, hon kunde bända upp allting med den, också det man låst in.

Det är inte bara orden och meningsbyggnaden som rör sig lite ”fram och tillbaka” utan det är främst historien. I nutid, när Helena umgås med sina arbetskamrater och när hon funderar på sin kusin så går historien rakt, men i berättelsen om vad som hänt Helena tidigare så får läsaren små bitar då och då, ofta i starka bilder. Jag tror man antingen inte alls gillar det eller verkligen gillar det. Som ni förstår tillhör jag dem som gillar det här (när jag kommit in i läsrytmen).

Min favorit är Evelina, och jag är förtjust i dynamiken mellan Helena, Evelina och Aileen. Det tydligt norrländska, och miljöbeskrivningarna från vårt grannlandskap Jämtland är ett stort plus.

Nu ser jag fram mot nästa bok av Elin Olofsson, och jag hoppas att hon fortsätter att berätta från Jämtland.

Omdöme: Vindlande, sorgset och finstämt om flickan som försvann och kvinnan som kom istället.
Betyg: 4+

Mer om boken finns här och här.
Förlag: Wahlström och Widstrand.

Mitt exemplar är ett recensionsexemplar från förlaget. Tack för det!
Utläst 15 augusti 2014.

Annonser