Stenens väktare av David Eddings

Garion växer upp på Faldors gård i Sendarien. Det är framförallt tant Pol som arbetar i köket som tar hand om honom och uppfostrar honom. Vilka hans föräldrar var och vart de tagit vägen vet han inte, men han anar att de är döda. Till gården kommer med jämna mellanrum en äldre man, en sagoberättare, som Garion såsmåningom börjar kalla för Onkel Varg. Han berättar om hur guden Aldur tog en klotformad sten som han gav liv och utformade underverk med. Guden Torak lurade stenen från Aldur och gudar och människor började strida. Belgarath Besvärjaren lyckades ta tillbaka stenen, och gav den till Riva för att vaktas. Så länge Rivas ättlingar vaktar stenen är männinskorna trygga. Garion vet att det bara är en historia, men när han tvingas på flykt med de han älskar och litar på så börjar han ana att det finns något i de gamla sagorna. Något som påverkar honom och har att göra med vem han är.

Stenens väktare av David Eddings kom ut 1989 på svenska. I original heter den Pawn of Prophecy och kom ut 1982. Det är den första i fantasyserien Sagan om Belgarion, och David Eddings genombrott som författare. David Eddings är en amerikansk fantasyförfattare som skrev ett trettiotal böcker, flera av dem tillsammans med sin fru Leigh. Han avled 2009.

I början av 2013 så upptäckte dottern David Eddings som författare, och hans serier har efterhand blivit hennes favoriter. Hon har vid det här laget nästan alla böcker, och har läst en del av böckerna flera gånger. Jag har varit nyfiken på vad det är för författare som kan fängsla henne så och satte upp David Eddings på Boktolvan 2014. Nu hade jag behov av verklighetsflykt och då verkade den här boken som ett bra val.

Stenens väktare är en fantasyberättelse med en ganska mjuk framtoning, och en lågmäld humor. Den är betydligt mindre våldsam än en hel del av den fantasy jag läst den senaste tiden, och det tror jag kan vara ett tidstecken i viss mån. Det är mysigt men ändå rätt så spännande. Språket är enkelt och inget speciellt men håller måttet. Stenens väktare är helt OK, men lyckas inte fängsla mig helt. Den står inte ut bland andra böcker. Men ändå kan jag förstå varför det här tilltalar dottern!

Det som bidrar till den trevliga stämningen är att det är tydligt vilka som är goda och vilka som är onda (än så länge i alla fall). De goda är sympatiska, och jag kan inte låta bli att gilla Garion, Pol, Onkel Varg och de andra.

Ett problem för mig när jag läser fantasy är att hålla reda på namnen. Här har jag extra svårt, för på något sätt så är det svårare för mig att komma ihåg namn när de är helt påhittade och konstruerade. Jag vet inte hur många gånger jag bläddrar tillbaka till gudasagan i första kapitlet… Beskrivningen av striderna som ägt rum säger mig ingenting, för jag har svårt att hålla reda på vem som är vem. Gudskelov finns det i alla fall kartor i början av boken, så geografin kan jag hålla reda på någorlunda. Det här är ingen kritik av just den här boken, utan mer en beskrivning varför jag som läsare har problem med fantasy.

Någon gång kanske jag läser nästa bok i serien, men den står inte först på läslistan… Men nu kan jag i alla fall prata lite med dottern om den världen!

Omdöme: Mjuk och lågmält humoristisk fantasy med några år på nacken
Betyg: 3+

Bloggat om boken har Böcker emellan, Beas bokhylla och Punktebba. Om hela serien har En boktoks tankar skrivit.

Boken finns endast att köpa som begagnad bok.
Originaltitel: Pawn of Prophecy
Förlag: Wahlströms
Översättare: Ylva Spångberg

Mitt exemplar lånade jag av dottern.
Utläst 25 juli 2014.